Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enstödhin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Envig.
Enviilcle.
431
mest bekanta fi ro: Iphigenie den andra,
Kronofogdar ne, Mor Bobi ock Skolmästaren, Colin och
Ba-bette, Atemia etter Vildarne, Richard Lejonhjerta,
Den stormiga aftonen, Musikvurmen, o. s. v.
Envig, i våra dagar kallad Duell, och numera
strängt förbjudet, samt äfven föga brukligt i vårt
land, var fordom ett vigtigt bevisningsmedel i
rättegångar, samt, uti ännu äldre tider, en sed bland
kämparne i norden, på en gång en strid och ett
nöje. Vapenöfningar ingingo såsom en af de
vigtigaste delar i uppfostran och antogo ofta formen
af envig. Tvister afgjordes genom envig, de der
kallades holingdng; emedan de, hvilka skulle
kämpa med hvarandra, möttes pä en holme eller
afmätt plats. Den som uteblef förklarades för hvar
mans niding. Holmgången, eller enviget, hade
sina gifna reglor. Det skedde på s. k. hasslad mark,
d. ä. att en matta lades under kämparnes fötter,
utom hvilken de ej fingo stiga. Omkring mattan
stodo i hörnen pålar, hvilka nedslogos med vissa
ceremonier, och under upprepande af en egen
besvärjelse, kallad tjosnublot. Utomkring sattes
stänger, kallade hauslur. Vapnen pröfvades för att
tillse, att ej svek och förtrollning var med dem.
Så länge de kämpande kunde värja sig med
sköldarne, var stridslagen, att ej lemna den utstakade
platsen mindre sträng; men sedan sköldarne blifvit
sönderhuggna, ansågs den för slagen, som trädde
utom stängerna. Eljest ansågs den hafva tappat
striden, hvilken först blef sårad; men stundom
drefvos de af bitter fiendskap till en lång kamp, som
icke slutades förr än med den enes död. När
hatet var mindre häftigt, skiljdes de stridande
genom följeslagarnes mellankomst, sedan första
såret var gifvet. Stundom stridde äfven
följesla-garne med hvarandra, eller kämparne hvar och en
med sin motståndares följesmän. Det hände ock,
ej allenast under den kristna medeltiden, utan
äfven i hedendomen, att icke blott personliga
förolämpningar gåfvo anledning till sädana strider,
utan man hänvisade äfven mörka och obevisliga
tvistefrågor, på detta sätt, till de allseende
magter-nas utslag. Man har exempel, att arfstvister
qf-gjordes på denna väg. Det var den råa styrkans
tid, och lagen vände sig till denna, icke blott
emedan den mera förmådde än laglig dom, utan
också, emedan folket mera älskade att pröfva sina
krafter i öppen strid än sin skarpsinnighet i en
svår bevisning, helst då lagfarenheten var
outbildad. Det hände stundom, att en tapper kämpe
ntmanade en annan, blott för att visa sin större
tapperhet och vinna ära, såsom en hjeltes
besegrare. Medtäflare i kärlek fordrade hvarandras lif,
och fadern eller brodern till den jungfru, hvars
hand blifvit en djerf älskare förnekad, måste ofta
bjuda sitt blod till den forskjutnes upprättelse.
Man höll då tvekamp, antingen en holmgång eller
en mindre lagbestämd strid, och det var denna
senare, som egentligen kallades envig. Den
tillhör, såsom juridiskt bevisningsmedel,
företrädesvis hedendomen. Med kristendomen infördes
jern-profvet allt mera uti envigets ställe, hvars
upphäfvande man dock ej kan bestämma till någon
viss tid. I landskapslagarne förekommer det icke.
På Island skall holmgång, såsom rättegångsbruk,
hafva blifvit aflyst i början af 11 :te århundradet.
Både jernbyrd och envig voro Guds domar,
hvilande på den grundsats, att den allseende
rättvisan 3kulle, genom stridens utgång eller
jernbyr-dens påföljd för den, som genomgick detta
grymma prof, uppenbara den fördolda sanningen. Det
var vidskepelsens missbruk af en from och ädel tro.
Envigesbnnor omnämnas i de gamles
envigesla-gar och kämpavisor. Sjöborg anför i sina
Samlingar för Nordens Fornälskare,att sådana
banor äro ovala stensättningar med polarstenar, och
finnas i Släp socken af Halland. I Ysby socken
på en ljunghed emellan Edensberg och Laholm
bibehålles äfven namnet på dem, som der, vid de så
kallade Tvärstenarne, hållit envig, nemligen
Stark-otter och Hergrim. Vid Träslöf är en bana af 20
stegs längd, der det säges att kämpen Erie uti
envig vunnit seger och derefter offrat uti den
närbelägna efter honom sedan namngifna Erslesdal. I
Nerike förekomma äfven sådana i Kumla sorken,
vid Södra Sänna.
Enviks kapellförsamling, annex till Svärdsjö,
beläget i Stora Tuna kontrakt af Westerås stift,
mil N.N.O. frän Falun. Socknens hemmantal, areal
och folknummer upptages jemte modersocknens.
Adr. Falun.
Envis aiinobie (Anobium pertinax), en insekt af
skalbaggarnes ordning, af till 2 linjers längd
med nästan cylindrisk kropp, till färgen mest svart,
eller brunaktig, med en mörkgul fläck på hvardera
sidan ryggskölden; lefver i gammalt träd, helst i
boningsrum, hvaruti de lägga sina larver, kallade
trädmask, hvilka förstöra möbler, skåp,
musikaliska instrumenter af träd, o. dyl., samt röja sitt
gömställe genom del gulaktiga maskmjöl, hvilket
de utkasta ur de gångar, som de borra uti trädet.
Likasom flera andra insekter har denna den
fint-lighelen, att då den märker fara draga in
hufvud och fötter, samt låtsa sig vara dödt, de flesta
andra öfvergifva likväl denna skendöd och undfly
hastigt om de handleras något våldsamt; men
denna kan på intet sätt förmås att återtaga sin
rörlighet, man må handtera den huru som helst,
hvilket gifvit anledning till namnet envis.
Envitlde är en för den Svenska statsrätten
fremmande grundsats och har varit det af ålder. Blott
några få gånger har Svenska folket, dels genom
serskild|a förhållanden, och dels genom ett
obetänkt bortskänkande af sin frihet, varit
underkastadt envåldsherrar. Konung Gustaf I var
otvifvelaktigt en verklig en våldsherrskare, likaså Carl
XI och Carl XII, samt Gustaf III efter år 1789
och Gustaf IV Adolf. Gustaf I:s envåldstid
upphörde, när den väldige herrskaren afsomnade, och
sonen ej hade kraft och sans att föra faderns spira.
Den lagliga ordning konung Gustaf på ett
despo-tiskt sätt, men i sannt fosterländsk andn
grundlagt, upplöste sig åter i förvirring. Då ett ordnadt
samhällsskick slutligen bann bildas, blef det ett
slags fördrag emellan konungen och adeln; på den
Gustavianska monarkien följde den period, d& Sven-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
