Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Faber ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fersen.
Fersen.
487
såsom öfverste och chef för ett regemente, med
hvilket han, i slaget vid Klissow, stod på venstra
flygeln. Han befordrades efter hand til)
generallöjtnant, general-fälttygmästare, kongl. råd med
förbindelse att deltaga i krigs-kollegii och
defen-sions-kommissionens öfverläggningar, npphöjdes till
grefve och dog år 1716 eller 1717 såsom
president i Svea Hofrätt, till hvilket embete han år
1715 utnämndes.
Fersen, Fredrik Axel von, den föregåendes
sonson och son till general-löjtnanten grefve Hans
Reinhold von Fersen. Vid 20 års ålder inträdde
han, efter slutade studier, i krigstjenst, der han
qvarblef till år 1744, då han for till Frankrike,
och blef der cbef för ett värfvadt regemente; men
befordrades emellertid äfven inom fäderneslandet,
dit han återvände år 1750, och blef då, vid 31 års
ålder, general-major, hvilket hufvudsakligen lar
tillskrifvas hans förnäma förbindelser; ty han
hade ej utmärkt sig på sin krigare-bana, sannolikt
af brist på tillfälle. Han visade dock sedermera,
att tapperbet och militära insigter icke fattades
honom. Hans utnämning var följden af en intrig,
och första anledningen till missämjans utbrott
mellan rådet och det då varande unga hofvet.
Kronprinsen var F. icke särdeles benägen, och
anförde såsom skäl hans bristande militäriska
erfarenhet och mänga andras högre ålder och
förtjenster. Rådet deremot, som då tillhörde
hattpartiet, hvilket bland sina förnämsta ledamöter
räknade Fersen, satte honom på förslag och
for-mådde, då Adolf Fredrik var på jagt, den gamle
minneslöse konungen att utnämna honom. Liewen,
som var kronprinsens gunstling, begagnade
tillfället, att uppreta officerarena mot denna öfverträdelse
af all tur och vanlig ordning. Fersens lycka och
framgång hämmades likväl icke, utan snarare
befordrades genom hans ogunst vid hofvet. De
ofvannämnda förbindelserna, jemte egna talanger, satte
honom i så stort anseende hos sitt stånd, att han
vid 1755 års riksdag valdes till landtmarskalk, ett
förtroende, hvilket sedermera förnyades vid tvenne
påföljande riksdagar. Han var att anse som chef
för hattpartiet, hvarvid det likväl till hans heder
bör nämnas, att han aldrig mottog någon gåfva
eller behöll något af de stora summor, dem
Frankrike utdelade i Sverige. Efter omständigheterna
stod han än på hofvets sida, än på dess
motståndares, hvarföre han också ena tiden åtnjöt dess
ynnest och en senare tid var bland dem, som
arresterades vid 1789 års riksdag. Han
befordrades i grader ända till fältmarskalk, och förde
befälet öfver hären i Pomern näst efter friherre
Un-gern-Sternberg, hvarvid han utmärkte sig genom
eröfringen af öarna Wollin och Usedom. Inkallad
i rådet efter 1772 års revolution, qvarstannade
han derstädes endast några månader. Gustaf 1H
misstrodde honom alltid och skall i ett enskildt
samtal hafva förebrått honom, att han sökte
ryckas om spiran med sin konung. Till slut troddes
ban icke heller rätt af sitt eget parti, och man
sade, att han med flit lät arrestera sig för att
sålunda slippa att tala emot konungens afsigter, äfven-
som han och De Geer icke kunde anskaffa den för
dem båda obetydliga summan af 7,000 R:dr,
hvilken Frietsky ansåg behöfvas för att vinna ett
riksstånd. Han afled år 1794. Under 1756 års
riksdag var han bland de mest verksamme förföljarena
af dem, hvilka anlagt och sökt utföra den då
tillernade revolutionen. Den obevekliga stränghet,
hvarmed de behandlades, och hvarifrån han icke
ens skonade de högsta medlemmarne af sitt eget
stånd (se: Brahe, Erik d. y.), hemsöktes sedan på
hans ätt, och särdeles på hans son
Fersen, Axel von, född d. 4 Sept. 1755. För
att fullända hans uppfostran skickade fadern
honom, vid 16 års ålder, till en anstalt i Braunschweig
och derifrån till krigsakademien i Turin, hvarefter
han gjorde en vidlyftig resa kring de flesta
Europeiska länder. Återkommen till Sverige år 1775,
utnämndes han till kapiten vid lifdragonerna; men
reste snart till Frankrike, der ban, dels för sin
faders skull, hvilken var chef för det Franska
partiet i Sverige, dels för sin egen intagande
personlighet, förut var väl anskrifven och redan erhållit
en officerspost. Han upphöjdes nu till öfverste i
Fransk tjenst samt deltog som sådan i Amerikanska
kriget, hvarest han bivistade flera af dess
vigtigaste företag. Efler återkomsten blef han chef för
regementet Royal-Suedois, och lemnade Frankrike för
någon tid, för att ätfölja Gustaf III på resan till
Italien; men återvände sedan till Paris och
Franska hofvet, vid hvilket han stod i bögt anseende,
och, såsom det berättas, åtnjöt drottningens
utmärkta ynnest. Hans tillgifvenhet för kongl. familjen,
ännu mera ökad genom hans aristokratiska
tänkesätt, förmådde honom att ej öfvergifva beune, dä
alla andra tycktes göra det, och han var henne
sålunda följaktig på den olyckliga flykten till
Va-rennes, hvilken man ordnat och utfört så
oförsigtigt, att den ej kunde annat än slå felt och ännu
mera förvärra hofvets ställning. Efter denna
händelse begaf sig Fersen tillbaka till fäderneslandet,
åt hvars tjenst han sedermera egnade sig, och till
hvars högsta värdigheter han småningom
upphöjdes, såsom till general, riksmarskalk, en af rikets
herrar, Serafimer-riddare, Upsala akademies kansler
och ledamot i regeringen under konungens
frånvaro. Ehuru således märkvärdig genom sin
lefnad, skulle han bli det ännu mera genom sin död,
hvilken alltid skall utgöra en fläck i Svenska
administrationens historia, icke så mycket genom
sjelfva händelsen, som genom den skändliga
intrig, hvilken gjorde den möjlig. Fersen var
aristokrat, men i detta ords vackra betydelse; ty
långt ifrån att, som så många andra af sitt stånd,
vilja uppoffra allting och snart sagdt främst af allt,
fädernesland och konungamagt, för sitt stånds och
sina enskilda fördelar, älskade han dessa båda och
ville deras väl främst af allt, samt ifrade för sitt
stånd blott derföre, att han ansåg det utgöra en
nödvändig del i begges väsen. Upphöjda
tänkesätt, oegennytta, ridderlighet i detta ords fulla
bemärkelse, tillerkännas honom allmänt, och det enda
man kan tillvita honom, var en viss stolthet,
mindre i själen, än i det yttre, hvilken stötte dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
