Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finspong ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
534 Fornskrift-Sitllshapet.
rornåi.
gen benämnas fynd. Hil höra ock lösa lemningar
från medeltiden i kyrkor eller äldre byggnader.
rornnkrin-Nällshapet, Svenska, stiftades d.
1 Dec. 1843, i ändamål att utgifva handskrifter frän
Svenska medeltiden, hvilka sprida ljus öfver landets
språk-, litteratur- och bildnings-historia. Man har
hittills egnat en alltför ringa uppmärksamhet åt de
dyrbara skatter, som upplysa våra äldre häfder i
nämnde hänseende, hvilka, till icke obetydlig mängd,
finnas förvarade i våra bibliotheker och i enskilda
samlingar, och hvilka ådagalägga en i äldre tider
liflig gemenskap mellan våra förfäder och det
öfriga Europa, samt bevittna, att den under
medeltiden nyvaknade bildningen spred äfven till vårt
aflägsna land sina värmande strålar, och härstädes
ingick mera verksamt i folkets lif, än man
vanligen antager. Med yttersta omsorg har man i
andra länder uppsökt och allmängjort sådana
kultur-historiska minnesmärken. En önskan, att
äfven hos oss rycka undan glömskan dessa, för vår
bildning, våra seder och vårt språks utveckling så
vigtiga forntidslemningar, föranledde tanken att
utgifva Svenska fornskrifter. Planen härtill
utgick från herrar Georg Stephens och G. O.
Hyltén-Cavallius, och meddelades åt kongl.
bibliotheka-rien A. I. Arwidsson, hvilken verkade för dess
snara verkställande samt uppsatte sällskapets
stadgar. Dessa stiftare, jemte herrar C. D.
Arfwedson, C. A. Bagge, A. M. Strinnholm, P. E.
Sved-bom och J. Westin, bildade sedermera sällskapets
styrelse, hvilken ännu (1846) utgöres af nämnde
8 personer. Sällskapet har, under sin korta
tillvaro, redan utgifvit följande skrifter: Flores och
Blanzeflor, en rimmad medeltids-roinan; S:t
Patriks-sagan, jemte sagan om Tungulus-, biskop
Peder Månssons stridskonst och Stridslag, författad i
Rom år 1552, märklig såsom de äldsta arbeten i
krigsvetenskapen på Svenskt tungomål; Wadstena
kloster-reglor af år 1451; Iwan och Gawian, en
rimmad riddardikt, samt Namnlös och Valentin, en
medeltids-roman. — Till befrämjande af Svenska
fornskriftsällskapets ändamål hafva rikets ständer
anslagit ett årligt bidrag, till inköp af 300
exemplar utaf de samlingar, sällskapet årligen
utgifver, hvarje exemplar för årol. beräknadt till
omkring 2 R:dr B:ko, och regeringen har förunnat
sällskapet porto-frihet, till ett belopp af 50 K:dr
B:ko årligen. H. M. Konungen är sällskapets
höge beskyddare, och det räknar för närvarande
öfver 300 in- och utländska ledamöter.
Sällskapets syfte är i hög grad fosterländskt. Vår
inhemska litteratur under medeltiden är föga
bekant, och arten och andan af dess alster
hafva hittills varit nästan fullkomligen okända. På
sin nuvarande ståndpunkt erfordrar den
historiska forskningen, icke blott kunskap om de
yttre politiska händelserna; den har bevisat, att
man ej kan klart uppfatta ett folks häfder, om
man icke tillika förstår dess inre lif, uti
lagstiftning, seder, bruk, litteratur, samt, i följd af allt
detta, dess uppbunna odlingsgrad. Hvarje bidrag
härtill måste således äfven blifva ett bidrag till
en närmare kännedom af vårt fornlif, och sprida
ljus öfver våra åldriga häfder. För den Svenska
språkforskningen och Svenska språkets historia äro
de skrifter sällskapet utger, af oberäkneligt
inflytande. De meddela vårt modersmål, under olika
tidpunkter, uti dess dåvarande drägt, med sina
ordformer och böjningar, sitt förråd af ord, jemte
deras då gällande betydelser. Ordförrådet och dess
bemärkelser gifva en vägledning att bedömma
begreppens rikedom hos folket, och dessa lemna en
antydning om ståndpunkten af dess bildning.
Andra hafva riktat vår litteratur med det språk
lagar och häfderna talat; fornskriftsällskapet
meddelar äfven skaldekonstens, folkberättelsens och den
rika helgona-sagans tungomål. Forskaren finner
sålunda sina källor allt mera fullständiga och
rikhaltiga. För att bidraga härtill har styrelsen
såsom den strängaste grundsats antagit, att alla de
äldre handskrifter, hvilka genom dess försorg
offentliggöras, blifva aftryckta med den mest
sorg-fälliga noggrannhet.
Vornynlnlag. Detta gammalnordiska verslag
anses för det äldsta, och har deraf sitt namn. Det
kallas äfven Starkadarlag, efter den gamle
Stark-ader (Starkotter). I detta versslag, hvars
underarter äro ganska många, äro alla sångerna i den
poetiska Eddan författade. Det allmänna
kännemärket på versslaget är, att det begagnar
alliteration, samt ofta fyra stafvelser i hvarje rad. Det
senare är alltid fallet i den arten af verslaget,
som kallas Starkardalag.
Fornüsn, en socken, belägen tillika med
annexförsamlingen Lönsås uti Gullbergs och Bobergs
kontrakt af Linköpings stift och Östergöt biands län,
består af 30^ förmedlade hemman, med 834
personer, på en areal af 4,271 tunnland, hvaraf
minsta delen är kärr eller skogsmark. Ingen sjö
finnes derstädes. Kyrkan, af okänd ålder, är byggd
af kalksten. Den gammalmodiga altartaflan har år
1733 blifvit skänkt af dåvarande ägaren till
Torn-by, kapitenen Joh. Gust. Boye och dess fru
Margaretha Sparre. Vid Bobergs by finnas, på
tvenne serskildta höjder, två uppresta bautastenar 6 ä
7 alnar höga ofvan jord. En folksägen förmäler,
att ett fältslag emellan Svenskar och Danskar skall
hafva ägt rum på det stora åkergärdet emellan
kyrkan och Slotts by, vid hvilken senare
Svenskarne uppfört en förskansning, hvaraf byn skall
hafva fått sitt namn, och der Svenskarne
tillkämpat sig segern. Uti en gammal kyrkobok finnes
följande anteckning: "Ar 1649 vid Olavi tid d. 27
Julii et seqv. regnade det af himmelen, och
jordens källor uppvällade, och vattenårdror
uppsprun-go, ther förr inga varit; Hvaraf floden blef ej
allenast så mäktig, att qvarnar, dammar, hus,
gärdesgårdar Sic. oinkullbrötos, boskap och mycket
folk på vägar, åkrar och ängar oräkneligen
omkommo; utan ock luften så forgiftig, att träden
deraf vissnade bort och aldrig sedan grönskades;
och jorden blef så sjuk, att hon pä try år liten
eller kärnlös gröda och äring bära kunde. Mjölet
räckte icke till: the som åto, blefvo icke mätte.
Af then tunga och vattenrika spis blef folket
grå-digt, omättelig!, svagt och sjukt af durcklopp, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
