Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gadd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GevKnfaktorl.
Gezelius.
633
än i våra dagar. Dà brukliga värjor eller gevär
voro dels skjutgevär, dels s. k. spetzar,
hillehärdar, m. fl. Skjutgevären voro åter af flera slag,
såsom skifverör, hakor, musketter och karbiner,
dels kortare, hvilka kallades sadelrör eller
belte-rör. Efter låsens olika beskaffenhet fingo
skjut-vapnen äfven olika namn: svamplås, luntelås,
snapp-l&s och sintlås eller fyrlås. Dessa olika slags lås
pà gevären fordrade ett olika antändningssätt.
Snapplåsen voro, under konung Carl lX:s tid,
försedda med springpannor, en inrättning, hvilken
medförde större hastighet vid skjutningen, emedan
locket sprang undan af sig sjelf, då eldstålet
nedsattes på fängpannan. Annars skedde
antändnin-gen genom ett brinnande ämne, som fästes i den
s. k. draken eller hanen. Vid slutet af
1500-ta-let infördes bruket af musketter och karbiner; de
senare för rytteriet. Begge arterna skjutgevär
buros i bandeler öfver axeln. — Uillebårdarne
voro af två slag: gemen hillebård och
drabante-hillebård, af hvilka den senare hade bredare blad.
Spetzen var äfven af tvä slag, lång eller baif
spetz; och utom denna brukades äfven spjut till
stickvapen. Alla dessa vapen, samt det stora,
tunga slagsvärdet, som fördes med begge
händerna, kallades öfvervärjor, till skillnad från
sidogevären, hvilka hette undervärjor och voro af
flere slag, såsom det tvåäggade harnesk-svärdet,
degen, rappir eller stickesvärd, sabeln, korrtlass
eller stackot-sabel samt darten. — Konung Gustaf
II Adolf beväpnade större delen af sitt fotfolk
såsom musketerare; men musköterne förändrades så,
att den s. k. muskötgaffeln, hvilken gjorde deras
brak besvärligt, kunde borttagas. Spetzen eller,
s&som den äfven kallades, piken, blef, i följd af
muskötens tilltagande bruk, mindre använd och
pi-kenerarne förlorade mycket af sin vigt i bredd med
musketerarne. Bågskyttar begagnades äfven under
denna tid. Rytteriet, som under konung Gustaf II
Adolf bortlade glafven, fick i stället bössor och
svärd; men då dessa funnos obeqväma, försågos
ryttarne i deras ställe med pistoler och en
ryttaredegen (svärd). Harkebusierer, hvilka sköto med
rör eller bössor, brukades deremot mindre bland
rytteriet. Likaså användes, ehurn ej särdeles
mycket, ett slags lätt rytteri med klubbor af jern,
och en art krokar, hvarmed de skulle draga
fienden ned ifrån hästen.
GevKrsfaktorl. Vapentillverkningen är
urgammal i det krigiska Sverige. Vapensmeden stod
i högt anseende i den åldriga norden och
konsten öfvades äfven af konungar. Olof d.
Helige, Harald Hårdråde i Norrige, m. 11. utmärkte
män räknade för en berömmelse, att sjelfva kunna
smida sina vapen. Ännu äldre minnen omtala
Åsarnes konstfärdighet att smida. En stor del af
bjeltarnes vapen voro dock tagne i härnad, och
fabriker för gevärstillverkning funnos ej i dessa
tider. Under en senare tidpunkt, då fredens och
krigets näringar blifvit mera skiljda, tillverkades
vapnen såsom i ett bandiverk. Under konung Erik
XIV:s regering fanns ett faktori for gevär i
Arboga, och dessutom sysselsattes åtskilliga handt-
verkare med sådana arbeten i flere andra städer.
Utländske arbetare inkallades till Arboga, och då
vapen förfärdigades på landsbygden, befallte
konung Carl IX, att 20 till 30 i
kopparslagare-yrket kunnige karlar skulle flytta frän Helsingland
till Arboga faktori. I Helsingland, äfvensom i
Wermland, funnos nemligen goda vapensmeder,
och deras tillverkning ansågs så betydlig, att
egne faktorer utnämndes, för att hafva uppsigt
öfver dem. Rikets behof fylldes dock icke
inomlands, utan betydliga forråder måste hemtas ifrån
ntrikes orter. De inhemske arbetarne tillhörde
flere olika handtverk; harnesk förfärdigades dels
af serskildta harnesk-makare, dels af
kopparslagare och plåtslagare. Andra beväringspersedlar
erhöllos af spets-smeder, gaffle-smeder och
rörsmeder, som ömsom smidde vapen och körde
plogen. Denna förening af olika yrken förbjöds af
konung Gustaf 11 Adolf. Han befallte
rör-smeder-ne att flytta in till städerna, eller nedlägga sin
rörelse och blifva bönder. Gevärstillverkningen
lemnade han åt faktorier och lät enskildta
vapensmeder drifva sitt arbete blott under uppsigt af
faktorer, hvilka voro ett slags entreprenörer, som
emot viss lön af kronan levererade ett bestämdt
antal gevär och betalade smederne efter fastställd
taxa. Gevärsfaktorier inrättades nu i Söderhamn
1620, i Norrtelge samma år och ungefär vid
samma tid i Jönköping, Örebro och Norrköping.
Dessa af konung Gustaf II Adolf inrättade
faktorier voro kronans verk; men hafva i senare
tider blifvit öfverlåtne åt enskildte ägare.
Norrtelge gevärsfaktori utgjorde en del af den store
Torstensons grefskap; men hemföll till kronan
genom Carl Xl:s reduktion. Det lemnades sedermera
1756 åt enskildt man, ehuru med vissa förbehåll
för kronan, och är förenadt med Ortala bruk.
Detsamma verkställdes med Jönköpings faktori.
Söderhamns gevärsfaktori blef sammanslaget med
ett annat i Carl Gustafs stad vid Eskilstuna,
hvilket arbetar for statens räkning, under uppsigt af
en kommitté. Ehuru gevärsfaktorierna nu mera
blifvit enskildtes verk, äro de, likasom kronans
egna, ställde under krigs-kollegii uppsigt. Rikets
ständer anslogo år 1845, 240,000 R:dr B:ko till
12,000 nya gevär, och 16,000 R:dr B ko till nya
pistoler, samt 60,000 R.dr B:ko till förändring af
äldre gevärslås till slagkruts-antändning.
Gezelius. En presterlig slägt, genom tre
ättleder. Dess stamfar
Gezelius, Johan, il. H., var född d. 3 Febr.
1615 i Westmanland, Romfartuna socken och
Ge-zala rusthåll, hvilket ägdes af hans far,
nämndemannen Georg Andersson. Vid endast 26 års
ålder blef han professor i Grekiska och
Österländska språken vid universitetet i Dorpt, sedan theol.
professor, år 1649 pastor i Stora Skedvi i
Dalarne, 1660 general-superintendent i Lifland och
prokansler för Dorpts universitet, samt år 1664
biskop i Äbo, der han afled d. 20 Jan. 1690.
Han var en lärd, driftig, nitisk och om ordningen
och hushållningen i sitt stift ganska förtjent
biskop, för öfrigt icke något snille och skattande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
