Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gorfveda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Greiff.
Grrhlahs.
667
den var uti Sveriges. Hvar och en insåg, att
Greiffs beslutsamhet och raskhet räddat
revolutionens sak, och man skyndade att till en början
fasta honom dervid. Han stannade qvar på slottet,
körde om aftonen den vagn, hvari den fångne
konungen fördes ut till Drottningholm, följde honom
sedan till Gripsholm och qvarstannade der under
bela dess fångenskap. Gustaf Adolf vredgades ej
på honom, utan fattade tvertom för honom ett
visst förtroende, samtalade ofta med honom, till
och med i en mnnter ton, och presenterade
honom för drottningen med den anmärkning, att han
sannolikt gjort honom mera godt än ondt. G:s
belöning för den vigtiga tjenst han gjort
revolutionen och särdeles dem, hvilka drogo nytta deraf,
var likväl icke så stor och betydlig, som man skulle
väntat. Den bestod i Svärds-orden, öfverste- och
sedan förste hofjägmästare-titel,
öfverjägmästare-sysslan i Upsala län, tre pensioner af 600 R:dr
hvardera, en af staten, en af Carl XIII och en af
Carl Joban, ett akademiskt stipendium åt hans son
och pensioner i Wadstena adliga jungfrustift åt
hans begge döttrar, och dessa förmåner tillföllo
honom blott småningom och under en följd af
flera år. Han afled julaftonen år 1828. G. var en
man af reslig växt och manlig anletsbildning, samt
ett muntert lynne. Måttlig i lefnadssätt, hade han
egentligen blott tvenne passioner, den ena för jagt,
den andra för landtbruk; ty den tredje, den för
spel, var hos honom snarare beräkning.
Tvert-emot vanligbeten vann han nemligen på spelet hvad
han förlorade på landtbruket, och plägade
vanligen tillgripa det förra, endast for att godtgöra
de förluster, det senare förorsakat honom. Han
har utgifvit en skrift kallad: Anteckningar om jagt
och djur längst i Sverige, hvilken värderas högt af
jägare. Hans son
Greiff*, farl Sigismund rroiiitiolt, kapiten,
född år 1793, vistas för närvarande i Rio Negro
i Columbia, utgaf 1822—23 en
krigsvetenskap-lig tidskrift kallad: Hermathene.
Greiffeniiagen* eröfring. Staden innehades
af 2,000 kejserlige under Italienaren, Fernando
de Capuas befäl. Gustaf Adolf tågade julaftonen
1630, efter slutad gudstjenst, i hemlighet emot
staden, anlade om natten sina batterier och kl. 5
om morgonen började 60 kanoner spela mot dess
murar. F-n förfärlig julotta! Ehuru öfverraskade,
sökte de kejserlige likväl göra motstånd; men då
Svenska kanonerna på eftermiddagen skjutit en
ansenlig öppning i muren, företogs stormningen och
lyckades utan särdeles svårighet. Nästan hela
besättningen blef antingen nedgjord eller fången.
Bland de senare var äfven Capua sjelf, betäckt
med sår, hvaraf han dog några dagar senare. (Se
vidare: Gartz.)
Grekerne, ett sällskap stiftadt af C. J. Hallman på
1790-talet, der vitterhet var deras förnämsta
göromål, dog ut med Hallman. Annu lefva några
ledamöter af detta sällskap.
Grekisk». All modern kultur har blomstrat upp
i Sverige senare än i södra Europa, och detta
gäller äfven om studium af den gamla litteratu-
ren. Denna flyktade, emot slutet af medeltiden,
från Konstantinopel till vesterländerna, och ännu
på 1500-talet visste man i Sverige föga derom.
Ett Svenskt-Latinskt-Grekiskt lexikon förskrifver
sig dock från denna tid. Det var den s. k.
Svinmagen, egentligen en öfversättning af Serrarii
Tyska arbete. Öfversättaren var F.laus Petri
Heising. Några smärre arbeten lära äfven funnits på
Grekiska, ty de som förstodo detta språk kände
det på annat sätt än i våra dagar; det skrefs, ej
blott lästes. Tal på Grekiska, likasom ännu på
Latin, brukades bland de lärde. Under och efter
Gustaf II Adolfs tid och igenom de af honom
inrättade läroverken tillväxte lärdomen, och
Grekiskan delade med Latinet äran att vara det
akademiska språket, samt grundvalen för all
lärd bildning. Gezelii läroböcker hafva blifvit
begagnade intill våra dagar. Sedermera trängdes
Grekiskan något tillbaka af Latinet;’ men bibehöll
ännu sitt anseende och hade i Floderos på
1700-talet en utmärkt kännare. Med studium af
Latinet stod det Grekiska i nära sammanhang och
båda bildade en säkrare grund för lärd bildning, än
som kunnat erhållas på något annat sätt. Frukten
af våra llellenisters arbeten ligger till en stor del
begrafven i den akademiska
disputations-litteratu-ren, och uppsökes blott med mycken möda af
flitige forskare. Öfversättningar af de gamla
Grekerne hafva framträdt i våra dagar. Sålunda har
biskopen i Linköping, Wallenberg, öfversatt hela
Homerus, professor Tranér en betydlig del af
samme skald och nyligen har en tredje uttolkning af
Homerus börjat utgifvas af lektor Johansson.
Tho-cydides finnes på Svenska, öfversatt af professorn
i Upsala, J. O. Höijer. En och annan af
Aristophanes komedier kan nu läsas pä Svenska i
pro-fessorerne Lindgrens, Thomanders och Hagbergs
öfversättningar; af de tragiska skalderne har den
mångkunnige Palmblad skänkt Svenska litteraturen
Sophokles och Æscbylus i öfversättningar. En
annan öfversättare, lektorn i Gefle, nu mera prosten
Emanuclsson, har äfven sysselsatt sig med Sophokles
och dessutom öfversatt Polybii historiska verk.
Likaså äga vi Ilerodotus på Svenska af Carlstedt
och en liten del af Plato öfversatt af Ignell. En
del af dessa öfversättningar hafva den i Stockholm
utgifna Samlingen af Grekiska och Romerska
pro-saiker att tacka för sin tillkomst. Huruvida
någon så stor tjenst blifvit gjord åt den klassiska
litteraturen genom dessa öfversättningar, kan
betviflas; ty utarbetade äfven med den största
förmåga, gifva de blott ett svagt begrepp om den
forngrekiska litteraturen. Den som vill rätt lära
känna densamma måste studera den på urspråket.
Större vinst torde Svenska språket hafva gjort
genom sådana arbeten. De bevisa emellertid, att
den klassiska litteraturen äger sina idkare och
bibehåller sitt anseende. Dess betydelse år mindre
än förr. Bildning och lärdom finnas nu utan
klassiska studier; men inom en inskränktare krets
idkas de ännu med framgång och utöfva sin
bildande kraft genom den klarhet i tanken, och det
behag i stilen som var de gamle Greker och Ro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
