Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudstjenst ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
724
Gyllenhjelm,
Gyllenkrok.
tömda, måste begge befälhafvarne kapitulera och
gifva sig fångne, hvaremot hela den öfriga
garnisonen erhöll frihet. Hedrade för sin tapperbet,
blefvo de likväl strängt bevakade, isynnerhet
Gyllenhjelm, helst efter ett misslyckadt iörsök till
flykt. De la Gardie befriades efter fem år; men
G. först sju år senare, sedan han suttit sluten
i jernbojor och lidit af en köld, hvilken stundom
isadu hans länga skägg, det man ej lät honom
afraka. Drottning Constantia visade honom väl
mycken mildhet och afhjelpte hans mest
Iryckan-de behof; rnen förmådde likväl icke återgifva
honom friheten, hvilken blef honom beskärd först
två år efter Carls död. I sitt fängelse skref han
Schola caplivitatis, öfversatte några af Davids
psalmer och afslog ståndaktigt Jesuiternes försök att
draga honom öfver till katholska läran, hvarvid
ban hade mycken nytta af sin beläsenhet och
theo-logiska lärdom. Ändtligen utvexlad och
hemkommen till Sverige, sökte hans halfbroder, Gustaf
Adolf, godtgöra honom med en mängd
nådebevisnin-gar. Han blef friherre, riksråd, general-guvernör
öfver Narva och Ivanogorod samt riks-amiral, i
hvilken egenskap han blef en af Christinas
förmyndare. Här försvarade han folkets sak och
landets, yttrade ungefär samma politiska grundsatser
som Skytte och Oxenstjerna, och var ofta beredd
till egna uppoffringar; men något verksamt
inflytande pä ärendernas gång kan ej tillerkännas
honom , icke ens i hvad som rörde det vapen
hvaröfver han hade befälet, neml. flottan, der
förbättringarna utfördes mest af Clas Fleming. Dog
barnlös på Carlberg d. 17 Mars 1650, samt
efterlemnade namnet af en ädel, upphöjd och
menniskoälskande själ. Han skänkte åtta hemman i
Kronobergs län till stiftande af ett kollegium illustre
för adeliga ynglingar, och gaf fond till åtskilliga
stipendier. I Strengnäs domkyrka, der han ligger
begrafven, har han ett praktfullt grafkor, der de
bojor hänga, som han har under sin fångenskap,
och Lehnberg har öfver honom författat ett
äreminne, hvilket är ett af de yppersta
vältalighetsstycken på Svenska språket. Utom den ofvannämnda
Schola caplivitalis och psalmerna, har han i
bandskrift efterlemnat en Relation och ett kort
memorial om K. Siyismvndi inkomst med krigsfolk, m. m.;
En Vberior relalionts continualio de pugna ad
Ko-kenliusium commissa, m. fl.
Gyllenhjelm, Klisaheth, dotter af hertig Carl
Filip och Elisabeth Ribbing, med hvilken han d.
5 Mars 1620 i Örebro ingått ett hemligt
äktenskap, föddes efter faderns död år 1622, blef
hovmästarinna hos drottning Hedvig Eleonora och gift,
först med Axel Thuresson Natt och Dag till
Dagaholm, och sedan med Balthasar Marschalk,
friherre till Cronenberg och hofmarskalk.
Gylleiihorn, Johan Mlsson, blef år 1529
riksråd, skickades som sändebud till Danmark år
1534—35, och utnämndes slutligen år 1540 till
lagman i Södermanland.
GyllenhUk, Pehr, son af borgmästaren i
Östhammar, Lars Hök, född 1643, var kamrerare hos
grefvinnan Ebba Brahe, och förvaltade åtskilliga
af hennes gods och bergverk. Användes äfven i
flera offentliga värf. Under Carl Xl:s Danska krig
bidrog ban, vid flera tillfällen, till afhjelpande af
statens behof, samt underhöll på egen bekostnad
fyra väl ulrustade ryttare vid lifregementet,
hvarföre han blef häradshöfding i Norbergs och
Skinnskattebergs härader. År 1684 höll ban, med
egna medel, en kommission, som undersökte
åtkomsten af åtskilliga från kronan försålda hemman
i Bergslagen, hvilket inbragte ät staten en
betydlig penningsumma, fläns nit belönades 1687 med
adelskap. Han dog d. 10 Aug. 1706.
Gyllenklou , Anden, förut kallad Gylle ,
ledde sitt ursprung från den gamla och ansedda
Norska Gylle-ätten. llan var född d. 20 Dec. 1602
i Östergüthland, på Slomarps gård i Östanstång,
studerade först i Upsala, sedan utomlands, der
ban tillbragte fem år och blef år 1630 poes.
lektor i Upsala. Innan han tillträdde denna syssla,
gjorde han likväl ett år tjenst vid Gustaf II Adolfs
kansli i Tyskland, utsågs sedan till sekreterare i
kansliet och häradshöfding öfver Hven i Östergüthland,
samt 1645 sekreterare af staten, år 1654
landshöfding i Östergöthland, hvilket embete han dock
aldrig tillträdde, president i Pomerska regeringen
och hofrätten, derefter sändebud vid
fredstraktaten, först i Elbing och sedan i Oliva och dog d. 10
Jan. 1665 på Skånelaholm. Jakobs kyrka i
Stockholm, der han är begrafven, erhöll af hans enka
ett korskrank af messing, hvilket borttogs vid den
verkställda förändringen år 1814. Han var en lärd
och vitter man, som efterlemnat flera verser och
tal. Han hade ett ganska betydligt myntkabinett.
Ilans sonson,
Gyllenklou, Anders Gideon, följde Carl XII
under alla hans fälttåg och äfven till Bender; men
skickades derifrån till öfverste Gyllenkroks
fördelning, hvilken blef kringränd och tillfångatagen
af Ryssarne d. 24 Sept. 1709. llan var då
öfverstlöjtnant och general-adjutant.
Fångenskapen tillbragte han i Wosnesensk, hemkom 1722,
fick då öfverste titel och öfverst-löjtnants
indelning vid Dalregementet, erböll general-majors
afsked 1733 och dog 1735, i en ålder af 60 år.
Ätten utgick med honom.
Gyllenkrok, Axel, var år 1701 kapiten vid
lifgardet, då han deltog i slaget vid Diina,
sårades i det vid Riga, lorordnades år 1706 att
förrätta general-qvartermästare-tjensten, hvilket ban
gjorde till stor belåtenhet för Carl XII, som
befordrade honom till öfverstlöjtnant och öfverste
vid fortifikationen. Föl jde konungen till Bender;
men i anseende till bristen på lifsmedel derstädes,
afsändes ban, sex veckor efter ankomsten, med
ungefär 500 man, till Moldau för att underhålla
förbindelserna med general Krassau. Några dagar
senare kom general-adjutanten Gyllenklou (se
ofvan) med 900 man, sä att bela fördelningen
utgjorde ungefär 1,400 man, af hvilka likväl endast
160 voro Svenskar, väpnade med gevär. De
fattade posto i Karnowitz vid Dniester-stranden,
hvarest de kringrändes och måste gifva sig fångne.
G. fördes först till Moskwa, der han författade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
