Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudstjenst ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
742
ettita.
CUiinlng.
heter (geriimar). De vanligaste drycker voro must,
pressad af frakter; hrost, brygdt af säd; och vin,
hvilket hemtades från fremmande land; men främst
i bruk och anseende var m/ödet. Detta var den
Nordiske kämpens älsklingsdryck, och skulle en
gång drickas i Walhali vid gudarnes bord. Med
det mjödfyllda hornet i ena banden och den andra
på hufvudet af Frejs beliga gält, som vid alla
högtidligare tillfallen inbars på bordet, gjordes
löftet om manliga bragder och djerfva äfventyr.
Med hornet helsades den ankommande gästen,
der-ur dracks gudarnes och aflidne fränders minne, och
deri gjöto männen sitt blod, innan de tömde det
på ett evigt fostbrödra-förbund. Oåtskiljaktig från
ett Nordiskt gästabud var sagan och sången.
Derför var äfven skalden högt ärad och hade sin plats
antingen vid konungens sida, eller i högbänken
midt emot honom. Qvinnorna fingo ej alltid
deltaga i gästabudet, likväl frambars ofta hornet af
husets dotter, som kredensade det åt den
förnämsta gästen. I Walball frambäres det ständigt åt de
tappre Einheriar af mör, som heta Walkyrior. Om
aftonen var sed, att två och två, en man och en
qvinna, sutto bredvid hvarandra och tillsamman
tömde en bägare. Detta kallades att dricka
tve-männing; men vapenbröder skiljde sig aldrig åt,
utan sutto tillsamman i en krets och drucko.
Stundom anställdes kappdrickande, så att man drack
tvenne horn å rad hvar gång. För bästa karlen
ansågs den, som då kunde dricka den andra af
bänken. Stundom hölls äfven vad, hvem som
kunde dricka bäst. I Orvar Odds saga berättas, att
tvenne guldringar, om en mark hvardera, dervid
ullades å ena sidan, och den andra parten satte
deremot sitt hufvud.
Giista lios riifveit, eller glista räfven, är
ett uttryck, som begagnas af Lapparne och
hvarmed de beteckna, när någon ej hinner fram dit
han ernat sig, utan måste stanna ute i skogen
öfver natten. "Akta dig, att du ej kommer att
bli gäst hos räfven", heter det ofta, då någon
begifver sig ut på resa.
Gästepenningar kallades under medelliden den
afgift, som af fremmande köpmän betalades i
städerna, åtminstone i Stockholm, ty i de andra
städerna torde den föga hafva förekommit. Desse
hette nemligen gäster, i motsats emot infödde
köpmän. Afgiften tveskiftades emellan konungen
och staden.
Gästgifveri. Då konung Magnus Ladulås förbjöd
den gamla våldgästningen, befallde han inrättandet
af s. k. tavernerier eller bärbergen för
vägfaran-de. Derifrån bärleder sig gästgifveri-inrättningen.
Före denna tid funnos inga andra anstalter till
resandes beqvämlighet, än dem som gästfriheten
erbjöd eller våldet utkräfde. I samma män
olikheten menniskorna emellan blifvit större, och en
mägtig aristokrati började uppkomma,
missbrukades styrkan. De mägtige drogo beväpnade genom
landet, i talrika följen, och utkräfde gästning på
röfvaresätt. Å andra sidan blef den gamla
gästfribeten mindre, då enkelheten i seder lemnade rum
för ett konstigare samhällsskick. Tavernerierna
blefvo en laglig börda ior allmogen, i stället för
olagliga utplundringar. Det är icke möjligt att
utreda, huru mycket denna inrättning verkade för
säkerhet och ordning. Så länge de store höllo
krigareföljen på sina befästade gårdar och med
dessa drogo genom landet, var freden icke säker.
Sederna öfverröstade lagen och den mägtige blef
ofta strafflös. Emellertid fanns den grundsatsen i
lagarne, att resande borde emottagas emot
betalning; men deremot allt öfvervåld bestraffas.
Ta-verneriernas upprätthållande ålåg allmogen; men
icke adelns gårdar. Att dessa befriades från en
sådan skyldighet var ibland de privilegier, dem
adeln förvärfvade sig. Utom gästgifveri-skjotsen
för resandes fortkomst, finnes en serskildt börda i
den s. k. kungs- och krono-skjutsen, vid
konungens resor och vissa forslor för kronans räkning.
Ibland de eftergifter af privilegier, som
ridderskapet och adeln gjorde vid statshvälfningen 1809,
var också uppoffringen af detta stånds frihet från
krono-skjuts. Hela skjutsväsendet har ofta
blifvit öfverklagadt såsom ett tryckande onus för
jordbruket, enär bonden fått spänna sin bäst från
plogen för att skicka den i skjuts, då bud kommit
från gästgifvaregården, och mången gång bäst och
karl blifvit uppehållne dygnet om på hållet. Å
andra sidan har dock äfven mången fattig landtman
med nöje begagnat detta tillfälle, att förskaffa sig
om äfven en obetydlig kontant inkomst. Genom
en kongl. förordning år 1844 har hela
skjutsväsendet blifvit förändradt, i det konungen anbefallt
upprättandet af entreprenader, så snart någon
vederhäftig person erbjudit sig, alt, såsom
entreprenör, bestrida skjutsen. Dermed har äfven blifvit
förenad skjutslegans förhöjning från 16 till 24 sk.
B:ko milen på landsbygden oeb motsvarande
tillökning i städerne, hvilka af ålder brukat uppbära
större skjutslega.
Gästning. Det gamla Veitsla var en af de
fordna Nordiska konungarnes rättigheter. Den bestod
deruti, att konungen under vintrarne drog omkring
till de förnämste odalmännen i sitt rike, hvilka
voro förbundne, att en viss tid forpläga honom
och hans hofmän. Likväl synes denna sed mera
hafva tillhört Norrige än Sverige. Den varade
åtminstone längre i det förra riket.
Gästning eller rättare våldgästning var i
gamla barbariska tider det sätt, hvarpå resande
erhöllo förplägning oeh qvarter. I det äldsta, enkla
samhällsskicket var gästfriheten en af de heligaste
pligter, och det ansågs för en skyldighet att ej
efterfråga den resandes namn, för alt ej
oförmodadt upptäcka, att man bärbergerade en fiende,
hvilken blodshämndens pligt bjöd att förfölja; men
gästfribeten deremot att emottaga och bemöta väl.
Sedan kristendomen npplöst det gamla
samhällsskicket, och nya stånd uppkommit i staten,
minskades, å ena sidan, den enkla gästfriheten, och
å den andra framträdde ett förtryckande våld. Dä
uppstod klagan öfver våldgästning, och Magnus
Ladulås befallde inrättandet af tavernerier.
Derjemte började lagstiftningen bestämma, med bura
stort (olje hvar och en, efter olika stånd och vär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
