Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hempelman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Herjeulfr.
Herhunil.
tro, föreslog ban dem, till bestyrkande af de
stridiga lärornas sanning, att de skulle bedja till sina
gudar och han till sin, att ett oväder, hvilket
syntes vara i antågande, måtte skona dem.
Förslaget antogs, bönerna uppstämdes; men
hedningarne blefvo genomblöte af störtregnet, hvaremot
ban och en liten gosse, som följde bonom, icke
vidrördes af en droppe. Detta stadgade hans
anseende, och man lät sedan en tid kristendomen
predikas ostörd.
Hetrjeulfr, skall, enligt allmän sägen, vara den,
efter hvilken landskapet Herjeådalen fått sitt namn.
Herjeulfr, som begynt odla denno ort och hitllyttat
under konung F.rik F.dmundssons regering i
Sverige, eller i Norske konung llalfdan Svartes tid,
skall hafva varit den sistnämndes inàrkisman, eller
banerförare; men kommit i onåd, rymt till
Sverige och en tid varit der i konung F.riks tjenst,
samt omsider lockat en förnäm mans dotter, eller,
som historien förmäler, konungens syster derifrån,
och begifvit sig lill ödemarken emellan Sverige
och Norrige, Sunnan om Jemtland, der han
nedslagit sina bopålar vid den elf, som nu kallas
llerje-än. Stället skall af bonom först blifvit
kalladt Herjulfsdal, och dalen således fått namn af
Herdal. Herjeulfr förmenas vara begrafven i
Lill-llerjedals eller såsom den nu kallas Lillberrdals
socken, uti en hög der äfven bans skatter skola
vara gömde; men förgäfves blifvit eftersökte.
Herjeådalen eller Herjedalen, ett landskap
och fögderi, lydande under Jemtlands län sedan
1810; men före denna tid under Westernorrlands
län. Herjeådalen skiljes från de kringliggande
landskaperna genom höga berg, stora skogar
och ödemarker. Om herraväldet har icke
mindre bär, än i Jemtland, länge varit tvistadt
emellan Sverige och Norrige, ehuru denna
orten, vid flere äldre föreningar emellan dessa
rilen, icke tyckes blifvit så noga ihågkommen;
emedan det då troligen var föga ansedt. Sedan
lande t skiftesvis lydt under Svensk och Dansk
regering flere hundra år, och ofta fick från begge
sidor vidkännas åtskilliga fiendtligheter och
plundringar, blef det omsider, efter freden i
Brömsebro 1645, öfverlemnadt åt Svenska kronan, och
det, i anseende till sitt läge, östan om fjällen,
hvilka i äldsta tider alltid blifvit ansedde för
skiljemärken emellan Sverige och Norrige.
Landet beslår hufvudsakligen af en ansenlig
dalsträckning, på ömse sidor om strömmen Ljusnan och dess
tillflöden, samt omgifves i norr, vester och söder
af böga bergsryggar och fjäll, hvilka gifva delta
landskap ett nästan helt och hållet afsöndradt läge,
göra det till Sveriges vildaste bergland, samt dess
kanske fattigaste och mest vanlottade landskap.
Den mest öppna delen af denna dal sträcker sig
från gränsen af Helsingland vid pass 10 mil
uppföre strömmen Ljusnan; men derefter
sammantränger landet småningom af de på ömse sidor
tillstötande bergåsarne, till dess fjällbergen möta vid
Funnesdal, 3 mil från Norska gränsen. 1 allmänhet
är marken ganska bergaktig, så att få jemna fält
finnas, och äfven dessa af ringa vidd. Bergsda-
lnr, kärr, mossar, oländig mark och insjöar
«t-göra hufvudsakligen landets yta, hvilken for det
mesta är skogbevuxen, och de uppröjda ställena
förekomma nästan såsom små öar i ett haf.
Spannmål växer här visserligen; men skörden deraf
räcker ej till inbyggarnes årliga behof.
Boskapsskötseln är deremot deras hufvudnäring, hvartill de
gräsrika ängarne och det ymniga betet gifva
ypperligt tillfälle. Herjeådalen, som nu mera bildar
ett fögderi, innefattar 2 pastorat med 10
socknar, nemligen: Sveg med Lill-Herrdal, Elfros och
Linsell, Hede med Wemdalen, Tännäs. Storsjön
och Ljusnedal, samt Öfver-Hogdals socken,
hvilken är annex till Ytter-Hogdals socken i
Gefleborgs län. Bland berg märkes bär: Rule/jaU,
Svuc-kuljalt och H ängsjöyuslen, på gränsen mot Dalarne
och Norrige. Ingen soldat underhålles af
Herjeådalen, ulan betalas i stället omkring 300 R:dr
B:ko rotepenningar, hvilka äro såsom lön anslagna
åt chefen för Jemtlands regemente. Ingen stad
eller eljest märkvärdig ort finnes härstädes.
Landskapets vapen är ett smedsted med en tång och
tvenne hamrar. Herjeådalen innefattar 92 mtl.
och har 5,733 invånare, på en areal af 2,206,695
tunnl., af hvilka 196,000 äro sjöar och kärr. 1
kleriskt hänseende hörer landet till Hernösands stift,
och i rättegångsväg utgör detsamma med en del
af Jemtland en domsaga.
Herje-an, är den största vattuled i Herjeådalen,
kommer från Särna och infaller i Ljusnan, 1 mil
ofvan Svegs kyrka. Denna å utgör en serskild
ådal. Ormosjön utfaller genom ett sund i
Ilerje-ån, hvilken derefter bildar en vik, som kallas
Herjeå-sjön.
Herkepieua, Krik, född å gården Härkäpää i
Perno socken af Finland, blef först domprost och
sedan år 1576 biskop i Wiborg, hvilket embete
ban dock icke innehade längre än till d. 4 Febr.
1580, då han afled i en hög ålder.
Herkulberga, annex till Långtora i Lagunda
härad, beläget i Trögds härad af Upsala län, 3
mil V.S.V. från Upsala, vid Enköping. Socknen
består af 20 mtl. och bar 448 iuvånare. Af dess
areal 3,587 tunnl. äro 40 sjöar och kärr. Adr.
Enköping.
Herli||n||, betyder i gamla språket fälttecken. I
en tid, då hvarje slag|ning var ett enda stort
handgemäng, och då man ej, såsom nn, ägde ett
igen-känningstecken i olika snitt eller färg på
uniformerna, var det ett af nödvändigheten föreskrifvet
bruk, att. utanpå de lika rustningarne hafva något
gemensamt tecken, hvarpå man under stridens
hef-ta, sedan slagtordningarne voro brutna, kunde
igenkänna vänner ifrån fiender. Dessa
igenkännings-eller fälttecken kallades herkuml, och fästades
merendels på hjelmen eller axeln, samt voro olika
hos olika partier och vid olika tillfällen. I slaget
vid Stiklarstad 1030 nyttjade Olof den Heliges
stridsmän ett hvitt kors på hjelmen och skölden.
I slaget vid Brunkeberg 1471 bestodo
Svenskarnes fälttecken af på hjelmarne fästade löfqvistar
och balmtappar. Den bvita näsduk, som Svenska
härens officerare buro om armen ifrån 1772 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
