Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hårdh ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
■litat.
HttsteUafvnd.
211
MHst (Equus), ett djurslägte, som utgör en egen
ordning bland de däggande djuren, neml.
enhofvade, solidungula, och är utmärkt genom sex
framtänder i hvardera käken, samt blott en fullkomlig
tå på hvarje fot, omgifven af en odelad bof. Hos
oss förekomma deraf tvenne slägten, nemligen:
Åsnan (se detta ord), och Vanliga Hästen (E.
ca-ballus), utmärkt genom medelmåttigt långa och
spetsiga öron, med mahn försedd hals, saint belt
och hållet med länga borstlika bår (tagel) bevuxen
svans. I vildt tillstånd förekommer den ännu i
stora skaror uti de tempererade zonerna af Europa,
och förvildade finnas de äfven i Amerika, samt
bar fordom äfven funnits åtminstone i förvildadt
tillstånd bos oss i de södra landskaperna, under namn
af Skogshast. De vilda eller förvildade hästarne äro
mindre med större hufvud och raggigt bår, samt på
långt när ej så vackra som de tama, hvilka
förekomma utspridda nästan öfver hela jorden och
hvaraf en mängd olika raser finnas, af hvilka de
förnämsta äro: Den Arabiska, som är den skönaste
och snabbaste af alla; Den Spanska, som är den
förnämsta bland de Europeiska; Den Engelska, som
är frambragt af de begge förstnämnde; Den
Fries-landska, hvilken, likasom den Julska, är utmärkt
genom grof byggnad och styrka, samt den
Islandska eller Norska, hvilken jemte den nästföregående
hufvudsakligen förekommer hos oss; likväl äro
dessa raser sällan oblandade, hvarföre ock hästen
i olika landsorter är mycket olika så väl till
storlek och utseende, som till styrka och uthållighet,
sålunda att de i slättbygden merendels äro större
och mera tunga, i skogs- och bergsbygden
deremot mindre, men smidigare, eldigare och
snabbare, samt, likasom i de nordliga trakterna, sällan
svarta till färgen, utan vanligen blacka,
öfvergående i isabellgult med svart mahn och svans, samt
ett svart streck långs åt ryggen, då de
egentligen få namn af Nordbaggar eller Nordbakar.
Öländ-ningar äro en egen ras, hvilken fordom fanns halfvild
på Öland och ännu träffas i Skåne och några
andra provinser; de äro minst af alla hästar, men
vackra, väl proportionerade och lifliga. Hästens
naturliga parningstid är från medlet af Mars till
Juni. Honan, stoet, går drägtig 11 à 12
månader, och föder en, sällan två ungar, föl, och hannen,
hingsten, kastreras vanligen, hvarefter den får namn
af vallack. Lifslängden utgör vanligen högst 30 år,
och åldern bestämmes i allmänhet genom tändernas
beskaffenhet, ehuru likväl icke med full säkerhet.
Till bä«tafvelns förbättring finnas så väl enskildta,
som offentliga stuterier, hingst-depöter,
sqvadron-hingstbållning, landlbeskällare-inrättningen, samt
premier för hingstafvel (hvarom se under dessa
ord). Hela antalet af hästar i riket uppgifves
af Forsell till 391,420 stycken, likväl anser ban
detta vara 10 à 15 proc. under det verkliga.
— Enligt kongl, förordningen af den 26 Juni
1766, betogs hvar och en, under 30 års ålder,
rättigheten att hålla sig bäslar och åkdon, vid
500 daler silfvermynts plikt och konfiskation af
begge delarne, hvari likväl undantag ägde rum för
de arbetshästar, som bagare, bryggare, med flere
oundgängligen behöfde för sin rörelse, och för
hvilka hästar ej heller erlndes bevillnings-afgift.
Deremot skulle sådan utgöras årligen i Stockholm
för hvarje par hästar, hvilka nyttjades till en vagn
med fyra hjul, af personer mellan 30 och 40 år
med 100 daler, mellan 40 och 50 år med 50
daler och mellan 50 och 60 med 25 daler allt
silfvermynt. För ridhäst erlades efter samma
klasser 10, 5 och 2£ daler. I alla öfrige städer
betalades, likasom i Stockholm, för parhästar; men
för ridhästar och sådana, som begagnades för
schä-sar erlades intet i småstäder och på landet, samt
å sistnämnde ställe blott hälften for parhästar.
Ifrån dessa afgifter frikallades likväl riksråden och
alla de, hvilka hunnit öfver 60 års ålder.
Hnstberget, i Stora Tuna socken af Dalarne,
har flere grufvor af magnetisk jernmalm, med 60
proc. halt.
Hästbäck, bergmanshammare i Karbennings
socken af VVestmanlands län, uppbyggdes 1632. Ar
1655 fanns bär en hammare; den andra kallades
Landfors hammare. Genom 16S9 års resolution
bibehöllos dessa hamrar med hvar sin härd. Uti
1699 års hammarskattslängd äro de upptagne
under namn af Hästbacks öfre och nedre hammare,
hvilken senare ödelades 1767 och dess 50 skepp:ds
smide flyttades till Engelsberg. Af ålder bar den
öfre hammaren tillhört bergsmän; men på
1750-talet tillföll den nedre, tillika med en del i
Landfors eller Långsjöhytta, brukspatron Ad. Ternsten.
Samma 50 skepp:d smide för nedre Ilästbäcks
hammare återfhttades bit år 1796. Hästbäck har
numera 1 härd och 170 skepp:d priv. årligt smide
af eget tackjern, utgör i haminarskatt 1 skepp:d
14 lisp:d, samt äges af S. v. Stockenström.
Af-sättningsorten är Stockholm. Smidesstämpeln: bYk
med ett II ofvanpå.
■Iltsteheiiiiiian kallas de vid kavallerierne med
sina räntor till lönefylltiad anordnade hemman, med
afseende till kostnaden vid underhållet af
tjenste-hästar.
■I tiv t ehiilv ii il , 4 ii ilera Krikison , var född i
Bå|stads prestgård pä I)al, der fadern var
kyrkoherde, år 1577, gick år 1600 i krigstjenst och
blef 1612 ryttmästare vid Westgölha rytteri. 1
spetsen för 300 ryttare nedgjorde han, vid
Skäl-linge kyrka i Halland, 200 Danske adelsmän, då
konung Christian, sjelf femte, med möda undkom
till Warberg. År 1621 försvarade ban Mietau
mot 12,000 Polacker, till dess af bela
besättningen endast två kaptener och 24 soldater
återstodo, af hvilka dessutom åtta voro sjuke, och ban
kapitulerade ej förr, än tvenne öfverlöpare förrådt
tillståndet i fästningen; blef guvernör i Kiga, fick
befälet öfver en del af örlogsflottan utanför
Danzig år 1626, tog afsked år 1648 och lefde på
sina gods i Westergötland; men begaf sig likväl
till Stockholm år 1655, då ban blifvit förordnad
till ledamot i reduktions-kommisionen, saint dog
barnlös d. 5 Maj år 1657. Gjorde kronan flere
förskotter, skänkte till Skara domkyrka dess
altartafla, jemte fond till ett par fattighus. En sägen
är, att hans namn Hastehufvud härledt sig deri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
