Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hårdh ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
234
Ida vallén*
Iduna.
Idavallen, Idavttllr (mythol.)- Så kallades ett
ställe i Asgård, hvarest de tolf domare hade sina
sfcten, hvilka af Odén blifvit tillsatte, på det de
skulle handhafva lag och rätt inom himmel och
jord. I salen Gladhem voro de tolf domrarnes
högsäten inrättade; mon der fanns äfven ett
trettonde, tillhörigt Odén, högre och grannare än de
öfrige. Derifrån kunde ban blicka öfver hela
verlden. Ida vallen omtalas i eddan såsom den plats,
hvarest, efter Ragnarök, de öfverblefne Åsarne
skulle mötas. De hitta der gyllene taflor i gräset.
Idavalltibord, en flat sten, som märkes bland
stensättningar, skall, enligt Sjöborg, tjenat till
bord framför Drottsätet (se detta ord).
Ideeran, id, tax, benträd (Taxns baccata), ett
vanligen litet och utbredt träd, hvilket förekommer
uti sluttande och något fuktiga skogstrakter i de
yttre kustprovinserna, äfvensom invid de större
sjöarne, på Gottland och Öland, här och der i
Skåne, Blekinge, Halland, norra Bohus län, på
Kinnekulle m. fl. ställen, dock ej högre upp än
till Dalarne. I anseende till sin ständiga grönska
och tålighet för aga, har det blifvit inplanteradt
i trädgårdar för bildandet af bäckar, samt andra
medelst klipping tillvägabragta prydnader. Veden
är ibland den vackraste af våra inhemska slag,
temligen bård med fina ådror och låter väl arbeta
sig, samt användes med fördel till åtskilliga
musikaliska instrumenter. Darren anses skadliga för
kreatur, som förtära dem, och frukten eller de s. k.
bären äro äfven skadliga för menniskor och djur.
Idekalfvarue. Se: Erkerne.
Idenor, annex till Hudiksvall, beläget i norra
Helsinglands fögderi af Gefleborgs län, ^ mil S.
från Hudiksvall, vid hafvet. Socknen innefattar
18 i mtl. med 564 invånare. Dess areal är 10,252
tunnl., af hvilka 500 äro sjöar och kärr. Adr.
Hudiksvall.
Ider, i fornsvenskan detsamma som ånger,
hvarföre det heter: en sann ider.
Iriinggtad, frälse-säteri i Östra Ilargs socken af
Östergöthland, består af mtl. Landshöfdingen
Jöns Nilsson Jakobsköld erhöll säteriet år 1607 d.
30 April genom kongl, donation. Han skref sig
till Idingstad, lät år 1685 här uppföra ett
ansenligt stenhus, som, då godset år 1685 undergick
reduktion, blef förstördt af vådeld. Trenne
trädgårdar äro här planterade med flere hundrade
fruktträd. Säteriet har sedermera tillhört slägterne
Rosenhjelm, Burensköld och v. Schwerin.
Idinan, Mila, prost och kyrkoherde i Hvittis i
Finland, född 1680, död 1750, blef, ovanligt på
den tiden, endast 22 år gammal,
sqvadrons-predi-kant vid Åbo läns fördubblings-kavalleri, och alt
denna befattning icke endast var en presterlig
syssla, hvilken höll sin innehafvare vid boken och
andeliga förrättningar, kan inhemtas deraf, att han i
en träffning, som regementet hade med två Ryska
dragon-regementer, måste förrätta adjutantstjenst,
samt att han, efter att hafva följt sin korps vid
alla dess krigsföretag, var, jemte 4 officerare och
9 soldater, enda återstoden deraf, när desse, vid
Iwanogorods öfvergång, fördes hem under Rysk
betäckning. Slutligen bivistade ban äfven, efter
Carl XII.-s död, det olyckliga återtåget öfver
Norska fjällen, då största delen af folket ihjälfrös.
Härom böll ban, andra söndagen efter
trettonde-dagen 1719, en predikan, som blifvit tryckt med
titel: Folkels rop på Norsko fjallarne. Sistnämnda
år 1719 hugnades ban ändtligen med Hvittis
pastorat. Af bans söner blef den ene hofrättsråd och
lagman i Österbotten och den andre sin faders
efterträdare i embetet. Denne bar år 1774 i Åbo
utgifvit en skrift, åsyftande alt visa Finska och
Grekiska språkens förvandtskap, hvilken blifvit
öfversatt på Fransyska.
Idog liand gör kålen fet, ett gammalt
ordspråk, hvarmed förslås att flit förkofrar allt.
Idre kapellförsamling, annex till Särna, beläget i
Ofvan-Siljans fögderi af Stora Kopparbergs län, 3
mil frän moderkyrkan och lika långt från Norska
gränsen, samt 24-j mil N.N.V. från Falun.
Som-marväg finnes ej emellan Idre och Norrige; den
vanliga vintervägen emellan förstnämnde ställe och
Rörås går öfver Storbo, Flottningen, Lillbo,
Dref-sjöbytta, Drefsjömoen, Särken, Säter, Mittdalen,
Mon, Hålla, Korssjön och Sä vall-dalen, samt utgör
en längd af 14{- Norska mil; landsvägen inom
Norrige börjar vid Fämmunds öfra ända och går
öfver Korssjö/jället till Rörås. Vid Särna
kyrkoby var Idre gränselull; den är numera indragen.
Skä[Uoken, en källa eller grop emellan byarne
Hede och Idre, är en af de s. k. hungerkällor (arpia
periodica irregutaris), hvilka i torra somrar hafva
vatten; men uttorka under våta år. När Skäftloken
är full med vatten föregifves att den förebådar dyr
tid; men när den är torr bådar den regn och godt år.
Mantalsskrifning förrättas icke här lika litet som
i Särna, emedan invånarne åtnjuta skattefrihet.
(Se vidare: Särna socken.)
Iduna, Idun (mythol.), den älskligaste och
dä-jeligaste af alla Asynjorna, odödlighetens, den
eviga ungdomens gudinna. Ilon bade hvarken far
eller mor, åtminstone kände ingen hennes ursprung;
det påstods att hon varit till från evighet. Hon
var skalde- och tonkonstguden Brages maka.
Denna sköna myth antyder, att sång, diktkonst, ära
och odödlighet äro i evighet oskiljaktiga. Evig
ungdom är det skönas lön, ty det sköna åldras
aldrig; odödlig ära är skaldens och konstnärens
beständiga sträfvan, är hans själs innersta tanke;
derföre tänkte de gamle sig Iduna såsom Brages
maka. Iduna förvarar i en ask de äpplen, hvaraf
gudar och gudinnor äta, då de börja blifva
gamla. Så snart de förtärt något af denna frukt,
blifva de åter sköna och blomstrande såsom förut. En
gång var likväl Iduna bortröfvad och alla de
underbara äpplena med henne, hvarunder Asar och
Asynjor ledo mycket af tidens allting förtärande
tand, så att de blefvo gråhårige och gamla.
Sagan, upptagen i Sturlessons edda, lyder som följer:
Tre af Åsarne, Odén, Loke och Häner, foro bort,
reste öfver många länder och kommo slutligen till
öknar och hedar, hvarest ingenting fanns till lifs—
uppehälle. Efter långsam vandring och med
mycket hungrande magar, kommo de ändtligen till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
