Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hårdh ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
244
Ingeborg.
Ingelgren.
Erik Prestehatare i Norrige. Äfven hon blef
enka 1318 och lefde sedan oförmäld till sin död,
omkring år 1360; 8) Albrekts andra dotter,
hvilken dog ogift; 9) Sten Slure d. ä. gemål, dotter
af Axel Akeäson till Hjuleberg, beskrifves som så
nitisk i sin gudstjenst, att hon hvarje år i fastan
nppländt 1555 vaxljus till minne af Kristi sår,
hvilka, enligt presternes försäkran, skola hafva
varit så många.
Ingeborg, konung Yngves dotter. Se: Hjalmar.
Ingeborg, den heliga Britas yngsta dotter,
insattes i Riseberga kloster och dog der såsom nunna.
Ingeborg. F.isten Belis dotter, med hvilken
Ragnar Lodbrok förlofvade sig. Detta väckte Aslögs
svartsjuka och blef orsaken till det krig, hvari
hennes fader förlorade lifvet. (Se: Aslög, Eisten
Belt och Erik, Ragnars son).
Ingeborg den Kagra, dotter till Herlin Jarl,
förmäldes med sjökonungen Halfdan Ulfsson.
Ingeborg, en så kallad klok qvinna, i medlet af
förra århundradet, kallades vanligen Ingeborg i
Mjärhult (i Wirestads socken af Kronobergs län),
och blef, enligt Linné, "sökt öfver bela landet och
hade större namn om sig uti medicinen än mången
doktor, som läst och praktiserat i all sin dag.
Hennes theori och praktik voro följande: Hon
trodde att Lucifers anhang blifvit nedstörtadt frän
himmelen på jorden, der några fått sitt boställe
i vattnet och kallas nackcr, under hus med namn
af tomtegubbar, i rör och under trän såsom elfvor,
i skogar såsom skogsnufvor och rd. Hon trodde
att hvarje menniska hade sin hamn, som följer
henne såsom skuggan följer kroppen, och att
denna hamn gick perpendikulärt ned i jorden, såsom
menniskan går ofvan jorden, hvarvid hamnen
stadigt vände sina fötter emot sin menniskas fötter,
till hvilken tro hon blifvit föranledd deraf alt djur,
skogar och berg, som linnas bredvid en stilla och
klar sjö spegla - sig i vattnet. Hon trodde, alt
menniskan och hennes hamn voro så förenade, att
när den öfverjordiska menniskan led, så led ock
den underjordiska, och tvertom, när den
underjordiska menniskan blef skadad, deltog äfven den
öfverjordiska deri. Hon trodde äfven att när
menniskorna gingo och deras antipoder råkade gå
öfver någon vätts, elfs, rås eller något dylikt
spökes hemvist i jorden, skulle den underjordiska
menniskan blifva skadad och den öfverjordiska
följaktligen lida deraf." Men hvad hennes kunskap
att känna sjukdomar vidkom, skall den, yttrar
Linné, öfverträffat både bans och alla läkares
för-farenhet; "ty när någon var sjuk, behöfdes icke
patienten ses af henne, ej heller behöfde hon
fråga efter dess konstitution, temperament, puls,
symptomer eller förda diet, utan var henne nog
att hon fick se en strumpa, ett strumpeband, ett
lintyg eller något kläde, som patienten burit,
hvaraf bon kunde sluta om sjukdomens eller passionens
orsak och kur. Hennes patbologie, eller omdöme
var merendels, att patienten låtit sitt vatten pä
något rum, eller sofvit på något ställe, eller att
ban tagit af något träd, som varit helgadt af
någon ande, eller att patienten fått sjukdomen af
luften, vattnet, elden eller jorden. Hennes knrer
voro: patienten skulle gå ut tre morgnar tigande
och fastande eller tre thorsdagsqvällar, inest norr
ut eller till något träd eller rör, bedja om ursäkt
eller offra någon mjölk eller dylikt." Hon hade
ofta haft ledsamhet för sin trägna praktik, och
blifvit hårdt tilltalad af så väl prester, som
krono-betjenter och domare; men bon försvarade sig med
att bon ej gjort någon menniska ondt. Eljest
lefde hon gudfruktigt och bivistade flitigt
gudstjensten. Ilon hade dagligt tillopp af allmogen, som
litade på henne såsom på ett orakel.
Ingeborgs Källa, pä prestgårdsgärdet i Bergs
socken af VVestmanland, hvilken säges hafva upp
runnit efter en hustru, mördad af sin man på detta
ställe. Detta skedde då kyrkan byggdes, på det
sätt att en bonde, som varit med vid byggnaden
en gäng fått vänta på maten, som hustrun skulle
bära till bonom från byn. I vredesmod gick ban
emot henne, och gaf henne ett slag, hvaraf hon
dog. Der hon föll upprann källan. Då ban
återkom till kyrkan med maten förebrådde de andra
honom hans gerning, hvartill han nekade och
önskade att maten skulle förvandlas till sten om det
så förhöll sig; hvilket ock skett. I kyrkans
sakristia förvaras ännu tvenue stenar, den ena
alldeles lik en brödlimpa, den andra lik en ost,
hvilka påstås varit denne bondes mat, som ban baft
för sig, då han önskade den förvandlad till sten.
Ingegerd, den heliga Britas dotterdotter.
Hennes föräldrar voro Britas dotter Märta och Knut
Algotsson. På sitt adertonde år blef hon
förordnad till första abbedissa i det af hennes mormor
stiftade Wadstena kloster. Denna värdighet lärer
dock föga hafva öfverensstämt med den unga
flickans böjelser; ty hon lät snart så mänga
oordningar i lefnadssättet komma sig till last, och man
förebrådde henne så många kärleksäfventyr, med
både andlige och verldslige, att bon afsattes från
sitt embete, oaktadt hennes skyldskap med
stifta-rinnan och hennes slägting, biskop Knuts i
Linköping medhåll. Detta skall hafva skett år 1402.
Ingegerd, dotter till konung Olof Skölkonung
och dess andra gemål, Estrid, förmäldes med
konung Jaroslaw i Holmgården, och hennes dotter,
Anna, som fick till gemål konung Henrik I i
Frankrike, blef stammoder för Franska, Spanska,
Portugisiska och Neapolitanska konungahusen.
Lagerbring säger om denna prinsessa, att bon nästan
aldrig nämnes i historien annat än när det är
fråga om välgerningar, eller kloka och goda
handlingar.
Ingelgren, Georg, född 1782, död i
Stockholm d. 19 Sept. 1813 såsom e. o. i konungens
kansli, bar skrifvit åtskilliga poemer i Phosphoros,
Polyfem och Poetisk Calender, samt utgifvit en
upplaga af Tyrtäus. Hans Järta yttrar om bonom
i Odalmannen 1: pag. 116: "Den af döden allt
för tidigt bortryckte Ingelgrens Majsång torde
kunna räknas bland de angenämaste lyriska
stycken, som Svenska vitterheten äger. De bebaga
äfven genom språkets välljud och lenhet, liknande
för värt öra Kellgrens skönaste melodiska sånger."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
