Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inlösen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jern.
Jern.
273
synes hafva bestått deri, att de, mindre
angelägne om stora tillverkningar, sä länge jernet
begagnades endast till egna vapen och verktyg, än om
godheten, med all omsorg och uppmärksamhet samt
med mindre afseende på tid och materialier, icke
allenast skötte beredningen af jern och stål
nt-märkt väl, äfven genom omarbetning Here gånger,
i fall deras beskaffenhet så erfordrade, utan ock
utvalde det bästa deraf till ämne för grannlaga
smiden. Efter uppfinningen af masugnar inträffade en
stor förändring uti sättet att utbringa jern ur
malmen, emedan då man förut, utan afseende på
åtgången af råämnen, malm och bränsle, endast
åsyftade att erbålla ett så smidbart jern som
möjligt, så blef nu hufvudsyftet att, med besparing
af råämnen, frambringa en metallisk massa,
hvilken dels kunde användas till åtskilliga ändamål i
sin ursprungliga form, dels genom ytterligare
bearbetning förvandlas till mer eller mindre smidbart
jern, och man erhåller således af samma
materialier, men genom olika behandling, jern af de
olika egenskaper som utmärka de tre hufvudklasserna
deraf, hvaruti det allmänt förekommande nu
indelas, nemligen tackjern, ståt och stångjern.
Tackjernet utgör nu den första produkten af
jernmal-mcns utsmältning, hvilken för detla ändamål
beskickas, d. v. s. blandas, dels flere malmer af olika
slag, dels med kalk dels med qvartsbaltiga ämnen
samt kol, och uppsättas på masugnen.
Beskickningens ändamål är att frambringa en god och
behörigen beskaffad slagg, och delta är nödvändigt,
emedan endast ganska få malmer för sig sjelfva,
eller enbart, smälta uli masugnen, hvarföre dessa fä
namn af en- eller sjelfgående malmer, de flesta
innehålla antingen ett öfverskott af kiselsyra eller af
jordarter, hvarföre i förra fallet kalkhaltiga, i det
senare kiselsyrebaltiga mineralier måste tillsältas
för att bringa dem till smältning och bilda
slaggen. Det i malmen innehållna jernet reduceras
redan ett temligen högt stycke upp uti
masugnspipan, men smälter först sedan det längre ned
deruti, i grannskapet af stället, upptagit en portion
kol. Det smälta jernet samlas i det s. k.
understället och betäckes der af slaggen, hvilken
emellanåt aftappas öfver dammen, till dess att hela rummet
är fyldt med jern, då delta utslås och, till större
delen uli sandformar, bildas till tackor, hvaraf
namnet härrör; stundom ulgjutes det dock i
andra formar till åtskilligt gjutgods och kallas då
äfven gjutjern. Under smältningen upptager
jernet ej allenast olika qvantiteter kol, hvaraf
det får olika egenskaper och utseende, samt
derföre indelas uli svart, grått och hvitt eller
hårdsatt, fullsatt eller fullmalmadt och nödsatt
tackjern, utan äfven andra i malmen befintliga
ämnen, såsom kisel, svafvel, fosfor, m. m., hvaraf
det likaledes erhåller olika mer eller mindre goda
egenskaper, samt blir mer eller mindre tjenligt till
gjutgods eller råämne för ytterligare förädling. Så
t. ex. egnar sig isynnerhet sådant som innehåller
en liten mängd mangan till beredning af stål.
Detta bildas då genom tackjernets befriande från
en del af sin kolbalt, medelst (diskning (se delta
ord), samt blir i följd deraf något smidigare. Det
sålunda erhållna stålet, hvilket får namn af
rå-stål eller smältstål, är dock af vida ringare
godhet än det som erhålles genom förökande af
stång-jernets kolhalt, medelst cementering eller bränning
med kol, och hvilket derföre kallas cement- eller
brännstål. (Se vidare ort. Ståt.) Genom
fullständig färskning förvandlas tackjernet deremot till
stångjern. Stångjerns-smidet, infördt genom
Tyska arbetare, kan icke räknas att egentligen
hafva tagit sin början förr än vid medlet af konung
Gustaf l:s regering, eller emellan åren 1540 och
1550; och år 1555 är stångjern aldraförsl kändt
såsom exportvara. På samma tid var konungen
sjelf delägare i Dannemora berget, och Påfvel
Büsse-skütte inskaffade masmästare, hammar- och
stål-smeder. Redan år 1520, äfvensom vid flera andra
tillfällen, beklagade konungen sig deröfver: "att
jernet, Rikets redbaraste egendom, bortfördes till de
Vendiske städer i tackor och osmund och äfven i
rå malm, ulan att smältas, hvarefter man
nödgades köpa det i stänger tillbaka." Konungens
stadga för nägra bergslager af d. 30 Okt. 1540
innehåller: ’Alt i stället för det illa tillverkade
os-mundsjernet, skulle skallen gifvas i godt tackjern.
Väl beredd osmund kunde tillåtas; dock anstod
bäst vederbörande att låla slå ett redligt
stångjern, till del minsta 4^ alnar långt, hvaraf på
skeppundel borde gå 9 till 10 stänger och ej
derunder." Konungen förmådde äfven rikets
borgerskap, i Mars mänad 1554, till en förening, att de
på ett år "intet jern skulle föra utländes, efter
de fremmande icke ville gifva väl skäl för den
varan, när man släpade dem så mycket i
händerna deraf, för deras egna dörrar", och att icke låla
någon fremmande köpa det i landet, under 120
mark för en läst osmund och 22 mark för ett
skeppund stångjern. Tvenne förteckningar på
handelsfartygen ifrån de betydligaste Svenska
handelsstäder ined deras innehafvande laddningar, åren
1559 och 1560 (tryckte i P. J. Rergii tal om
Stockholm för 200 år sedan), vitlna att 33
fartyg, af tillsammans 1,344 lästers drägt, dessa
begge åren ifrån Stockholm, Gefle, Öregrund,
Nyköping, Söderköping och Norrköping ulfört
osniunils-och stångjern till flere Tyska, Danska och
Holländska orler, samt att stångjernet fallit 2 mark i
värdet; men osmundsjernet var vid samma pris
och bibehöll sig dervid till 1560. Genom
Norrköpings riksdags beslut den 22 Mars 1604
förordnades: alt all osmund och allt tackjern skulle
ut-smidas till stänger förrän det utfördes ur riket.
Härefter aftynade bammarsmidet omkring Lybeck
och Danzig i brist af osmund och tackjern,
hvaraf hände alt bainmarsmeder derifrån bitflUtade.
Förnämligast utspriddes och stadgades tysksmidet
efter konung Gustaf II Adolfs kungörelse år 1627,
alt Tyska arbetare ägde frihet nedsätta sig bär
och bibehålla sin religion, saml genom Hans
Slef-fens nit och bemödande, hvilken varit hammarsmed
i Regcnsteinska området, och som några år förut
lärer hafva inkommit. Deraf att bemälde Sleflens
införde konsten all göra Irädbelgor, blef ban år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
