Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inlösen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jern.
’ Jernboaa.
277
fondens 296,007 R:dr), egna domstolar och ett
eget administrerande kollegium. Den bar äfven
hittills, mot ringa afgifter, fått begagna stora
sträckor af kronans skogar, under namn af
rekognitions-skogar. En icke obetydlig mängd af allmogens
bemmansräntor och skattebidrag bar, under
stränga vilkor, blifvit förvandlad till kolnings- och
kör-sel-skyldighet under bruken. Till
bergshandteringens förmän hafva äfven de fyra vigterna:
tackjerns-, bergs-, uppstads- och stapelsladsvigt blifvit
enkom inrättade. — Säsom af det föregående
synes är det i allmänna rörelsen förekommande
jernet icke rent, utan innehåller alltid en större
eller mindre mängd kol, utom andra tillfälliga mer
eller mindre skadliga inblandningar. För jernets
användbarhet till vanliga behof är dock denna
kolhalt nödig, emedan det först derigenom erhåller
sin tillbörliga fasthet och härdighet, ty uti
fullkomligt rent tillstånd, är jernet ytterst smidigt,
men så mjukt att det icke skulle kunna användas
der uthållighet erfordras. Dess egentliga vigt är
7,81, dä stångjernets är blott 7,78 och
tackjernets 7,25. Det utmärker sig framför alla andra
metaller genom sin stora benägenhet att dragas af
magneten och blir sjelf magnetiskt, dock i ringare
grad än det kolhaltiga. Det rena jernet är i bög
grad trögsmält, och vida mer än stångjern, stål och
tackjern, hvilket senare är lältsmältast af alla
jern-sorter; men saknar deremot den egenskapen,
hvilken det rena jernet samt stångjernet och äfven
stålet äger, ehuru i någon ringaie grad, nemligen
att vid hvitglödgning blifva så mjukt, att det genom
smidning sainmangror eller låter svetsa sig. I
luften syrsättes jernet genom inverkan af dess syre
och vattenhalt, samt förvandlas på ylan till
järnoxidhydrat, rost. Vid jernets upphettning anlöper
det på blank yta först med gul, sedan med röd,
blå och slutligen svart färg, och vid glödgning
bildas derpå en tunnare eller tjockare binna af
glödspån, hvilken affaller vid smidningen och utgör
smidslagg. Vid hvitglödgning tänder det sig och
för-briuner, med ett fräsande ljud och under
kringkastande af skönt lysande gnistor, vällgnistor, till
jernoxid-oxidul. I syror löses det lätt och med
vätga-.-utveckling. Det ger med syre 3:ne
föreningar, neml.: jernoxidul, hvilket består af l atom
jern och t atom syre, är svart till färgen och
förekommer i naturen färdigbildad; men aldrig i
fritt tillstånd, utan ofta tillsammans med jernoxid,
såsom vid jernmalm är omtaladt; jernoxid, hvilken
består af 2 atomer jern och 3 atomer syre,
förekommer i uaturen dels fri uti blodsten och flera
torrstensmalmer, dels med vatten som hydrat och
med kiselsyra uti sjö- och myrmalmer, ockror,
m. fl. Den erhålles äfven såsom biprodukt vid
flera tillverkningar, säsom vid svafvel-berudning,
vitriol- och alun-tillverkning, m. in., och är
alltid rödaktig till färgen, hvarföre den i allmänhet
får namn af rödfärg (se detta ord). Färg och
hårdhet omvexla ganska myckel, och den senare är
under vissa omständigheter ganska betydlig, hvarföre
den användes till slipning och polering af
metaller, under namn af colcotar eller crocus inarlis;
jernsyra är till sin sammansättning okänd, föga
undersökt och sönderdelas ytterst lätt. Både
oxiden och oxidulen förenas med syror till salter,
hvaraf några äro af stor användbarhet, särdeles
jernvitriol, grön vitriol, hvilken utgör svafvelsyrad
jernoxidul med kristallvatten, och förekommer upplöst i
åtskilliga grufvors vatten, samt beredes efter
olika inelboder i stort, särdeles vid Falun och Dylta,
för att användas till färgning m. fi. behof, och
förekommer i handeln inpackad i fat af 100 skàlp.
innehåll. Den utgör ett föremål både för in- och
utförseln, hvaraf den förra uppgår till ungefär 6,000
lisp:d med 12 sk. tull, den senare Lill 2,000 lisp:d,
tullfritt.
Jerua, en socken, belägen i Vestra Dalarnes
fögderi och kontrakt af Stora Kopparbergs län och
Westerås stift, 9J mil V. från Falun, bar sedan
år 1822 utgjort ett eget konsistorielt pastorat af
2 klassen. De största sjöarne äro: Wahn, Sexen,
lluten , Oensen, Halsjön och Storsjön.
Westerdals-elfven löper genom socknen, åtföljd af stora
landsvägen och en ej obetydlig å. Wan-ån, som
kommer från VVenjan, löper in i socknen öfver dess
norra gräns och kastar sig i Westerdals-elfven.
Hvad för folkets näring ej kan hemtas af åker
eller äng, ersättes af skogen, hvadan kolning,
tjäru-bränning, körslor och arbeten åt bruken äro
vigtiga binäringar, om ej hufvudnäringar. Ilär
märkes trenne jernbruk: Snöd, Andersfors och
F.riks-fors (se dessa ord), alla tre anlagde af Falu
bergslag, bos hvilken allmogen står i stor skuld
utgörande öfver 107,000 K:dr B:ko, hvaraf följden var
att 1841 icke mindre än 40 fastigheter i socknen
måste gå under auktionsklubban. Socknen består
af 20^- mtl och bar 2,695 invånare. Dess areal
utgör 127,378 tunnl., af hvilka 12,500 äro sjöar
och kärr. Adr. Gagnef.
Jernarp, socken. Se: Hjernarp.
Jerubaril kallades ett af forntidens fartyg. Med
hänseende till tidens stridssätt, då äntring alltid
var den angripandes hufvudföremål, byggde man
gerna krigsskeppen höga; man var också
angelägen om deras styrka, hvarföre de stundom
beslo-gos med jernplåtar och förseddes ofvanpå
bröstvärnet med en jernkarm; ett sådant fartyg
kallades jernbard.
Jeruboas, en socken, belägen i Nora bergslag
och kontrakt af Nerikes län och Westerås stift,
1 ^ mil N.N.V. från Nora, bar ett mycket vackert
läge, bestående af löfskogar, små sjöar och
dalar, samt löfbetäckta berg å alla sidor. Socknen
var förut annex under Nora, hvarifrån den
skilj-des 1795 och förklarades för elt regalt pastorat,
af 3 klassen. Kyrkan, af träd, uppbyggdes 1658;
men ombyggdes 1795 till korskyrka och är nu en
af de vackraste landskyrkor. Orgelverk, kyrkans
målning och större delen af altarskruden äro icke
bekostade af kyrkans medel, utan skänkte af
en-skildte bland socknens invånare, hvilkas näiingsfäng
är bergsbruk och grufve-arbelen vid de åtskilliga
inom socknen belägna grufvor, äfvensom
lackjerns-tillverkning vid de 3:ne masugnarne, Lindesbjr,
Fervkyttan och Wassland, hvilka tillhöra bergsmän.
Det. II. " 36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
