Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jul ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jätte-konungens graf.
Jätte-slägtet.
313
Lagga, vid namn Jakob, kom en morgon nära
berget och hörde bergagubbens röst: "Koin in Jakob
och at välling med mig." — Men Jakob, som blef
orolig till mods vid denna bjodning, svarade: "Ilar
du mer, än du äter upp, så göm tills i morgon."
Han hörde då dessa klagande ord: "Jag får icke
blifva bär i morgon, måste nu hädan för den der
bjällrans skull; jag gitter icke höra henne." —
"När kommer du bit igen?" sporde ytterligare
bonden. "När Lagga-fjärden blifver åker och
Ös-tuna-sjön äng", var jättens svar. — För mer än
handra år sedan har Lagga-fjärden redan varit
åker och äng, och Östuna-sjön var då redan
mycket lillvallad och igenvuxen. — För all sådan
sägen är lätt att finna grunden. De, som funnos
qvar af landets äldsta stammar, voro vilda
hedningar och hade antingen ingen tro eller trodde
på de gamle gudar. Till bergsskrefvor och
skogsdjupen flydde de undan de kristne, dem de hatade
samt med trolldom, våld och list tillskyndade
skada. Ehvar helst kyrka byggdes och klockors ljud
samlade en menighet, vantrifdes detta trollslägte,
hvilket: "gat icke höra bjällrorna." (Se äfven:
Jems-liog, m. fl. socknar.) — Det blef sedan en tro bland
folket, att, så långt en bönklockas ljud från
kyrka eller kloster hördes, voro menniskorna fredade
för trollen och all ondskans magt. Kyrkor
kommo sålunda att byggas så många och så nära
hvarandra, alt de sedan måste öfvergifvas och
kallades öde-kyrkor. Det tyckes hafva varit ett
heligt sträfvande denna tiden, bland så väl höga
som låga, att en gång intet rum skulle finnas
inom Sveriges landamären, der icke vandrarens eller
den uti i marken arbetande laniltmannens öra
kunde hinnas af en bönklockas ljud från något
kloster eller heligbus, att på de heliga tider och
timmar, likasom ett bud skulle utgå, frän kyrka bördt
till k\rka, att alla Svenska hjertan med bön
mätte mötas hos Gud.
Jätte-konungens graf« i Örgryte socken af
Götheborgs och Dohus län. Då Ragvald
Knap-bufde företog sin Eriksgata, framfor ban
kanhända med alltför stor myndighet, innan ban, efter
Sveriges gamla lag, på gränsen gifvit och tagit
grud och gislan, eller ed och borgen, hvilket höfdes
en ny konung, vid sitt första intåg i en landsort.
Westgötbarne, bland hvilka funnos mänga af
Danska prinsen Magnus Nilssons anhängare, blefvo
derföre snart uppretade. Allmogen samlade sig,
beväpnad, emellan de trånga bergen i Örgryte
socken vid Kallebäcken. Ragvald ville framtåga
här; men blef ihjälslagen år 1135, och begrofs
der bredvid i en hög, emellan tvenne bergkullar,
nära Kallebäcks källa. Hans grift, som ofvanpå
betäcktes med flata gråstenshällar, kallas ännu af
allmogen i orten jätte-konungens graf, emedan
Ragvald utan tvifvel varit stor till växten. —
Enligt andra berättelser skall detta hafva tilldragit
sig vid Karlaby Långa, i Wartofta härad af
Skaraborgs län.
Jättekyrlmu i Norrberkes socken af Dalarne,
vid Bräfallsbygden, kallas ett urgröpt rum i
berget Jällur-vallen, hvilket har liksom golf och tak-
hvalf, och är så stort, att 6 till 7 personer
kunna rymmas der tillsammans.
Jätteuiuen. Se: Hycklinge.
Jätten, den siste. I Magnus Smeks tid bodde
uti Hästskede inom Wätte härad af Bohuslän, en
man, vid namn Wrål, kallad den siste jätten,
emedan ingen sådan efter den tiden omtalas i vår
historia. Han skall hafva varit större än Goliatb,
och begått en mängd våldsgerningar uti
kringliggande orter. En behjertad man, i förening med
tre andra, angrepo och besegrade honom slutligen.
Hans slägtingar ville då åtminstone begrafva liket
i vigd jord; men eburu de spände det ena paret
hästar efter det andra för likvagnen och ökade
dem ända till tio par, förmådde de likväl icke
röra vagnen ur stället, utan de måste begrafva
sin anförvandt på det ställe, der han stupat, i en
kulle, som ännu kallas Wrälshögen, och der
griften är utmärkt ined fyra stenar. En storväxt
bondeslägt der i trakten påstår sig vara den
siste jättens efterkommande.
Jättendal, annex till Harmånger, beläget i
Helsinglands norra fögderi af Gefleborgs län, 3 J mil
N. från Hudiksvall, vid hafvet. Kvrkan, som
byggdes i detta århundrade, bar ett mycket vackert
läge, i midten af socknen, med alla byar, på tvä
när, rundtomkring. I denna socken finnas måDga
ättebackar, och för några år sedan påträffades i
byn Hällan en begrafningsplats, troligen från
vikingatiden. En by, vid namn Kungsgården, har,
enligt qvarvarande handlingar, i fordna tider
varit kungsgård; men är nu förvandlad till
krono-skatlebemman. Insjöar finnas tre: Kyrksjön,
Bä-hngssjon och Häggvikssjön. Fjärdar vid hafvet äro
ock tre: Hor isle, Lönånger och Mellanfjärden,
hvilken sistnämnde är en synnerlig god hamn för
sjöfarande. Vid dessa fjärdar idkas strömmingsfiske
af nästan alla socknens invånare, samt skjälfångst
och laxfiske vid de s. k. Jättcholmarne, hvilka
tillhöra socknen och ligga omkring 1 mil frän
fasta landet, ute i hafvet.
Jättesnn och Jättesnus hufvud. Se: Hjerlum.
Jätte- eller Jotna-slägtet. Alla länders historia
begynnes rned sagor oin en ursprunglig storväxt
folkstam, hvilken, ehuru öfverlägsen i
kroppskrafter, blifvit kufvad och slutligen utrotad genom
senare inflyttningar af ett mindre, men klokare slägte.
Sä bodde ock i Sverige, enligt mångfaldiga
sägners och skrifters vittnesbörd, i begynnelsen ett
storväxt, vildsinnadt och grymt slägte, kalladt
Jolnar eller J altar, och det land, de innehade,
omkring Finska viken och Norrbotten, kallades
Jotunaland eller Jättehem. Då ett mera bildadt
slägte inträngde från Asien i Sverige, uppstod
emellan dem och jättefolket en strid, hvilken varade i
flera hundra år; men genoin klokhet och större
förstånd öfvervunno de Asiatiska nybyggarne i
norden landets äldsta, vilda invånare, hvilka drogo sig
mer och iner in i de djupaste skogarne saint hade
sina boningar i bergskrefvor och jordkulor. Ifrån
dessa tider härleda sig alla våra folksagor om
bergtrollen, jättar och bergboar. De beskrifvas,
såsom de der ägde mycket guld och djrbarheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
