Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jul ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
214
Jtttteap&r.
JKtteitugor.
såsom onda, men lättrogna. Deras qvinnor voro
stygga till utseendet. Dessa folk hade ingen
sam-hällighet, ingen gemensam styrelse och lagar-,
derföre öfvervunnos de ock så lätt af de under sina
drottars och konungars anförande samhälliga
Asa-folken, hvilka i tvenne serskildta inflyttningar
derefter ankommo till norden.
JKtte«pär. Flerestädes i våra klippor, särdeles
i de norra orterna, träffas urgröpningar, hvilka
hafva likhet ined fotspår af menniskor, och af
allmogen kallas jättespår, med tillägg af den sägen,
att de blifvit gjorda af jättar i en urtid, då
bergen ännn voro mjuka. En del af dessa spår äro
visserligen endast enkla naturdaningar; men andra
åter synas tydligen vara konstgjorda. I Norrland
äro dessa talrikast; men utbreda sig ända ned åt
Småland och Halland, samt träffas, såsom
biero-glyfiska tecken, på Bohusläns och Dalslands
hällristningar. Om afsigten med de förra, samt om
deras ålder kan man ej hinna någon visshet; men
otvifvelaktigt äro de lika gamla som vår egen
folkstam bär i norden, och vinna en stor
märkvärdighet derigenom, att de finnas i alla de
länder den Germaniska stammen genomvandrat, ända
till Indien, denna stams urhem, der de ganska
talrikt förekomma, och der de äga en helig
betydelse. Der träffas de å ömse sidor af
Gangesflo-den, äfven på öarne Ceylon, m. fl. och kallas pà
landets språk Charan-Pad eller liye do bara,
hvilket betyder herrans heliga fot. De anses der
såsom minnen af guden Buddhas vandringar. Till
de flesta af dem göres långa välfärder, särdeles
till det på Adams Pik på Ceylon, hvilket,
infattadt uti en med ädla stenar fullsatt metallram,
anses såsom ett guds förbundstecken med
menniskorna, att ingen flod mera skulle inträffa, och
säges Buddha, såsom en räddande gudomlighet,
hafva stått här, då syndafloden inbröt. Den
kristna sagan bar på sina ställen tillegnat sig dessa
hedniska minnen, såsom på Tabor, hvars båda
fotsulebilder tros uppkommit, då Kristus derifrån
uppsteg till himlen, äfvenså på flera andra ställen,
det nyssnämnda på Ceylon icke undantaget. Att
de nordiska jättespåren skulle hafva samma heliga
betydelse som de Asiatiska, kan väl svårligen
antagas; men sannolikt bar dock någon dylik
fordom funnits fästad äfven vid dem. Begreppet af
vandring tyckes vara det naturligaste, på samma
gång de framställa bilden af menniskan, den
enskilde eller en bel stam. På hällristningarne
åtminstone synas fotsulorna beteckna vandring och
landstigning, in. m., ehuru dessa bilder, hvarken
till ålder eller till afsigten med sin tillkomst, äro
identiska med de förra egentliga jättespären.
JKUeatenarne eller Xechena borg, äro
tvenne ofantliga remnade klippor, i lodrät ställning, 17
alnar i höjden, på en slätt vid Linderån, nära
Ödesången i Björkviks socken af Södermanland. En
byväg går midt emellan dem. Folksägnen
förmäler, att en jätte, som ridande fört dessa stenar på
hästryggen, och förföljd af en annan hastigt velat
undkomma, bär afskurit tåget och afvältat stenarne
i Linderån, hvilken deraf tagit ett annat lopp. Om
någon af dem här stupat är ovisst; men Necken
tros hafva sin boning i denna borg, då ban,
uppstigen ur hafvet, besöker bygdens floder och
undervisar i musik.
JKHestolcn kallas grottan i det böga berget
utmed Polhems sluss vid Trollhättan. I grottan
hafva flere kungliga personer egenhändigt tecknat
sina namn, hvilka sedan blifvit i samma teckningar
inhuggne i berget. Sjelfva grottan är en rundad
och nedåt spetsad urholkning i berget och synes
hafva varit en s. k. jättegryta, hvars ena hälft
vittrat och bortfallit, och sålunda gifvit grottan
formen af en stol.
Jiitteatugor, JUttebus. Denna benämning
gifver allmogen åt alla de fornlemningar, hvilka förr
inbegrepos under det gemensamma namnet kummel.
Såsom alla minnesmärken ifrån en långt aflägsen
tid, anses äfven dessa vara qvarlefvor efter en
före menniskan befintlig jättestam, och så vida
har traditionen rätt, att ifrågavarande jättestugor
i allmänhet tillhöra ett för-Odinskt slägte. De
äro af tvenne väsendtligt skiljda slag. Det första
innefattar de sä kallade halfkorsgrafvarne, hvilka
bestå af ett utaf grofva väggslenar och ännu
större takhällar bildadt aflångt rum, ifrån hvars
ena vägg, helst den södra eller östra, en
likaledes täckt gång leder, hvarigenom monumentet får
likhet af ett halft kors, deraf det ock fått sitt namn,
hvilket likväl nyligen blifvit utbytt mot det mera
lämpliga Gånggrift. Dessa fornlemningar äro helt
och hållet täckta i jordhögar, samt röja en
förvånande likhet med de vilda Eskimåemes
boningshus. De innehålla obrända lik i sittande ställning,
omgifna af en stor myckenhet vapen och redskap
af flinta, sten och ben, men aldrig metaller, och
tillhöra således den nräldsta bildningsperioden i
norden, då en gammal folkstam, obekant med metaller,
utan begrepp om åkerbruk och andra till en något
odlad nation hörande näringar, kringdrefvo i
urskogarne och lefde af jagt och fiske. Detta slags
jättestugor träffas särdeles i Skåne och
Westergötland, men för öfrigt sparsamt i Sverige,
alls icke i Norrige; till största ymnighet i
Danmark. Det andra slaget äro de s. k. Dyrbusen,
hvilka förekomma särdeles i Bohuslän och Halland,
samt hafva en viss likhet med de förutnämnda, meu
äro mindre, stå öppna ofvan jord, och äga blott
tecken till gång. Äfven de utgöra ett slags
grift-chor; men innehålla brända lik och biigst sällan
stensaker, hvadan de böra tillskrifvas en yngre
folkstam, så framt man icke vill antaga att de
hafva af denna blifvit begagnade till grafvar,
sedan de ursprungliga ägarnes ben och annan
qvar-låtenskap blifvit bortröjda; ett antagande, hvartill
anledning icke fattas. - Jättestugorna kallas ett
ställe ofvanför Skårs hedur eller ängar, i Gökhems
socken af Westergötl]|and, der den s. k.
Markusbäcken, uttorkad om sommaren och om våren starkt
flödande af snövattnet från bergen, afsköljt
jordvallen pä en afsättning vid Disakärr, aftäckt
gråberget, öppnat dess innandöme och bildat flere
större och mindre håligheter samt en grotta, till
hvilken man kommer genom en ingång frän sidan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
