Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knippelskär ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Honatltullona-ulakoK.
Kon«tltu<orinl.
429
framställa anmärkningar emot statsrådet, är
statsutskottet, i sammanhang med statsverkets
granskning. Sedan en anmärkning sålunda kommit till
konstitutions-utskottets handläggning och der
blifvit ogillad, meddelar utskottet sitt utslag och
skälen derför åt riksstånden, hvilka då först erhålla
kännedom om anmärknings-anledningen. Den är
då afslagen, ty grundlagen tillämpas på det sätt,
att stånden icke kunna, i strid med
konstitutionsutskottets åsigt, tillämpa 107 §. Reg. K., ehuruväl
denna konstitutions-utskottets magt icke är
tydligen uttryckt i grundlagen. Statsrådet är befriadt
genom konslilulions-utskottets dom. Detta utskott
bar således i sin hand magien att frikalla
statsrådet från pil ansvars-påföljd. Rikets ständer
kunna aldrig tillämpa någon sådan, förrän
konstitutionsutskottet medgifvit att anledning till anmärkning
äger rum. Sakerna pröfvas efter
statsråds-proto-kollerna, och konstitutions-utskottet är det enda,
som till dessa har tillgång. De öfverlemnas vid
hvarje riksdags början till konstitutions-utskottet
och utgöra den officiella källan för utskottets
omdömen, så väl öfver anmärkningar anmälda bos
utskottet, som äfven då sådana väckas inom
utskottet sjelft. — Återigen, om konstitutions-utskottet
funnit anledning till anmärkning äga rum, då kan,
efter sakens olika natur, ett dubbelt behandlingssätt
förekomma. Konstitutions-utskottet ställer antingen
statsrådet inför riksrätt, eller gör en anmälan bos
rikets ständer, till den påföljd rikets ständer
finna skäl att vidtaga, enligt 107 Reg. F. Den
förra åtgärden, eller riksrätt, begagnas, då
statsrådets ledamöter, alla eller en del, tillstyrkt
eller försummat, att, i hvad på dem berott,
förhindra en öfverträdelse af rikets grundlagar eller
allmän lag*, den senare, eller anmälan efter 107 §.,
äger rum, då utskottet anser statsrådet i sina
rådslag icke hafva iakttagit rikets sannskyldiga
nytta, eller någon föredragande icke hafva utöfvat
sitt förtroende-embete med oväld, nit, skicklighet
och drift. Det förra behandlingssättet leder till
rättegång inför domstol; det senare kan leda till en
anmälan bos Kongl. Maj:t, om personens entledigande.
I förra fallet är konstitutions-utskottet ensamt
beslutande, och rättegången utföres af
justitie-ombuds-inannen efter remiss, ej från ständerne, men från
utskottet; i den senare händelsen ligger
beslutande rätten hos rikets ständer sjelfve, och dessa
kunna dä antingen frambära till konungen en
anmälan om entledigande eller också frikänna
statsrådet, oaktadt konstitutions-utskottets anmärkning;
men aldrig kunna rikets ständer besluta någon
åtgärd emot statsrådet, så framt
konstitutions-utskottet förklarat att skäl till anmärkning icke förefinnes.
Utskottets magt är således större att fria än alt
fälla, och i det förra afseendet alldeles afgörande. Icke
så i det senare fallet, ty icke blott ständerne äga
rätt att lemna utskottets anmärkningar utan
afseende; men riksrätten kan äfven frikänna.
Kon-stitntions-utskottet är genom
justilie-ombudsman-nen anklagare; men riksrätten dömmer efter lag.
Deremot ar konstitutions-utskottets granskning af
protokollerna icke blott en rättighet, som begag-
nas vid misstänkta fall, ntan en allmän skyldighet.
Protokollerna genomgås ifrån början till slut, för
att efterse om något fel blifvit begånget. Men
icke alla inför konungen förda protokoll, ulan
blott statsrådets, öfverlemnas till utskottet. De
öfriga, nemligen de som röra ministeriela och
kommando-mål, bar utskottet visserligen också
rättighet att granska; men endast i de serskildta
fall, dä utskottet finner skäl att begära något visst
protokoll. Skillnaden är blott den, att dessa icke
öfverlemnas i massa till någon allmän granskning.
— En tredje egenskap tillhör
konstitutions-utskottet, såsom domare emellan riksstånden eller något
af dem och dess talman. En sådan tvist stånden
emellan bar grundlagen förutsatt i tvenne fall: det
ena om remiss af väckta frågor, det andra om
tillsättande af nya utskott. Skulle nemligen
olika stånd remittera en fråga till olika utskott,
bestämmer konstitutions-utskottet till hvilket
utskott saken skall öfverlemnas. Likväl inträder
konstitutions-utskottets beslutande magt endast i
det fall, att ständerne icke genom pluralitet
stånden emellan kunna afgöra tvisten. Likaså vid
frågan om nya utskott. Det är ständerne
obetaget, att, utom de i grundlagen nämnda utskott,
tillsätta äfven andra. Detta beror på
ständerne, ej på konstitutions-utskottet, att besluta; men
om två stånd stadna emot två vid
öfverläggningen, huruvida ett nytt utskott bör tillsättas eller
ej, öfverlemnas afgörandet åt
konstitutions-utskot-tet. Slutligen uppkomma äfven olika meningar
emellan riksstånden och deras talmän, i anledning af s. k.
vägrad proposition. Talmännen äro bundna af sin
ed, att ej öfverträda grundlagen. Förekommer en
fråga, hvars bifallande skulle, enligt talmannens
åsigt, medföra ett grundlagsstridigt beslut, så
vägrar han proposition till bifall. Utan af
talmannen framställd proposition kan intet beslut fattas.
Talmannens enskildta åsigt skulle således vara
tillräcklig att hindra ständernes beslut, om ingen
myndighet funnes, hvilken kunde förklara hvad som är
grundlagsstridigt eller icke. En sådan myndighet är
nedlagd hos konstitutions-utskottet. Så snart ett
riksstånd yrkar en proposition, den talmannen
vägrat framställa, hänskjutes frågan till
konstitutionsutskottet, hvars utslag blir en bindande regel för
både talmannen och ståndet. Det är likväl
oafgjordt, hvilka frågor kunna blifva föremål för
vägrad proposition. Konstitutions-utskottet 1840 sökte
stadga en ny grundlags-tolkning, genom den
förklaring, att proposition aldrig finge vägras å
utskottsbetänkanden, utan endast å motioner, när de
väckas i ståndet. Talmannen är också skyldig att
underkasta sig konstitutions-utskottets bedömande
endast i det fall, att ståndets pluralitet, genom
formligt beslut, yrkat en proposition, som ban anser
grundlagsvidrig. Icke enskildta ledamöter, utan
bela ståndet, kan, i strid med talmannen, bringa
saken till afgörande i konstitutions-utskottet.
Honntitutorinl kallas det förordnande,
hvarigenom en person utnämnes att förestå en tjenst, utan
alt dock erhålla fullmagt derpå. Konstitutorial
medför de åligganden och berättigar till de
for-Det. II. 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
