Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knippelskär ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
428 Konstitutions-utskott.
Konstitutions- utskott.
mest invecklade bland alla den Svenska riksdagens
former. Föreskrifterna motsäga hvarandra, strider
derom hafva förefallit vid riksdagarne, och man
har förgäfves bemödat sig att genom förändringar i
grundlagen bringa de §§., hvilka bandia derom, till
större tydlighet och reda. Det finnes en lätt
förklarlig misstänksamhet emot
konstitutions-utskottets myndighet; man har fruktat, alt genom
förändrade former öka densamma, och att inskränka
den har ej heller velat lyckas. Hufvudfrågan är
den, huruvida ett konstitutions-utskottets förslag kan
redan vid första riksdagen afslås. Föreskriften
lyder så, att ständerne må vid samma riksdag, då
förslaget framträder, derom kunna öfverlägga; "men
icke vid densamma besluta." Dessa ord hafva
blifvit sålunda tolkade, att ständerne ej skulle kunna
besluta förändringen, d. v. s. antaga den. En
sådan tolkning bar ock ett stöd deruti, alt en
konungens proposition, som utskottet afstyrkt, enligt
81 §. Reg. F., kan afslås redan vid första
riksdagen. Detta är ntom allt tvifvel, enligt den
nämnda §:n i Reg. F.; men, såsom ofvanföre är sagdt,
inbegripas i 56 §:n konungens propositioner under
den allmänna regeln, att rikets ständer icke må
vid första riksdagen besluta. Deruti ligger
onekligen en motsägelse, så vida man ej antager den
nyssnämnda tolkningen. Med motsägelsen förenas
vidare orimligheten, att tillerkänna
konstitutionsutskottets egna förslager en större helgd än
konungens; de förra skulle nemligen ovilkorligen
hvila, de senare deremot kunna afslås. Icke desto
mindre kan det ej nekas, att ordet "besluta" blott
med svårighet kan erhålla en sådan tolkning, samt att
det lika väl kan betyda beslut i allmänhet, vare sig
till afslag eller bifall. Men om man också
medgifver, alt konstitutions-utskottets förslager kunna
genast afslås, så återstår i alla fall för detta
utskott en serskild rättighet och äfven förbindelse.
Rättigheten består deruti, att endast under ett
visst vilkor emottaga återremiss, nemligen om
något riksstånd förenat sig om vissa
anmärkningar såsom ståndets gemensamma tankar. Hvarje
enskildt riksdagsmans anmärkningar föranleda icke
återremiss, utan blott de, som ett riksstånd genom
formligt beslut antagit. Förbindelsen ligger i
utskottets pligt, att, när sådana återremisser skett,
sammanjeinka riksståndens olika meningar. Då nu
alla fyra stånden kunna stadna i olika meningar,
och en ringa olikhet i uppställningen stundom kan
förändra bela saken, och slutligen dessa olika
meningar kunna vara så rakt motsatta, att ingen
sammanjemkning är länkbar, eller också, om en
sådan försökes, riksstånden ånyo kunna stadna uti
olika beslut, är det lätt alt finna huru invecklad
frågan kan blifva, ända derhän, att knappt den
största spetsfundighet förmår att lösa den. Det
gifves då ingen annan utväg, än att tvärt afhugga
knuten. Detta sker genom förstärkt
konstitutionsutskott. Med de tjugufyra ledamöter, hvaraf
utskottet består, förenas då fjorton nya utaf hvarje
stånd, och alla dessa tillsamman votera öfver
frågan, med rikets ständers beslutande rätt; men utan
att förut öfverlägga. Denna åtgärd vidtages icke
blott när två stånd stadnat emot två, utan äfven
om blott ett enda varit af skiljaktig mening ifrån
de öfriga. Intet stånd är således skyldigt, alt, i
afseende på förändringar i sjelfva statsförfattningen,
låta öfverrösta sig, utan att åtminstone erbålla
omröstning i förstärkt utskott öfver sin mening.
Denna omsorg om de serskildta ståndens rätt, kan
emellertid medföra den utgång att ett stånd
öf-verröstar tre. En sådan händelse kan endast
förklaras derigenom, att det fjerde ståndet, samt det
ordinarie konstitutions-utskottet, hvilket utgör en
sjelfskrifven stam för det förstärkta, i förening
med minoriteten af de öfriga ståndens ledamöter i
utskottet, bildar en utskotts-majoritet, motsatt
majoriteterna i de tre ståndens plena. På detta sätt
är en damm upprest emot dessa majoriteters
allmagt; men som tillika kan blifva ett bålverk för
stånds-intresset. — Men innan votering i förstärkt
konstitutions-utskott kan företagas, fordras ännu
att bestämma voterings-propositionerna. Detta är
stundom en ganska svår sak; ett enda ord tillagdt
eller borttaget förändrar saken och ändlösa
strider kunna uppstå. Här är det rikaste fält för en
hårklyfvande spetsfundighet och en fin intrig.
Konstitutions-utskottet föreslår
voterings-propositionerna, och man säg vid 1828—1830 årens riksdag
detta utskott föreslå att votera om
voterings-propositionerna. Utskottet fann den gången ingen
annan möjlighet att bringa saken till ett redigt slut,
utan att frångå sin påstådda rätt, att icke låta
sitt förslag vid första riksdagen förkastas. Detta
skedde i fråga om en ny tryckfrihetslag, hvilken
utskottet föreslagit. Huru som helst än
grundlagen tolkas, står dock fast, att en
grundlagsförändring, hvilken konstitutions-utskottet ifrån början
ogillat, aldrig kan antagas, så framt den ej
blifvit af konungen föreslagen. Men sedan ständerne
öfverenskommit, att låta en grundlags-förändring
hvila till följande riksdag, dä är
konstitutions-ut-skottets befattning slutad. Det återstår för
utskottet blott, att vid den andra riksdagen inlemna
en förteckning på sådana hvilande förslag, hvilka
sedan afgöras utan utskottets vidare börande. —
Likasom vid grundlags-förändringar så är ock
konstitutions-utskottet, i afseende på statsrådets
ansvarighet, blott till en viss grad ständerne
under-ordnadt. Statsrådet är ansvarigt icke inför
ständerne allena, icke en gång inför ständerne efter
konstitutions-utskottets börande, utan äfven inför
ständerne och utskottet gemensamt, ja, inför
kon-stitutions-utskottet, såsom en egen oberoende
myndighet. En anmärkning emot konungens rådgifvare
får lika litet, som en grundlags-förändring,
upplagas till öfverläggning, mycket mindre till beslut
inom riksstånden, förrän den blifvit behandlad af
konstitutions-utskottet. Den remitteras till utskottet
utan diskussion, ja, utan alt dess innehåll ens
blifvit i stånden meddeladt. Rlott en anmälan göres i
ståndet, att anledning till anmärkning äger rum,
hvarefter genast remiss meddelas. Utom af enskildta
riksdagsmän kunna sådana anmärkningar äfven
framställas af andra utskott. Det ligger i sakernas natur
att det utskott, som oftast kommer i tillfälle att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
