Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knippelskär ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
448
Korstecknet.
Korståg.
gen; men då han här blifvit varse en bergsman,
Nils Hansson på Prämsbacka, sittande på
härdlaget, den han visste vara af konung Christierns
anhängare, gick ban straxt till den derintill belägna
Sandviksbyttan, och bad smältaren visa sig
närmaste vägen till Svärdsjö, hvarefter ban skall gifvit
smältaren en silfverdart, med yttrande: "Om Gad
hjelper mig, så kom till mig, och skall jag väl
betala dig."
Korstecknet begagnades fordom vid välsignelsens
uppläsande af presten, då ban med tvenne utsträckta
fingrar gjorde tre kors i vädret öfver folket,
hvarföre ock i våra äldsta evangeliska messböcker
korsen finnas sålunda utmärkte: I namn Faders † och
Sons † och dens Helga Andas † Amen. Men Olaus
Petri bevisade, att oförstånd varit vållande, att
välsignelsen skulle ske med korsande. Äfven vid
döpelsen begagnades korstecknet, och denna
sedvänja afskaffades först genom 1809 års handbok,
der den finnes utesluten; men hade i alla de
föregående blifvit bibehållen, emedan den icke blifvit
afskaffad på Upsala möte 1593. Korstecknet skulle
påminna oss, att de, som döpas, måste undergå
mycket kors och bedröfvelse, samt varda derifrån
genom den korsfäste Frälsaren nådeligen
förlossade. Redan Olaus Petri anmärkte 1531 uti sitt
företal till Svenska messan, orimligheten af det
myckna korsandet, och försvarade der korstecknets
inskränkning, i följande ord: "Men der somlige
kaste oss det fore, at vi icke göre så mång kors,
som nu i en läng tid skiedt är, låta ock de
förstå deras oförståndighet. Förty korsande och
tecknande kommer bär intet vid. Ej hafver eller
Cbri-stus det sielfver budit, äntä at man det utan
skada göra kan, när en rätt mening är här med, så
at man icke menar enkom vara af nödene, at sä
skie skal."
Korståg kallas de bärtåg, som den kristna
verlden företog mot Palestina, för att befria dess
heliga jord ifrån de otrognes, Saracenernes, våld.
Samma namn, uppkommet deraf att krigarne buro
ett kors af siden eller kläde på högra axeln,
tillades sedan liknande företag mot Mohrerne i
Spanien och andra till kristna läran icke omvända
folkslag, såsom Vender, Finnar, Esther, m. fl.
Mindre hoppet om ära och byte, än tidens begrepp
om syndaförlåtelse för sådana gerningar, dref
oräkneliga skaror af Europas befolkning, under ett par
århundraden, att gjuta sitt blod för den heliga
grafvens eröfring och skydd. Ej mindre än sju
miljoner kristna krigare omkommo derunder; men
Europa vann i utbyte en högre bildning och ett nytt
lif i alla dess näringar. Särdeles uppblomstrade
handeln, hvarjemte grunden lades till det tredje
ståndets uppkomst. Det första stora korståget
öppnades år 1095 och slöts år 1099 med Jerusalems
eröfring af de kristne. Det andra varade ären 1147
och 1148, och lemnade inga gynnande följder. Det
tredje begynte två år efter Jerusalems
återeröf-ring af Saracenerna, räckte 1190—1191 och
aflopp lika med det förra. Derefter företogos flera
olyckliga korståg till det heliga landet, till dess
år 1291 i Maj, då de kristne miste sin sista be-
sittning derstädes. Uti det första af de stora
korstågen känner man att några Svenskar deltogo, och
deribland konung Erik den Heliges fader Jedvard
Bonde, hvilken blef, vid Kristi graf, slagen till
riddare. I del tredje åter kämpade stora skaror
af våra landsmän emot den Seldschukiske sultanen
Saladin. De anlände, jemte Danskar, Norrmän och
Friser, sjöledes till det heliga landet, och deltogo
i Plolomais belägring, medan de sjelfve
belägrades af Saracenerna. Vid den derpå följande
bufvudslagtningen måste Svenskarne mottaga det
första anfallet af de otrogne, och blefvo, oaktadt
sitt tappra motstånd, i början öfverändakastade;
men bidrogo sedan till segern. Svenskarnes
inlagda ära i dessa strider, vitsordas af ett uttryck i
påfven Ilonorii HI:s bref till Sveaska konungen år
1222, der han säger: att de Svenske voro vana
att uti de heliga krigen vara de främste, o. s. v.
Detta bref innehåller en uppmaning till dellagande
uti ett nytt korståg till Palestina; men lärer icke
föranledt någon betydlig hjelpsändning i krigsfolk.
Sedan likväl, genom mötet i Lyon 1274, blifvit
stadgadt, att den, som anlagt korset, ej sjelf
behöfde deltaga i färden, utan kunde sända en
annan i sitt ställe, eller friköpa sig derifrån med
penningar, och likväl njuta de andliga
välsignelserna deraf, läto många bos oss inskrifva sig ibland
korsets riddare; men medverkade till ändamålet
endast genom den dryga lösen de erlade. Endast
personer ur de lägre klasserna, och sådana, som voro
fördjupade i skulder, drogo nu till det heliga
landet, bevekta af de materiella fördelar, hvilka, genom
nämnde mötes beslut, tillerkändes korsfararne, och
hvaribland serskildt må nämnas, att de hvarken
kunde sökas eller stämmas, utan behöfde svara
endast inför påfvens sändebud, samt att de befriades
från erläggande af all ränta på erhållna
penningelån, äfven om de med ed förbundit sig till en sådan.
Samtidigt härmed påbjöds äfven en uppbörd till
den beliga grafvens återeröfring. Denna utgick
under många år och var så ansenlig, att fem års
afgift ifrån Sverige uppgick till öfver 3,000 mark
silfver. Emellertid hade Svenskarnes heliga
äfven-tyrarlust med mera förkärlek vändt sig mot
grannländerna i öster. Man predikade, att dervarande
hedningars omvändelse var ett lika själafrälsande
värf, som Saracenernas fördrifvande ur det beliga
landet. Dertill kom en hos nationen rotad
fiendskap till de förra, hvilken gått i arf alltifrån sagans
och vikingafärdernas tider. De landvinningar här
voro att göra till rikets fördel togos ock i
beräkning, hvadan dylika företag uppmuntrades äfveo af
den verldsliga politiken. Det första Svenska
korståget gällde de hedniska Finnarne, och utgick
härbudet dertill år 1156. Det anfördes af konung
Erik den Helige. Efler att hafva besegrat fienden
i en drabbning vann konungen det dubbla
ändamålet af denna härfärd, invånarnes omvändelse och
landets införlifvande med Sverige. De som
vägrade mottaga dopet, nedgjordes utan barmhertighet
af den fromme konungen, hvilken likväl sjelf fällde
tårar vid anblicken af de många fallne, som dödt
utan dop. Det andra korståget utfördes år 1249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
