Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koskull ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
464
Kristendomen.
Kristofer 1 Fora.
gifvandcn för kristeodomeDS spridande. Mer och
mindre nitiske efterträdare till Ansgarius fortsatte
sedan bans värf, utan att man med säkerhet kan
bestämma hvad framgång de haft. Det vill dock
synas, som hade någon egentlig församling med
kyrkor och presterskap funnits endast i Björkö och
dess nejd, under det att missionäremes
verksamhet, isynnerhet en Lifdags och en Odiokars,
spridde ljuset till en mängd enskildte på södra och
vestra kusterna. Mera än predikanterne ifrån
Ilam-burgska erkebiskopsdömet, åt hvilket
missionsvasen-det i norden blifvit anbefaldt, bidrog emellertid till
kristendomens utbredande i det inre af landet,
nyhetsbegäret, som föranledde många Svenskar att
resa till Dorpat, för alt inhemta kunskap om Hvite
Krist, samt, på sätt ofvan är nämndt, de
oafbrutna härfärderna, och framför allt det stora
krigståg, hvilket Erik Segersäll i slutet af 10:de
århundradet företog till södra Danmark, och hvarifrån
ban lär återvändt med kristna lärare i sitt följe,
efter det hären i Schleswig, genom biskop Poppos
bemödande, fått böra den nya läran predikas. Pä
sålunda banade vägar inträngde tidens ande, då
under skepnad af omvändelsenit, vester ifrån och
just vid tidpunkten för öfvergången emellan tvenne
årtusenden, samt vann en afgörande seger.
Westergötland blef den punkt ifrån hvilken dess
verksamhet trängde til) alla delar af Sveriges välde.
Delta landskaps jarl, Ragvald Ulfsson, antog
kristendomen, då ban förmälde sig med den ifrige
troskäinpen Olof Tryggvasons syster, och
inbyggarne hade redan till hälften bestämdt sig för
samma förändring, genom de ifrån vestra kusten
utgångna missionärer, då den Engelske biskopen Sigfrid, i
Norska häfderna äfven kallad Jon Sigurd, åtföljd
af flere lärare, fullbordade omvändelseverket.
Konung Olof Skötkonung sjelf, som då vistades på
Husaby kungsgärd, antog, med hela sitt hof, dopet
vid S:t Sigfrids källa, är 1000, och kristendomen
var med detsamma uppböjd till landets
statsreligion. Det höga exemplet kunde ej undgå att
verka efterföljd. Kristendomens egen beskaffenhet och
de nya lärarnes kloka sätt att gå till väga,
fullbordade segern. Huru grundlig den bibringade
kunskapen om den antagna trosläran var beskaffad,
lemnas derhän; men visst är, att ganska många i
den nya läran trodde sig återfinna flera af
Asalärans mytber och Hvite Krist blef för dem den
från Hels boning återkomne Balder, fridens och
oskuldens gud. De gamla stoia högtiderna
bibehöllos, blott med förändrade bemärkelser, och
någon tidsförändring. Gamla seder och bruk
lemnades oantastade, hvadan det hela väl blef en
blandning af hedendom och kristendom, hvilket först med
tiden kunde afbjelpas; men dock var en omätlig
vinning. Likväl är uppenbart, att det fanns orter,
der kristendomen, mindre förberedd, rönte större
motstånd, hvilket till och med på några ställen,
såsom i Småland och Upland, urartade till
förföljelser emot dess apostlar. De med Sigfrid från
England inkomne lärarne Eskil, Wolfred, Unaman,
Vi-numan och Sunaman (se: Gunnar Gröpe), Stefan,
m. fl., blefvo mördade. Särdeles bibehöll sig Asa-
dyrkan i sistnämnde ort, der dess hufvudsäte,
Up-salatemplet, ännu värnade de gamla gudarne intUl
är 1099, då det lades i aska af konung Inge;
men hvilken bragd nära kostat denne kronan, i
följd af de uppretade hedningarnes uppror. Desse
reste sig nemligen under konungens svåger,
Blot-sven, och på ett allmänt ting vid Strengnäs
yrkade Inges återgång till Odins lära, och, då ban
vägrade detta, jagade honom med stenar både ifrån
tinget och Upsala-lbronen, på hvilken ßlotsven
uppsteg och återupprättade Asadyrkan. Först med
Blotsvens dråp, tre år derefter, vann kristendomen
en länge afvaktad seger i dessa orter och var pä
samma gång, med undantag utaf en del af
Dalarne saml några enskildta personer, hvilka troget
vidhölJo sina fäders tro, herskande öfver bela
Sverige. Elt allmännare återfall till hedendom synes
emellertid kort efter, eller under, och kanske just
i följd af Blotsvenska uppresningen, försiggått i
Småland. Detta landskaps inbyggare omvändes af
Sigfrid och hans medhjelpare; men visst är, att de
år 1121 voro hedningar på nytt. För deras
återförande till den rätta tron företog sig Norske
konungen Sigurd Jorsalafar samma år en härfärd till
Småland, känd under namnet Kalmare leding; men
hvartill roflystnad och äfvenlyrarlusl lika mycket
som trosnit synes hafva varit verkande orsaker.
Dop och brandskatlning följdes emellertid åt, och
var delta den enda gäng, då fridens lära
utbreddes i Sverige med svärdet. Antager man denna
händelse såsom det sista uppträdet i det mäikvärdiga
skådespelet af kristendomens kamp och slutliga
seger öfver Odins urgamla lära, fiuner nian att
detta i Sverige fortvarat genom trenne århundraden.
Det är rikt på de mest intressanta och lärorika
företeelser, till stor del ej upptecknade af
historien, inen upprepade i dunkla sagor af folkets
lappar, och hvilka alla åskådliggöra samma sanning,
som symboliseras i de bildverk, hvarmed nordens
äldsta kyrkor äro uppfyllda, att det högre ljuset,
genom kraften af sina egna strålar, trots aili
motstånd, segrande bryter mörkrets välde.
Kristi Hiuiinelsrärds dag. Se: Himmelsfärdsdag.
Kristna llalken kallades den afdelning af
landskapslagarne, som infördes deri I ill följd af
kristendomens utbredande, hvari sladgades om
gudstjenst och klosterlefnad, samt de kristne lärarnes
och presternes privilegier och rättigheter bestämdes.
Kristuiugsalit. Se: Barndop, Döpelse.
Kristofer i fors, kyrkoherde i nämnde socken
i Södermanland, utmärkte sig bland de häftigaste
oppositionstalarne vid 1C50 års riksdag samt
yttrade sig så oförstäldt emot adelns tyranni, att
till och med hans ståudsbröder varnade bonom.
Dä några af adelns anhängare, och deribland Pebr
Brahes tjenare, botade honom med hufvudets
förlust för sådant tal, svarade han: "Jag önskar vara
den förste, som för sanningens skuld får låta mitt
lif." Följande året gästade den unge Messenius
bos honom, insjuknade på prestgården och
förälskade sig i berr Kristofers dotter, men hvilket
frieri ej hade någon påföljd, emedan hvarken
flickan eller hennes far gynnade det. Likväl hade del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
