Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koskull ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ii uii g a tim.
liupluf.
Qcb kungsgård, saml en borg, kallad.Nàaborg,
hvaraf åtskilliga minnesmärken funnits i orlea. En by
bredvid kyrkan bär namn af Kungsbyn, och vid
Skeppbusa by synes hvar Kungsbryggan varit
belägen. Vid kyrkan har man anmärkt tvenne
ättebackar och en runsten. Socknen bör ti|l 2 kl.
konsist. Den innefattar 19 mtl. och har 535
invånare. Arealen utgör 9,558 tunnl., af hvilka 50
äro sjöar och kärr. Adr. Westerås.
liuiigiiürn, örn, landtörn (Falco fulvus), en art
af falkslägtets underafdelning, landtörnar, af 3 till
3 ^ fots längd eller deröfver, samt ända till ? }
fots vingbredd. Honan mycket större än hannen,
med hufvud och bals ofvan brungula, under
svar-tu, det förra täckt med långa spetsiga fjädrar,
kroppen ofvan mörkbrun, under svartaktig,
stjerten vid pass 3 tum längre än vingarne, afrundad,
från roten till tvä tredjedelar hvit eller
gråspräck-lig, derefter svart; vingarne räcka 3 tum nära
stjertspetsen qch sluta ungefär der det hvita på
den uppbur; näbben 2 tum 5 y linjer lång, mycket
stark, rät och endast i spetsen krökt till en lång
hake; vid roten rundtomkring hvitblåaktig, utåt
bornblå, i spetsen svart, näbbhuden gröngul och
de utstående mungiporna saffransgula.
Vingpennorna, de främsta mycket spetsiga, 4—5 tuui
långa och läugst; benen nncket starka. Tarsen
fjäder-klädd, 4 tum I lin., inre tåns klo 2 tum, baktåns 2
tum 1 ^ lin. lång. Klorna stora, krökta, spetsiga,
under platta, den mellersta inåt rundad, tårna gula.
Mycket gammal får ban hufvudet och halsen
rödbruna, kroppen mörkbrun med inblandadt grått,
vingpennorna svarta; mycket ung är han äfven något
olika och färgen är i allmänhet temligen olika
efter åldern. Dessutom omvexlar ban 1) helt hvit;
2) hvit på rygg, hoplagda vingar och stjert;
hufvud och hals rostbrunaktiga, några tär, de
nedre stjertläckarne och stjertens yttre tredjedel
stötande i rostgrått, en och annan stor hvit Qäck
pä pannan. Han förekommer bos oss is\hnerhet
i de norra, bergiga och skogfulla landskaperna,
särdeles i Lappland; på slättbygden mera sällsynt,
i Skåne endast höst och vinter. Han skall uppnå
öfver 100 års ålder, är i hög grad modig, grym
och glupsk, samt, i anseende till sina
fruktansvärda klor och näbb, en farlig fiende för alla, mindre
varmblodiga djur, sä väl däggande, såsom harar,
räfvar, lam, unga getter, som foglar,
isynnerhet de större, lian anfaller och dödar äfven unga
hjortar, renar, rådjur och kalfvar; men förmår ej
att flyga bort med dem, hvarföre ban på stället
förtär deraf så mycket som ban förmår, och
sedan afrifver stora stycken, dem han bortför. I
brist på lefvande djur, går han på friska
kadaver. Vatten dricker han sällan, ty blodet af de
dödade djuren släcker hans törst. Merendels jaga
banne och bona tillsammans, utom under
rufningstiden, då banen ensam anskaffar födan. Hvarje
morgon uppkastar ban, likasom alla rofToglar, de
bollar af bår oeli fjäder, som samla sig i dess
måge. Sitt näste bygger ban för lifstiden på en
klippa, eller i ett mycket högt träd. Del är nära 3
alnar i genomskärning, fullkomligt platt, saml hop-
flätadt af torra rör, beläckt med ljung, rör eller
gräslorfvor, och deruti läggas i medlet af Mars
2, sällan 3, smutsigt hvita med rödbruna fläckar
tecknade ägg, hvilka rufvas en inånad, och sä snart
ungarne ktinoa flyga, utdrifvas de för alt sjelfva
jaga, saml fördrifvas fullkomligt från de gamlas
grannskap, då de kunna föda sig sjelfva. Han
åsladkommcr stora förödelser på villebrådet i den
Irakt der han vistas, och man har till och med
exempel på, att ban gripit och bortfört späda barn.
Man söker derföre ifrigt att utrota honom, medelst
skjutning vid skottkoja på luder, eller fångande
i slagjern.
liiiugttreixcr fortfara ännu att uppläsas från
predikstolen, oaktadl presterskapets förnyade klagomål
deröfver vid riksdagarne. Bruket är gammalt,
äldre än 1686 års kyrkolag, och bar sedermera
blifvit ännu mera utsträckt. I äldre tider var det
blott Kongl. Maj:t och dess befallningshafvande,
som ägde att på detta sätt kungöra sina påbud.
Alla andra meddelanden i verldsliga mål upplästes
på kjrkovallen eller i sockenstugan; men vid 1766
års riksdag förklarades, i resolutionen å allmogens
besvär, alt alla kungörelser af Kongl. Maj:t, dess
befallningshafvande, embetsmän eller af någon
undersåte, borde uppläsas icke på kyrkovallen utan
å predikstolen, ßeqvämligheten att på detla sätt
erhålla och gifva del af allmänna beslut, bar
hittills varit niägtigare än det opassande och för
kyrkoandakten störande i detta sätt att blanda
gudstjensten med de mest verldsliga omsorger. I afseende
på enskildla kungörelser af ekonomiskt innehåll,
tillhör det likväl presterskapet att pröfva deras
lämplighet att uppläsas i kyrkan. — Utom på detla
sätt kungöras regeringens och emhetsverkens
heslut, dels genom införande i Post- och
Inrikes-Tidningar, dels genom införande i Svensk
Författningssamling, hvilken först några är utgafs tillika
med det s. k. årstrycket; men efter 1834 års
början ensam, och i stället för detta.
liunitz, träffningen vid. Icke långt efter slaget
vid Warschau öfverraskade Ascheberg derstädes,
i spetsen för 750 ryttare, t,600 Polackar, som
lågo hell sorglöse i nämnde by, hvilken sattes i
brand och endast 1 50 man undkommo. Bland
fångarne var en ung furste Zamoiski.
Iiuortunei träffningen vid, föreföll d. 1 Sept. 1808,
då en fördelning af Finska hären under Adlercreutz
befäl, lyckades tillbakadrifva den vida öfverlägsna
Kyska st\rkan och behålla slagtfältet. Som
fienden erhållit förstärkningar och stället var
ofördelaktigt, nödgades A. likväl, redan följande
dagen, draga sig tillbaka.
■iuowa-iiiaiiiio var en gammal Lappsk afgud,
hvars fest, hvilken inföll i Februari månad, firades på
det sätt, att Lapparne bundo det i deras skor och
vantar begagnade bö vid hornen på renarne,
hvarefter de under buller och skramlande med ringar
och dylikl, samt bultande på ackioroa, med höga
rop uppmanade guden alt äta.
Iiupluf (Licben scruposus), en lafart som växer
på klippor och murar öfverallt, och kan användas
till färgning af brunt på ylle och violett på silke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
