Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Labbe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
530
l|agerbjelke»
Lagerbring.
ning, ehuru han derunder erhöll flera nådebevis,
såsom grefve-värdigbet, excellens-titel och
serafimerorden. År 1823 emottog han dock
chefskapet för theatern, hvilket ban behöll till 1828,
och der hans förvaltning utmärkte sig genom en
dittills okänd scenisk prakt och det lika okända
resultatet af ekonomiskt öfverskott. År 1831
inkallades ban slutligea ånyo i statsrådet, der ban
qvarblef till sin död den 24 Maj 1837. L. bade
många egenskaper såsom diplomat och hofman,
fintlighet, smidighet, qvickhet, en lycklig magt
öfver ordet, både i tal och skrift, hvarföre också
itskilliga af bans skrifter, t. ex. bans berättelse
om ett samtal ined Napoleon, d. 26 Okt. 1810,
anses som mästerstycken, och hans tal vid inträdet
i Svenska akademien, hvilket han böll först 1819,
eburu han dit blef inkallad redan tio år förut,
och öfver presidenten Edelcrantz, när dennes
vapen krossades, i sitt slag kunna ställas i bredd
dermed. Ehnru en af 1809 års män blef ban
likväl, som många af dessa vid äldre år, en mindre
varm vän af friheten, särdeles tryckpressen, hvars
tadel ofta besvärade bonom, och elt af honom
uppgjort förslag till en ny tryckfrihetslag fick,
af bans motståndare, namn af
"trycktvångsförsla-get." Hans yngre broder,
Lagerbjelke, Johan, född den 18 Juli 1778,
inträdde på sina anförvandter bana, sjötjensten,
befordrades der, alla graderna igenom, till
vice-amiral, blef 1839 statsråd och chef för
sjöförsvars-departementet (hvarifrån ban tog afsked 1844),
excellens och Serafimer-riddare.
Lagerborg, Olof, jemte sin broder, Daniel,
adlad år 1719. De hette förut Kkragge, och
voro söner af bonden Olof Olofson i Ugglesätcr i
Huggenäs socken uti Wermland. Olof blef 1687,
då troligen blott en gosse, ryttare vid
lifregementet och derefter frivillig vid Nerikes och
Wermlands regemente; men återgick sedan till
lifregementet, der ban befordrades till officer, bi vistade Carl
XII:s fälttåg ända till 1708, då ban för sina många
sår nödgades taga afsked. Vid Danska infallet
i Skåne 1709 återgick ban likväl i tjenst, och
deltog i slaget vid Helsingborg. År 1719 fick ban
öfverste-löjtnants titel. Brodern Daniel, född
1687, ingick äfven vid Nerikes och Wermlands
regemente, och flyttades sedan till åtskilliga korpser,
samt dog d. 19 Dec. 1751, såsom öfverste-löjtnant
vid Westerbottens regemente och R. af S. O. Han
bade, vid Rigas öfvergång 1710, fallit i Rysk
fångenskap, hvarur ban dock befriade sig; men blef
vid Tönningen Dansk fånge tillika med Helsinge
regemente, hvarvid ban då var anställd. Bivistade
kriget i Finland 1741 och 1742.—Olofs son var
Lagerborg, Carl, född d. 7 Dec. 1710, blef
1731 auskultant i Åbo hofrätt och 1769 vice
president derstädes; men afled redan följande året den
5 Mars 1770, med namnet af en utmärkt skicklig,
kunnig och rättvis domare. När vice
presidents-embetet blef ledigt, ansågs ban sä sjelfskrifven
dertill, att ingen sökte det utom honom.
Lagerborg, Robert Wilhelm, son till
öf-verste-löjtnanlen och riddaren Fredrik Wilhelm L.,
var född i Finland d. 29 Okt. 1796; men hann ej
till ynglingaåldern, förr än hans fädernesland redan
fallit under Ryska väldet. Han gick således i Rysk
krigstjenst 1812 såsom under-löjtnant vid första
Finska jägare-regementet, och befordrades så, att
ban 1829 blef öfverste-löjtnant och pryddes med
flera ordnar och utmärkelser. Deribland voro en
guld-balfsabel med påskrift: "för lapperbet",
medaljen för Warschaus stormning och Polska orden
Virtuti miütari. År 1834 utnämndes ban till
landshöfding i Uleåborgs län.
Lagerbring, Sven, föddes d. 24 Febr. 1707 i
K|inta prestgård i Skåne, der fadern, Kbbe
Hrlng, var kyrkoherde, blef 1720 student i Lund
och ernade studera lagfarenheten under Nehrman,
hvilken föresals han äfven så vida fullföljde, att
ban 1731 blef adjunkt i lagfarenheten. Dess
studium förde bonom likväl till ett dermed
beslägtadt: historiens, der han fann sitt rätta fält. År
1743 fick ban histor. professionen i Lund.
Härunder började han arbeta på sitt stora historiska
verk, hvaraf första delen utkom 1763. Ilan
karakteriserar sjelf temligen rigtigt sitt system vid
dess författande, då ban, i dedikationen till
akademiens kansler, riksrådet, frih. Gustaf Adolf
Hjärne säger, att det "icke är möjligt alt anföra
något nytt i så urgamla händelser" — hedniska
tiden som denna del omfattar — "om ej det kan
anses för nytt, att man inlet inbillat sig veta del,
man intet vet." Vidare anmärker ban, att
okunnigbeten väl må ursäktas; men icke det, att med
stympade underrättelser förställa och vanhedra
sanningen. Ilan hade visserligea kunnat göra intet;
men arbetet öfverensstämde med hans pligt och
syssla, och ban trodde således, att bemödandet att
åtminstone göra något "förtjente någon
bevågenhet." Ständerne fäste särdeles uppmärksamket vid
arbetet, och uppmuntrade författaren till dess
fortsättning., För att blifva i stånd bärtill, erhöll ban
tjenstledighet från embetet, hvilket uppdrogs åt en
brorson; dessutom anslogs åt bonom 4,000 daler
silfvermynt till resor och öfriga kostnader,
hvarjemte ban upphöjdes i adligt stånd,-hvarpå följde
kansliråds titel. Andra delen af arbetet utkom no
år 1773, enligt bans yttrande: "såsom något
bevis, alt den tjenstfribet, mig allernådigst varit
förund, inte blifvit missbrukad till sysslolöst
tidsfördrif." Han var likväl då redan en man om 66
år och det kunde sålunda lätt förutses, att ban ej
skulle komma alt fullborda det stora arbetet.
Detta inträffade också; ty fjerde delen, hvilken utkom
1783, går ej längre än till 1457. Detta var en
verklig förlust för den Svenska historien; ty eburu
L:s stil alldeles icke är något att berömma och
bans ut- och infall ofta nog äro både långa och
öfverflödiga, bar ban likväl gått till väga med en
ärlighet och sanningskärlek, hvari få torde kunna
mäta sig med bonom, bar sorgfälligt forskat i
källorna, noggrannt jemfört dem, och bans arbete
ntgör en förträfflig grundval till en Svensk
historia, hvilken ännu är oskrifven. Han afled d. 5 Dee.
1787. Utom sitt ofvannämnda stora arbete, har
han utgifvit: Historia Utter aria etter Inledning till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
