Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Labbe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
546
Laodlifijninf.
Landin.
men den synes sträcka sig ända npp mot Nordkap.
Enligt de iakttagelser man kunnat göra af de i
förra århundradet inhuggna vattenmärken, höjer sig
landet i norr två alnar på 100 är; men i Bohus
län och Stockholms skärgård blott en aln pä
samma tid, i södra Halland och nedanför Kalmar alls
intet; men deremot sänker det sig vid Skånes
södra kust, att man der träffar torfmossar, hvilka
alltid äro färskvattens-bildningar, jemte lemningar
af skogar uniler hafsytan på bela sju alnars djup,
ja, i Skanör och Malmö finner man forntida
stengator belägna under hafvets närvarande böjd. Man
behöfver dock icke frän forntida naturförhållanden
eller historiska qvarlefvor hemta bevisen för
denna sänkning af södra Skånska vallén, då man år
frän år bar tillfälle att iakttaga det oroande
faktum, att hafvet allt mera närmar sig Falsterbo,
så att det vid vissa vindar öfversvämmar dess
gator, hvadan en flyttning af denna stad snart icke
mera kan undvikas. Landets fortfarande sänkning
är bär märkbar nästan årligen, och fortgår
tydligen med större hastighet än dess höjning norr om
denna rörelses uppgifna hvilopunkt, äfven der
denna höjning är hastigast. Större delen af
Skandinaviska vallens fortgående böjning öfver hafsytan,
med den nyss uppgifna olika hastighet nnder sist—
flutna hundrade år, kan således icke dragas i
tvifvel, lika litet som dess sänkning i halföns
sydligaste spets; men ännu är oafgjordt, huru länge
denna höjning fortgått, och om den alltid skett
med samma hastighet, som nu är bemärkt. Det
senare skall väl svårligen låta utreda sig. Hvad
det förra åter angår har man de tydligaste bevis
derpå, att landhöjningen fortgått oafbrutet (såsom
det tyckes) genom flera årtusenden, och dessa bevis
ligga isynnerhet uti de väldiga lager af fossila
snäckor, hvilka anträffas på rikets vestkust, på
ansenlig höjd öfver nuvarande hafsytan. Genom
sina horizonte|n lager och framför allt genom de
i dem anträffade balaner, hvilka ännu sitta
fastgrodda vid klippor, der de, såsom lefvande, fästat
sig, utvisa ofvannämnde snäckbäddar, att de bildat
sig småningom, i stilla vatten, och ej blifvit
uppvräkta vid någon natur-revolution ur hafsdjupet.
Den högst belägna af dessa, så vidt man känner,
finnes ä ett berg vid sjön Stora Lee på Dalsland,
ungefär 1,000 fot öfver hafsytan, och således det äldsta
vattenböjdsmärke bär i norden. En ofantlig tid måste
hafva förlupit sedan dessa skaldjur här
samman-bäddade sig under sqvalpet af hafsvågorna, och
hela södra Skandinavien bör då hafva utgjort
sjöbotten, åtminstone norr om Laholm. Ett dylikt
land-höjningsmäike på 100 fots höjd öfver hafvet,
nyligen upptäckt pä gården Röes ägor i Bro socken
af Bohus län, är högst märkvärdigt, såsom
bevisande alt norden var besökt och utan tvifvel
äfven bebodd af menniskor i den aflägsna tid, då
denna snäckbaitk bildades. I densamma anträffades
nemligen, på några fots djup, tvenne
menniskoske-letter, öfver hvilka snäckbanken fortfarit att bilda
sig i horizontela lager, hvilket betecknar att dessa
menniskor icke blifvit der begrafna, utan drunknat i
en tid, då banken stod under vatten. Hufvudskal-
Iarne, som nu förvaras i Lunds osteologiska ma
seum, visa genom sin form, att de tillhört
Phoenicier, hvilka således, under någon handelsfärd bit,
lidit skeppsbrott, blifvit uppvräkta i strandlägget
och sedermera öfverbäddade af skaldjuren. Äfven
om man icke dristar, att för dessa snäckbankars
böjning beräkna sainma hastighet eller rättare
lång-sambet, hvarmed kusten på senaste hundrade år
lyftat sig, visa likväl desamma, att Skandinaviska
vallen, under en följd af årtusenden, fortfarit att
lyfta sig i höjden. Att sänkningen af den södra
delen fortgått under samma tid är så mycket
troligare, som en del i torfmossarne gjorda fynd af
härstädes numera utgångna, sydländska
djurlemnin-gar göra det nästan otvifvelaktigt, alt Skåne i en
urtid hängt tillsammans med Norra Tyskland, i
följd hvaraf det är antagligt, att det
mellanliggande landet, hvilket nu utgör botlen till en del af
Östersjön, legat i dagen vid samma tid som eller
något senare än ofvannämnda snäckbank vid Stora
Lee bildades; men sänkt sig i samma mån denna
uppsteg öfver hafvet. Men jemte denna allmänna
och jemna förändring af nordens höjdförhållanden,
har man iakttagit en dylik våglik rörelse på
enskildta delar af landet, nemligen i Bohus län.
Enstämmiga vittnesbörd af en mängd personer från
olika trakter af detta län intyga, att flere
punkter af jordytan derstädes höja sig med större
hastighet än andra, samt till och med så fort, att
denna förändring kunnat iakttagas inom en
tidrymd af ett par decennier. De märkligaste af
dessa punkter ligga på eller vid öarne Orousl och
Tjörn. Den ena är den bergsslätt, på hvilken
Tegneby kyrka är belägen. Denna kyrka synes
numera från ställen i alla väderstreck, der man
för 20 år sedan ej såg henne. År ifrån år blef
en ny del af henne synlig, först den låga
tornspetsen, sedan kyrkans ryggås, så dess takresning
och nu halfva murarne. Ön Kälkerön, belägen nära
Tegneby i Stigfjorden, hvars skär på senare tider
med stor hastighet skjutit upp, bar under senaste
femtio år så mycket böjt sig öfver kringliggande
trakt, att man nu från dess spets kan öfverskåda
berg, hvilka dä förtogo utsigten derifrån. Skärena
Brunko, Woxskär, m fl. i mellersta skärgården
hafva ock inom en kortare tidsrymd öfverskjulit
de kringliggande i böjd, och detta på samma gång
man så väl på Tjörn, som Stångenäset träffar
hedniska grafhögar från bränneåldern, hvilka minst
äro 1000 år gamla, belägna 16, ja blott 12 fot
öfver hafsytan, och hvilkas höjning således varit
högst obetydlig, då man betänker, att nämnde
forngrifter ej från början kunnat haft mycket
lägre läge, för alt ej straxt efter sin anläggning
bortsköljas vid hög flod. I Tanum, vester om Hede
gästgifvaregård, på Oroust vid Asmunderöd och i
Näsinge vid Surte och Wessby finnas äfven berg,
som på senare tider förändrat sin höjd, med
hänseende till omgifvande berg och slätter.
Noggranna forskningar skulle säkert uppdaga många
liknande sällsamma förhållanden öfver bela landet.
Landin, Carl Ludvig, född i Stockholm 1769,
var hofrättsråd i Svea hofrätt och R. N. O. år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
