Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskista ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lappland»
/
liga fjäll. Dessa uppnå, mellan 67:de och 69:de
latitudsgraden, en böjd af 6,200 fot, hvilket i
denna trakt utgör 2,700 fot öfver den beständiga
snögränsen. Bergssträckorna fortfara ända titi
Nordkap; men aftaga småningom i höjd. De
förnämsta strömmarne äro: 1’iled, Luleå och Torneå elf,
hvilken senare utgör gränsen emellan Sverige och
Ryssland. Sjöarne, hvaribland de största äro
Torneå trösk, Stora Luleå-Vattnen (9 mil i längd),
Horn-Avan, Stora Windelen och Stor-Uman, äro
talrika, och många deribland ganska vidsträckta.
Lufstreckels strängbet mildras af åtskilliga tillfälliga
orsaker. På kusten befinnes det mera likformigt
än inuti landet. I det senare blir hettan, i
anseende till bergens läge, jemn om sommaren, hvaremot
kölden oin vintern ofta är utomordentligt sträng.
I båda trakterna börjar sommaren i Maj, och
slutar i September, och i dalarne bland bergen,
mognar seden, der den kan odlas, ofta inom den
korta tidrymden af tre månader. Under denna lid blir
värmen stark, och insekternas skaror
utomordentligt besvärliga, synnerligen nnder Juli och Augusti,
då hettan är som starkast. Norrut qvardröjer
solen flera veckor under borizorften om vintern, och
lika länge deröfver om sommaren. Men nnder den
länga vinternatten mildras dock mörkret af de
månljusa och stjernklara nätterna, samt ett klart
och bländande norrsken. livad Lapplands
geologiska beskaffenhet angår, så är gneis den rådande
bergarten. Det innehåller ansenliga
jernmalms-förråd, anledningar till kopparmalm, och på nägra
ställen silfverballig blymalm. Framför allt äro
en del af Torneå Lappmark, nemligen Jukkasjärvi
socken, och Luleå Lappmark, samt någon del af
Piteå, kända för malmtillgångar och andra
mineralier. Den ligger nemligen icke i ådror, ulan
i vidsträckta lager, hvilka vexla i tjocklek från
15 till 190 fot, och vid pass l| mil från
Jukkasjärvi förekommer ett dylikt, som redan blifvit
bearbetadt till S00 fots djup. Men i anseende till
bristen på bränsle, der malmerna finnas, hafva de
hittills lemnat föga afkastning. Bland betydligare
malmstreck märkas: i Torneå Lappmark:
Schian-geli fjäll, Ragisvaara och Kovovaara
kopparmalms-anledning, Svappavaara koppar- och jernmalmsfält,
samt Kiirunavaara, Luossavaara, llaukiiaara,
l’ul-kapole, Vattavaara och Junosuvando jernmalmsfält
och grufvor. I Luleå Lappmark: Gethvaie
jern-malinsberg, saml Magnocaara, Voluvaara och
Råva-vaaia kopparmalmsberg, Kidkevaara, Atkevaare och
Rovtivate, m. 11. De förnämsta trädslagen utgöras
afta|l, gran. björk och sälg. Korn eller bjugg är
det vanliga sädesslaget; men råg och hafra odlas
äfven på några ställen. De bästa jordbrukare äro
Finska nybyggare, hvilka uppdragit spannmål vid
Alten, under 70 gr. polhöjd, hvilket med skäl kan
anses för jordbrukets nordligaste gräns. Köksväxter
odlas äfven här, hvaribland potäter, kål och rofvor.
— Ursprunget till benämningen Lappar är osäker.
Lapparne sjelfva kalla sig Same och sitt land
Sa-melanda. Namnet Lappar bar blifvit dem tillagdt af
Svenskar och Finnar; men hvilka äfven kalla dem
Same. De sjelfva förkasta ej heller det förra namnet.
Lappland. 559
Svenskar och Finnar, som jemte Lapparne bebo
Lappland, heta i nedra landet Lappfinnar.
Angående Lappmarkens befolkning trodde invånarne, att
der bade bott folk, innan Gud "stjelpte om
verlden." Högström anför, att de om detta senare
yttrat, att det "fordomdags varit en tid, då Gud
hvälfde om jordeB, så att vattnet uti träsken och
elfvarne steg upp på landet orh dränkte alla
menniskor, undantagande tvenne syskon, en gosse och
en flicka. Dessa tog Gud under armen på ett bögt
berg, som kallades Passé-Vara. Sedan faran var
förbi, och Gud bade släppt dem ifrån sig, skiljdes
de från hvarandra och gingo hvar sin väg, för
att efterse, om det ej fanns mera folk i verlden,
än de båda. Sedan de vandrat sålunda omkring i
tre år, träffades de åter och kände igen hvarandra.
De skiljdes nu åter på tre år, då de äter
sammanträffade och kände igen hvarandra. Men då de
tredje gången möttes, efter ytterligare tre år,
kände de ej inera igen hvarandra. Men de följdes
dock nu åt, samt aflade barn, af hvilka sedermera
alla menniskor, som nu lefva, härstamma."
Likasom andra hedningar, hafva äfven Lapparne
till-bedt afgudabeläten. I Jokmoks prestgård
förvarades trenne sådana beläten, liknande menniskor, och
tillbuggne med yxa, af rötter. De bade, för omkring
lOOärsedan, blifvit tagne af en Kaitom-Lapp,
hvilken sedermera bekände inför häradsrätten, att ban
lillbedt dem. Den största kallade ban "storjunkern."
De flesta af dessa beläten voro intet annat än
rötter, merendels af björk, dem de vändt upp och på
dem tillyxat ett hufvud, hvaremot sjelfva
stammen eller stubben utvisade det öfriga af en kropp
med fötterna. Dessa beläten stodo antingen
ständigt på sina vissa ställen och blefvo årligen
besökta med offer, eller ock uppsattes de hvart år
höstetiden, merendels på de rum, der Lapparne
slagta sina brunrenar. Slengudarne synas blifvit
bållna i långt större helighet, än de af träd. Dessa
brukade man slänga omkring med gärdesgårdar,
ofta vidt nog. Om någon sköt ekorrar, foglar
eller andra djur inom dessa afstängda platser,
måste ban på stenen ofTra fötterna, hufvudet och
vingarne; men det öfriga fick ban bebålla. Man
brukade, på vissa ställen, hvart år lyfta upp
stenarne och lägga friskt granris under och omkring
dem, hvilket Lappen förrättade med blottadt
hufvud och krypande på bänder och fötter. Utom
renhorn och annat offer, hvaraf på många ställen
funnos en otrolig mängd samlade, funnos äfven
omkring sådana ställen en ansenlig bop
näfver-ryfvor fulla med matvaror. Ty likasom
fjäll-Lappar och de som hafva renar, vanligen offrade
horn och ben, samt öfverströko sina gudar med
renblod, så bade ock fi^kai-Lappar sina heliga
tenar, råd och vårdnader vid sina sjöar,
hvilka gudar de, ulom andra föraringar, oftast
smorde med Gskflott, hvaraf, enligt deras tro, skulle
förorsakas, att uti nämnde sjöar merendels funnos
fetare fiskslag, än nti andra. Ehuru
fiskare-Lappar således kunde hafva sina egna serskildta
stenar, så fann man dock sällan någon sten, som ej
tjenades af begge, så framt de lågo sà nära in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
