Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskista ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
580
Lehuaen.
Lejonadier.
stånd. Då han afled år 1846, såsom
protokolls-sekreterare, 51 år gammal, utgick ätten på manssidan.
Lehusen , Anna Reinholdsilotter, omnämnes
såsom den sista abbedissan i Clara kloster i
Stockholm. Hon var svägerska till Danske öfversten
Gregorius Holst och mycket tillgifven Danskarne. När
Stockholm år 1522 belägrades af Gustaf Wasa, stod
hon i hemligt förstånd med Danskarne och gaf dem
om natten med en lampa i fönstret och om dagen
med ett hvitt kläde underrättelse, när någon
borgare eller hofman flytt ur staden och anländt till
Svenska lägret.
Leibnitz, Jolinu Jakob, theol. doktor och Tysk
pastor i Stockholm, blef af rikets i Stockholm år
1696 församlade biskopar och soperintendenter
tilltalad, för det han, otan censor, låtit trycka en
tbeo-logisk skrift, kallad: Güldene Äp/el in silbernen
Schalen. Han gjorde likväl sin ursäkt, hvilken man
antog såsom tillräcklig, och dä ban begärde få
hemresa till Hamburg, erhöll han till och med ett
bevis, som intygade hans renlärighet.
Leljel, Adam, David och Adam
Jakobsson voro tre kusiner, söner af tre från Skottland
inflyttade bröder. Den förste, Adam, var
assessor i bergs-kollegium, bergsråd och fick
landshöfdings afsked; »avid fick bergsråds afsked och
den tredje ,4dam Jakobsson var ägare af
Hellefors silfververk och hade mycken förtjenst om
bergshandteringen. De voro af en Skottsk adelig
slägt och behöllo således både namn och vapen
när de introducerades på Svenska riddarhuset, åren
1716 och 1717.
Leipzig. Denna stad är genom flera bragder
namnkunnig i Svenska historien. Den första af dem var
Gustaf Adolfs seger öfver Tilly vid Breitenfeld d.
6 Sept. 1631, hvilken, genom grannskapet med
Leipzig, fält namn deraf. Det var den som
egentligen stadgade konungens fältherre-anseende,
emedan ban här slog den dittills oöfvervinnerlige,
grånade fältherren, och befästade sitt välde i
Tyskland. Uppställningen af bans krigshär väckte
allmän beundran, genom dess lätthet och rörlighet,
hvaremot man nästan lika mycket måste förvånas
öfver det besynnerliga i Tillys slagordning, då
bären var fördelad i stora, tunga massor och
artilleriet stäldt bakom infanteriet, för att skjuta
öfver dess hufvud. Gustaf Adolfs bundsförvandt,
kurfursten Georg af Sachsen, flydde undan med
bela sin bär, nästan i början af slaget. Den
Svenska, nu ensam blottställd för fiendens anfall, höll
likväl stånd, fördref Pappenheims rytteri,
eröfrade, genom en skicklig vändning, Tillys kanoner,
hvilka rigtades mot hans egna skaror,
förstörde bans kärntrupper och tvungo honom att fly,
hvarvid han sjelf var nära att falla i
fångenskap (se: Långe Fi ill), och vid aftonens inbrott
kl. 7 var slaget vunnet. Det bade kostat
Svenskarne endast 700 man, bland dem likväl Tcufel,
Callenbach, Hall och Damitz; men Sacbsarne 2,000
och de kejserlige 6,300 man, hvaribland fäll tyg—
mästaren Schönburg, hertigen af Holstein, samt
, öfverstarne Blanckart, Erwitte och Baumgärtner.
Dessutom eröfrades mer än 100 fanor och standa-
rer, 27 kanoner och hela lägret, hvars plundring
gjorde mången rik för lifstiden. Hela Österrikiska
hären var skingrad, och många öfvergingo från
densamma till Gustaf Adolf, så att han, kort efter
slaget, hade 5,000 man mer i sina leder, än före
detsamma. — Det andra slaget stod d. 23 Okt.
1642, då Torstensson slog Österrikarne, under
er-kebertig Leopold Wilhelm och Piccolomini,
hvilka förlorade 5,000 man i döda och sårade, samt
4,500 fångar, 190 fanor, 46 kanoner och all
tross. Svenskarne förlorade 2,000 man i döda
och särade. Bland de förra var Grubbe, Slange
och Liljehök. Staden Leipzig, som innehades af
de kejserlige, måste, 3 veckor efter slaget,
öppna sina portar för segraren, nybekläda bela
Svenska hären och erlägga tre tunnor guld i brandskatt.
— Tredje gången Leipzig såg de segrande
Svenskarne, var då de, d. 18 Okt. 1813, deltogo i den
stora s. k. folkslagtningen; men hvarvid egentligen
blott artilleriet, under Cardell, var med i elden,
och då de följande dagen stormade staden under
Adlercreutz’s anförande, hvarvid de, bland andra,
förlorade major Wilhelm von Döbeln (se detta ord).
Lejd, eller på gammalt Nordiskt språk griilher
kallas den säkerhet som, enligt de gamla lagarne,
en dråpare ägde, när han inställde sig vid tinget.
Lejd begärdes å bans vägnar af de män, han
skickade in på tinget för detla ändamål, och
beviljades af det på tinget närvarande folket. Lejden
uppstod genom den fridlösbet, hvilken eljest
träffade dråparen och hvarifrån denna lejd utverkade
ett undantag. Han kunde väl genom laga dom
förklaras fridlös; men så länge rättegången påstod
egde ban säkerhet. Sedan den var slutad, äfven
om ban dömdes skyldig, erhöll ban genom lejden
tid att fly undan sin motparts hämd. Lejden
innebar således en inskränkning i den nordiska
sjelf-bämden; den betecknar öfvergången till ett
lagbundet tillstånd och deruti ligger dess
märkvärdighet i historiskt och juridiskt afseende.
Lejd herde gUr faren sjuka, ett gammalt
talesätt, hvarmed betecknas, att då någon
fremmande blir satt till att råda, tager landet skada.
Lejon, Hans lljtfrnsson, var en ibland dem
som Erik XIV vid sin kröning utnämnde till
riddare och sedan gjorde till befallningsman på
Revels slott. Johan III bibehöll honom icke allenast
der, utan gjorde honom äfven till
öfverste-befall-ningsman i Gabriel Oxenstjernas ställe.
Lejon. Detta ord, i senare tider förbytt till det
Tyska Levven eller Löiven, bar, med en tillagd
slutändelse, varit namnet på 47 serskild|a på
riddarhuset intagna adeliga ätter. De märkligaste
bland dem följa här nedan:
Lejonadier, Carl, hette förut Berg, och var
född 1685 i Falun, der fadern var landskamrerare,
gick vid 20 års ålder som frivillig i tjenst vid
Diikers dragon-regemente och bivistade en mängd
krigsförrättningar, hvarunder ban tjente sig upp
till faltväbel och blef flera gånger sårad, fången
vid Poltava; men lyckades fly andan till Sverige,
der ban befordiades till kornett och straxt
derefter till löjtnant. I slaget vid Helsingborg eröfra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
