Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljusnarsberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
696
Lustigt mod.
Lutherska Ittran.
derefter ägare, och sedermera kamreraren
Cumlan-der, sålde Lusthnsporten till traktören Klingberg
för 3,333^ R:dr specie, hvilken afhandling
stad-fastades 1806. Värdshuset är öfver 160 år
gammalt; ty der fanns en lika rörelse innan Lüpken
erhöll lägenheten. Få ställen hafva haft så få
ombyten af ägare. Det innehafves nu af traklören
Klingbergs arfvingar. Under bela förra
århundradet har det varit det förnämsta och mest besökta
värdsbus på Djurgården. Stället är taxeradt till
17,500 R:dr.
Lustigt mod, gör sundt blod, ett gammalt
Svenskt ordspråk, hvilket betecknar att glädjen
vid-magthåller helsan och förlänger lifvet.
Lustslott, Kongl., äro kungsgårdar
öfverlemnade, hvad hufvudgården angår, till någon kongl.
persons disposition, utan att statskassan af dem
bar någon inkomst; och njuta de i öfrigt
fullkomlig säteri-frihet, i anseende af så väl till af jord
ntgående onera, som till rå och rörsfrihet. Skulle
de af den höge disponenten bortförlänas eller
utarrenderas, så gäller sådant visserligen under dess
lifstid; men tillika beror det utan tvifvel af eu
kommande disponent eller rikets ständer att
återtaga dem. Lustslotten äro följande: Haga,
Rosendal, Tullgarn, Gripsholm, Drottningholm, Svartsjö ,
Rosersberg.
Luth, Axel, kyrkoherde i Rorås och Fristad,
kontraktsprost och theol. doktor, död d. I V Dec°
17S1 i en ålder af 73 år. Var medarbetare i
kommittéen till Svenska psalmbokens förbättring,
och har utgifvit en Samling af utvalda kyrkopsalmer,
samt åtskilliga tillfällighetsverser. En anuan
Luth, I*., lektor i Skara, har i Gjörvells
samling 1771—77 meddelat lefvernes-beskrifningar
öfver Christian Tyrann, Hannibal, Fredrik Wilhelm
den Store, Elisabeth, Stanislaus Leczinski, m. fl.
Lutherska lärans infdraude i Sverige var
en reform, som, ehuru från början gillad och
understödd af den högsta statsmagten, likväl försitt
genomdrifvande kräfde en längre tid, innan den
allmänna öfvertygelsen kunnat pröfva och erkänna
dess nytta och nödvändighet. Denna tid kan
antagas omfatta vid pass 30 år, dä man ej tager i
beräkning den reaktion till katbolicism, som sökte
göra sig gällande under de sista årtionden af 1 6:de
århundradet, och hvilken, likasom det första
motståndet mot den nya läran, förorsakades lika mycket
af politik, som af trosnit. Luthers lära blef
ganska tidigt känd i Sverige. Redan 1518, eller
året efter Luthers uppträdande såsom reformator,
skref Wadstena munken Petrus Magni, hvilken i
egenskap af rektor öfver S:t Brigittas bus
vistades i Rom, hem till klosterbröderna i Wadstena,
om den nya läran på ett gynnande och förordande
sätt, och denna utspriddes samtidigt af inkommande
köpmän. Det var likväl bröderna Olaus och
Laurentius Petri från Örebro, som först vågade ifrån
predikstolen och katedern öppet förkunna
densamma. Dess satser framkommo år 1519 uti en
disputation emellan Olaus Petri och en dekanus i
Strengnäs, Niklas, om munkväsendet, och om vissa
helgons ättartal, hvarpå följde predikningar om den
enskilda biktens och messans obehöfligbet m. m.
Dessa predikningar, hvilka väckte lika mycket
uppseende bos folket, som förskräckelse bos det
högre presterskapet, gåfvo kort derefter
dåvarande riksföreståndaren Gustaf Wasa anledning att
laga kännedom om Luthers lara, hvilken ban
dock måhända till någon del inhemtat under sitt
vistande i Lubeck. Följden blef, att ban
uppträdde såsom dess beskyddare, särdeles som han fann
densamma gynnande för sina politiska planer, hvilka
den tiden hufvudsakligast gingo at på reduktion af
af andliga godsen. Likväl var det först under år
1524 som Gustaf på ett mera bestämdt sätt
ådagalade sin bevågenhet för Lutberanismen, och
beredde dennes framgång. Offentliga religionssamtal
emellan den gamla och nya trons kämpar
anbefalldes af bonom, för hans eget och folkets
öfvertygande om den senares företräde framför den förra,
och de hållna samtalen, hvilka alltid slutades med
seger på Lutheranernas sida, utgåfvos från trycket.
Dessa jemte bröderna Petri med fleras allt mera
frisinnade predikningar verkade gynnande pä
folkets åsigter; men framkallade i samma mån
motstånd från katholikernas sida. Detta motstånd
hade likväl svårt att yttra sig i förföljelser mot
de nya lärarne, hvilka stodo under konungens
omedelbara beskydd, utan måste inskränka sig till
kraftlösa bannlysningar och bokförbud. Först
sedan Olaus Petri år 1525, med konungens bifall,
tagit det för en prest oerhörda stegel alt gifta
sig, och sedan man tvungit de andliga till
tvångslån och andra utskylder, adeln fått förhoppning att
återfå en del af kyrkogodsen, och klostren blifvit
öppnade för dem, som ville gä derur, antog
motståndet ett häftigare skaplynne, och föranledde
smädelser och uppror mot den s. k. "kättiske"
konungen. Sin mägtigaste försvarare ägde den gamla
läran uti den annars upplyste och fosterländskt
sinnade biskopen i Linköping Hans Brask, hvilken
likväl var långt ifrån att deltaga i de uppror, som
för samma syfte anstiftades af hans kolleger i
Westerås, Strengnäs och Skara, och hvilka slutades
blodigast för dem sjelfva. Braskens motstånd
understöddes emellertid af flera högt uppsatta
ädlingar, men tjenade endast till att stärka konungens
föresats att genomdrifva reformationen. På
riksdagen i Westerås 1527 vann Lutberanismen en
afgörande seger, då, jemte åtgärderna till den
påfviska hierarkiens krossande, äfven vidtogos
författningar att utbreda den förre bland folket,
genom påbjuden undervisning för ungdomen i den
evangeliska läran, med den heliga skrift till ledning.
Reformen fortgick derefter, med jemna och från
regeringens sida med väl beräknade och
saktmodiga steg. Ingen tvingades till öfvergång, och
de gamla, mest stötande kyrko-ceremonierna
bort-togos blott småningom. Slutligen utlystes ett
kyrkomöte i Örebro år 1529, noder ordförande af
kanslern Laurentius Andreæ, som var den nya läran
tillgifven och till hvilket samlades en mängd prester,
munkar och lekmän från hela riket. Der beslöts
att bibeln, såsom troslärans enda rättesnöre, skulle
tolkas från predikstolarne, några helgondagar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
