Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Messenius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
822
Muræui.
Morait.
De sågo under vägen huru trollen satte efter och
foro med gny och dån omkring dem, till dess de
hunno kyrkogårdsporten. Då var hästens kraft
tömd, och han stod halfdöd vid den slocknande
stockelden. Nu inträdde fadern med sin dotter i
kyrkan, der gudstjensten redan var begynt.
Församlingen reste sig förundrad ur bänkarne, då den
fick se den brudklädda kullan, med den skinande
kronan. Men fadern gick med henne genom allt
folket in till presten, och berättade för bonom
händelsen. Sedan han gjort delta, skänkte han kronan
till kyrkan, såsom ett minne af sin kära dotters
frälsning. Man tillägger, att gubben genom denna
gåfva blef en så betydande man, att man
sedermera aldrig vågade begynna gudstjensten, förr än
ban anlände till kyrkan. Efter den tiden kunde
ingen bygga eller bo vid Reisbjär, emedan de ej
fingo ro för trollen, hvilka, saknande guldkronan,
ständigt oroade dem, som der uppehöllo sig, och
nedrefvo de hus, som der uppfördes. Den fordna
trollbruden blef sedan gift och välsignad med barn
och mycket annat godt. — I Mora socken bo
Finnar, som hafva 15 mil till Mora kyrka, men 3 mil
till Svegs kyrka i Herjeådalen, der de ock bivista
gudstjensten bela året, undantagande julhögtiden,
då de resa till Mora kyrka. De tala ännu rent det
Finska språket, och en bättre nu bruklig
Svenska, än mänga af Dalfolket. Det berättas i
orten, att då Herjeådalen, i fordna tider, lydde
under Norrige, har denna trakt tillfallit Mora, för
något mandråp skull, som en Herjedalsbo begått
på en Alorakarl. Sollerön i Siljan, som nu mera
ntgör ett eget pastorat, hörde fordom till Mora,
men skiljdes derifrån på 1770-talet. Socknen
innefattar 81 £ mtl. och har 7,946 invånare. Adr.
Mora.
Morrow», Salomon Dirgeri, lärer varit född
i Mora i Dalarna och var rektor i Westerås, då
han år 1574 kallades att tjenstgöra vid hofvet.
Uär lät han någon tid insnärja sig i liturgiens
lärosatser, men ångrade sig snart och blef sedan
en af dess ifrigaste motståndare, hvarföre han låg
i ständiga tvister med biskop Erasmus i Westerås,
som vil|« införa Röda boken i stiftet. M. hade
nemligen blifvit utnämnd till kyrkoherde derstädes,
men fann der ingen trefnad, hvarför han med nöje
emottog kallelsen, att år 1576 blifva pastor
primarius i Stockholm. Men äfven här kunde han, af
samma orsak, icke stanna länge, utan drog sig
undan till Westerås, och lefde der, väl utan
embete, men allmänt högaktad, till sin död år 1585.
Moræus, Johannes, son till befallningsmannen
M. och född i Falun den 9 Mars 1672.
Understöddes af sin morbroder Jesper Svedberg i
studierna, och sattes af honom på apotheket Svan i
Stockholm, der han qvarblef i 8 år eller till sitt
24:de år, då han blef informator för sin kusin.
År 1703 fick ban, äfvenledes på morbroderns
bekostnad, göra en utländsk resa, dä han besökte
Boerbave, praktiserade sedan som läkare i
Amsterdam och promoverades till doktor i Rheims.
Under tiden hade han blifvit utnämnd till
provincialläkare i Falun, der han nedsatte sig och i
hvars grannskap han dog, d. 29 Nov. 1742,
allmänt värderad såsom en utmärkt skicklig och
nitisk läkare. Genom sin äldsta dotter, Sara
Elisabeth, blef han svärfader åt Linné, som gaf bans
namn åt ett örtslågte och utverkade hans
inkallande i den nystiftade vetenskaps-akademien.
Morast, en skans i Jösse härad af Wermlands län,
anlades i Januari 1644, af Wermlands bönder,
bredvid landsvägen till Norrige och eo elf, 1 mil
från Eda kyrka. Denna skans blef väl befästad
med blockhus, vallar och rundlar, och var så
stor, att Hannibal Sebestedt, under den s. k.
Hannibals-fejden (se detta ord) belägrade den med
14,000 man. Efter detta krig lärer skansen icke
mera blifvit begagnad.
Mora stenar, på Mora Kungsäng i Lagga socken
af Upland, 1 mil från Upsala icke långt fråo
Danmarks kyrka. Vid dessa stenar hafva fordom Svea
rikets konungar blifvit valde och hyllade. Redan i
hedniska tiden blefvo konuogarne valde af folket
ooder har himmel. Sådaot skedde t. ex. med
Danske konungen på Sliparebögen vid Lund.
Konungavalet vid Mora stenar skedde emellertid först
i senare tider och sedan kristendomen redan var
införd; åtminstone har man ingen hågkomst af att
val der förut blifvit förrättadt. Denna plägsed tros
hafva tagit sin börjau vid år 1061, då-Stenkil
utsågs till konung, efter den 900 år gamla
Ynglingaättens utgång, som kom till kronan genom
arfsrätt. Andre uppgifva, att den blifvit införd af
konung Inge I, omkring år 1100. Till konungar
hafva här blifvit utkorade Erik den helige,
Waldemar ßirgersson, Magnus Ladulås 1276, Magnus
Eriksson år 1319, då han var endast tre är
gammal och bars på armarne, samt visades för
menigheten af Malts Kettilmundsson, hvilken befordrade
bans val. Genom ett upprättadt kors församlades
folket, liksom under hedniska tiden genom Thors
hammare. LagmäoneD, jemte tolf bisittare ur hvar
lagsaga, styrde valet. Lagmännen sutto på stenar.
Upplands lagman öppnade sammankomsten med ett
tal, och, sedan bön var gjord, afgaf han först
sin röst. Sedan valet var verkstäldt, blef den
valde otropad till Svears och Göthers konung, af
nationens mest ansedde män upplyftad på den stora
eller konunga-slenen, hvarefter han aflade eden.
Efter Kalmar union 1397 skedde här endast
hyllning, och slutligen upphörde äfven den. De
konungar som här blifvit hyllade äro: Erik af
Pomern 1396, Christoffer 1441, Carl Knutsson, som
både hyllades här 1448 och äfven sedan dömdes
ifrån Sveriges krona 1457, då Christian I på samma
gång utkorades, hvarefter intet konungaval bär
skett. Christian II skall väl ocksä varit vid Mora
stenar alt hyllas; men dervid verkställdes ingen
ordentlig by Ilning. Sten Sture blef väld år 1512
härstädes till riksföreståndare. I stenarne, som nu äro
mest förstörde, hafva riksvapnet och några
påskrifter varit uthuggna. De tre kronorna förmenas blifvit
uthuggne i Knut Erikssons tid. Öfver dessa stenar,
på den fordna konungavalplalsen, blef år 1770 en
liten stenbyggnad uppförd. Stenarne utgöra nu 5
till 6, och ligga i en fyrkant på golfvet. Några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
