Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Multrå ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mnskorn.
Mus pel lie in.
843
orgelspelning, äfvensom i säng. Vanligen
begagnas dock denna lärokurs endast af dem, som erna
söka orgelnist-tjenster, och är alltför inskränkt att
kunna bilda egentliga musici. För tonkonstens
lärande är i allmänhet mindre sörjt i Sverige,
än för någon annan kunskapsgren. Vid
uni-versiteterna och gymnasierna finnas visserligen
musiklärare, men deras lektioner måste betalas,
och vid trivialskolorna och i de större städerna
äro äfven sånglärare anställde, men hvilka gifva
undervisning endast i kyrkosång. Det som
egentligen i landet underhåller den musikaliska
bildningen och skalfar någon tillgång till skickligare
musici, är regemenlernas undervisnings-anstalter för
sina musik-elever, hvaribland de båda lifgardernas
i Stockholm och de begge
lifgrenadier-regementer-nas i Linköping företrädesvis förtjena nämnas. I
hufvudstaden hafva emellertid under senare tider
en-skildta musikanstalter börjat anläggas; den äldsta och
förnämsta af Adolf Fredrik Lindblad, som år 1827
inrättade en sådan efter Logiers method.
Huahora, villkorn (Hordeuin murinum), en ettårig
gräsväxt, hvilken förekommer på stadsåkrar och
ängar, isynnerhet på de södra kusterna af Skåne,
vid Landskrona, Malmö och Helsingborg, samt
sparsamt i Halland vid Laholm, och äger intet
värde såsom foderväxt.
Mus-kyla, en trädklubba, med kort skaft, hvilken
begagnas vid hvarjehanda sjömansarbele.
Muskö, en ö, belägen vid segelleden emellan
Dalarö och Landsort, i Sotholms bärad af
Stockholms län, 5 mil S. från Stockholm, omgifven pä
södra och östra sidan af fjärden Mysingen, på
norra och vestra af Horsfjärden, som åtskiljer ön
på ett afstånd af 7,000 alnar från fasta landet.
Muskö församling är kapell till Wester-Uanninge,
och består af följande bebodda öar och bolmar:
Muskön, ßjörnbolmen, Wittesgarn, Långgarn,
Frens-holmen, Rlfsnabben och Bjurskogen, tillsammans
utgörande 14|- mtl. med 459 invånare, hvaraf
omkring 400 ensamt på Maskön. Denna ö har i
Sturarnes tid bört under det i Wester-llauninge
belägna godset Häringe (se detta ord), som då
var kungsgård. Den förste enskildte person som
man med säkerhet vet hafva ägt Muskön, var
friherrinnan Anna Christina Bäth, omkring 1720.
Sedan har denna ö, tid efter annan, tillhört en
Törnflvcbt, en frih. Hammarhjelm, en fabrikör
Wetterberg. År 1796 köptes Muskön af framl.
brukspatron A. L. Levin, och har alltsedan varit inom
Levinska slägten. Med undantag af Elfsnabben, som
hör till Arbottna gård på Muskön, och
Frenshol-men, under Häringe, äro ofvannämde till Muskö
församling börande, bebodda öar i enskildta
personers ägo. Grufvor finnas ej på Muskön; men
väl malmstreck, så väl silfver- som jernmalm.
Ett tegelbruk är bär för några år sedan anlagdt
vid Löfhagen. De största gårdar äro: Ludvigsberg
2 2 mtl. och Arbottna 2 mtl., båda fideikommisser.
Det förra innehafves af landtbrukaren P. L. Levin;
det senare af ryttmästaren A. W. Levin. Dessa
gärdar äro uppbyggde af ofvannämnde brukspatron
Levin, och 1781 af honom gjorde till fideikommiss
ät dess tvenne yngsta söner. Kyrkan belägen
ungefär midt på ön, är byggd af träd, samt
gammal och förfallen. Den uppfördes omkring år
1630, och påstås det Gustaf II Adolf, liggande
för motvind i den nära belägna Elfsnabbs-bamnen,
varit närvarande vid dess invigning. Cboret
tillbyggdes 1724. Långs utåt ön, hvars längd är
28,600 alnar och bredd omkring 4,000 alnar, gä
tvenne bergssträckningar, fordom skogbeväxta, men
nu temligen kala. På ön finnes åtta smärre
insjöar, någorlunda fiskrika; men föga anlitade.
Jättegrytor anträffas några och trettio, af hvilka må
anföras trenne vid byn Walinge, invid saltsjön,
de största af ännu i Sverige beskrifna. Dessa tre
jättegrytor, liggande bredvid hvarandra, på 1 till
2 alnars afstånd, hafva ett djup af 5 till 6 alnar
och 3 till 4 alnars diameter. Vid Ingvaldsnäs står
en om 3 kannors rymd, af högst besynnerlig
form. Pà Elfsnabben finnas ensamt 15 större och
mindre jättegrytor. Rosen, ättekullar och
stensättningar, äfvensom grottor och synnerliga
bergs-remnor märkas på flera ställen. På en nu
obebodd holme, Ekesgarn, synas källar-ruiner, som
icke äro obetydliga. Der säges i forntiden varit
kloster. På Elfsnabben och Bjurskogen finnas
lemningar efler s. k. Ryssugnar, af Ryssarne
begagnade under deras härjning 1719 och följande år.
Om denna härjning finnes i en gammal kyrkobok
antecknadt följande: "1719 — Denna sommar Nb
d. 17 Julii, soin var d. 111 st. Bönedag, inföll
Ryssen på denna Öö och uppbrände alla både buus
och gårdar, så att ifrån denna Bönd. till d. 6
Sept. kunde ingen Gudstjenst hällas här ute,
emedan fienden låg med sin flåtta uti Elfsnabbs
hamnen, hvarigenom församblingen kom uti Confussion
och i lägervall att till Capellet intet blef något
stort samblat, dock de förr samblade medel voro
i godt behåll bos mig P. L. så eburu väll fienden
sökte efter sådant i Capellet fant han dock intet.
Ericus (’roman. P. L." — Elfsnabbens hamn, som
fordom begagnades för rikets örlogsfartyg, är
innesluten af fyra slora bolmar eller mindre öar;
har betydligt djup, på många ställen ända till 40
famnar. Dit leda trenne inlopp; tvenne för de
största fartyg, det tredje för mindre skutor. Här
låg Gustaf II Adolf med sin bär för motvind i tre
veckor, vid hvilket tillfälle krigs-artiklarne
under-skrefvos d. 13 Juli 1621. Då konungen 1630 for
sista gången lemnade riket, hölls bär gudstjenst
på en hamnen omgifvande holme, kallad
Kapell-holmen, hvilken således är den sista Svenska jord,
som denne Sveriges store konung beträdt.
Allmogens drägt liknade ännu för 40 år sedan den
som brukas i Sorunda.
Muspelhem (mythol.). En verld af idel eld och
lågor, belägen söder om Walball. Den säges
hafva varit till från verldens begynnelse, eller från
evighet, likasom en kall och mörk verld, kallad
Niflhem, hvilken bildade en motsats till Muspelhem.
I Asalärans skapelsebistoria berättas, huru gnistor
framkommo från det lågande och flammande
Muspelhem, då deremot istappar framsköto från det
kalla Niflhem, och möttes uti Ginungap, ett stort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
