Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Odlingslån ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
iu
Olof Triiüiljn.
Olsborg.
de ursäktas genom tidslynnet och bsns fanatiska
nit för kristendomen. Hans regering i Norrige var
verksam, men kort; och ett skymfligt uppförande
i Kongahell emot Svenska enkedrottningen Sigrid
Storråda, som han ernade taga till äkta; men, då
hon vägrade att börsamina’ bans uppmaning att
antaga dopet, slog med sin handske i ansigtet
under okvädinsord, vållade bans bane. Den särade
qvinnan gifte sig kort derefter med konung Sven
Tjuguskägg i Danmark, och uppretade denne,
jemte sin son konung Olof Skötkonung i Sverige, till
hämnd på Olof Tryggvasson, som dessutom hade
förolämpat Sven, genom att emot bans vilja äkta
bans syster, den sköna Thyra. De förenade
konungarne, understödda af Erik Jarl, passade på
tillfället då Olof Tryggvasson återvände från
Ven-dcn, dit ban, emot sin vilja, men för alt göra
sin gemål till nöjes, begifvit sig, för att ulkräfva
lösen för några hennes der befintliga egendomar.
Vid Svolderön (se detta ord) stod d. 9 Sept. år
1000 det minnesvärda slag i hvilket Olof, som
förutskickat sin flotta, med några få skepp, och
sjelf om bord på den ryktbara Ormen Länge,
kämpade mot tre förenade bärsmagter. Berättelserna
om denna slagtning äro de herrligaste
fornhäfder-na bevara. Efter flera timmars kamp, efter
underverk af tapperhet, och sedan Svenskarnes och
Danskarnes flottor blifvit öfvervunna, bestegs
ändtligen Ormen Långe af Erik Jarl och bans
Norrmän, och den sårade konungen sprang, åtföljd af
nio af sina öfverblifne män, i full rustning öfver
bord, och slöt troligen på detta sätt sill
bragd-rika lif. Likväl utspriddes genast ett rykte att
han afklädt sig rustningen under vattnet och
blifvit upptagen i en bat, som för delta ändamål var
till bands, och sålunda undkommit. Resande
Norrmän berättade sedermera, att de sett honom i
Jerusalem såsom munk, men hvilket dock synes
mindre sannolikt, lian dog i sitt 30:de år, med det
ryktet, som senare tiders historia ej jäfvat, alt
nordens forntid ej sett hans like. Sturlesons
beskrifningar öfver bans kroppsfärdigheter gränsa till
det otroliga, men bestyrkes af samtida vittnen. Ett
rörande minne är fästadt vid bans död, nemligen
att hans drottning vid underrättelsen om hjeltens
fall dog af sorg.
Olor Triitnlja, Ingiald Illråda* son, flydde,
efter sin faders död, och då Ivar Widfamne
inkräktat bans rike, till Wermland, hvilket ban började
odla och der uthugga skogarne. Han var
oskyldig i sin faders företag, emedan han blifvit
uppfostrad i Westergöthland, bos en förnäm man vid
namn Roye. Till Nerike hade han någon arfsrätt
efter sin moder; men denna kunde ban icke
upprätthålla emot folkets förbittring, hvarför han
stannade vid sitt beslut att draga sig undan till
Wermland. Här grundade han efter band ät sig ett litet
rike, som han sjelf kunde sägas hafva skapat, och
spenamnet "Trätälja" eller "Vedhuggaren", hvilket
tillades honom för bans odlingar och
skogsrödjnin-gar, blef i sjelfva verket inför den bältre
tänkande efterverlden hans hederstitel. Hans samtid
förstod likväl ännu icke värdet af hans företag.
Mycket folk, missnöjdt med Ivars styrelse,
samlades hos Olof, och då vid samma tid en
missväxt eller åtminstone en klen skörd inträffade,
skyllde man detta pä höfdingen, öfverföll honom i bans
hus vid Wenern och innebrände honom, till ett
offer åt Odén för god årsväxt. Sedan detta mord
var begånget, tyckes man hafva ångrat sig, och
sökte godlgöra det genom ett annat brott, men
hvilket tidens tänkesätt adlade. Man angrep
nemligen det lilla Norska konungariket Solö, der Olofs
svärfader, konung Solve, regerade, dödade bononi
och insatte Olofs son, Ingiald, till regent.
Olof Trütnljns liög reser sig i närbeten af
Säfle bro i By socken och Näs härad af
Wermland, på ßyelfvens bärliga strand. Högen äger
omkring 140 alnars omkrets vid roten, samt 15
alnars bibehållen slutlningshöjd. Den är beväxt
med ung tallskog. Man har antagit att Olof
Trä-tälja fått sin hviloplats i denna hög; men enligt
en folksägen skall Olof hvila i en annan ättehög,
som utvisas vid Nysätersbron i Gilberga socken,
1 mil från Säfle.
Olsbemiing, bergsmanshammare i Ivarhennings
socken af Westmanland, har 2:ne hamrar och 2:ne
härdar saml 195 skepp:d privil. årligt smide af
eget tackjern. Hammarskaften utgör 1 skepp:d 19
lisp:d. Skeppningsort en är Stockholm. Ägare:
bergsmän m. fl. intressenter.
Oltiborg var ett på sin tid ryktbart fäsle,
beläget pä en bög klippa, kallad Slotlsberget, hvilket
med lodräta väggar, stupar ned i den romantiska
Bullaresjön i norra Robuslän. Lemningar deraf
synas ännu, och visa att slottet haft 3
ringmurar inom hvarandra. Efter sjelfva byggnaderna
synes nu mera endast några grundmurar och
stenhopar, samt spår efter en gammal vattencistern.
Anblicken af sjelfva stället, sedt ifrån den
motsatta stranden, är utomordentligt skön. Enligt
en sägen i orten, skall borgen ifrån början
vara anlagd af Olof den Helige omkring år 1020
— 1030. Den befästades sedan af Thord Bonde,
under kriget mot Norrige i medlet af 15:de
århundradet, samt innehades likaledes af Svenskarne
underoroligheterna vid I C:de århundradets ingång.
En Nils Nautzeu eller Rantzen var dä borgherre.
Dess eröfring af Danske riddaren Olto Rud
julaftonen 1502 är särdeles bekant. Rud beslöt att
bemägtiga sig borgen med list, och lyckades
också att obemärkt nalkas fästet, derigenom att ban
lät sitt folk draga hvita skjortor utanpå
rustningarne, för att ej röjas emot den nyfallna stiön
som betäckte den tillfrusna sjön. Vakterna
öfver-rumplades och Olto Rud med sina Danskar stod
plötsligt i sjelfva dryckessalen, der besättningen
var samlad vid julbordel under fullt rus. Endast
borgherren Nils Naulzen försvarade sig ensam i ett
torn, med bugg och stenkastning, till
eftermiddagen på juldagen, dä ban gaf sig, eller, efler en
annan berättelse, störtade sig ned pä den tillfrusna
Bullaresjön och undkom. Till belöning för
bragden förlänade konung Johan II Otto Rud med
OIs-borg och dess län till evärdelig tid. Är 1523
intogs det likväl af de Svenske, och en Nils Rinne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
