- Project Runeberg -  Svenskt konversationslexikon / Tredje delen. N - S /
225

(1845-1851) Author: P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pipskål ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

redan vid midsommar; de andra slagen åter kunna
ej ätas förr än uti Augusti månad.
Potatisodlingen, hvars upphörande skulle för vissa delar af
vårt land medföra de betänkligaste följder, synes
på senaste tider hotas af en, sedan några är
uppkommen, farsot, hvilken angriper och förderfvar
rotknölarne. Denna farsot, hvilken hitkom från
Tyskland och Danmark, visade sig i Skåne och
i Bohuslän första gången år 1844, och har
sedan årligen utgrenat sig och tilltagit i styrka.
Den benämnes allmänt potatissjuka, och består uti
en torr-röta, hvilken börjar förmedelst en
sårlik upphöjning å skalets yta, och fylles med ett
slags hvitgult, stinkande var, som visar sig, om
nämnde upphöjning eller skroflighet tryckes med
nageln. Rötan fortgår sedan inåt uti koncentriska
ringar, hvilka utvidga sig tilldess hela rotfrukten är
förderfvad. Den sålunda angripna potatisen är dock
icke skadlig att förtära, ehuru den för menniskor
är osmaklig. Om orsaken till och beskaffenheten
af denna farsot hafva sakkunnige mycket tvistat,
utan att hafva kommit till något erkändt domslut.
De flesta förena sig i antagandet, att den härrör
af en egen, ytterst fin lafart, som genomtränger
och fräter rotknölen, och stundom äfven angriper
stjelken. Säkert är emellertid, att om potatisen
får qvarblifva i jorden botar den sig sjelf. Man
har nemligen haft flera exempel derpå, att
angripen potatis, hvilken man för regn eller frost ej i
rätt tid kunnat upptaga, befunnits vara alldeles
oskadad, sedan upphörandet af dessa hinder
tillåtit upptagningen. Förståndiga jordbrukare på
orter, der nämnda farsot är gängse, låta ock, i följd
af denna erfarenhet, potatisen stå qvar i jorden,
så länge de möjligtvis kunna. Att potatissjukan
förr eller senare skall upphöra, eller, om hon
fortfar, åtminstone ej skall anställa så stora
härjningar som nu, är otvifvelaktigt. —
Potatisodlingen har blifvit så förökad, att 1805 sattes
90,000 tunnor samt skördades 360,000, och 1842
sattes 691,047 tunnor och skördades 4,620,781,
eller 13 gånger mera.

Potthundar eller Pottungar var en art
fältstycken i de äldre krigen. Om deras beskaffenhet
känner man föga. De brukade laddas med skrot
och hagel, och synas varit ganska små, ty man
vet att konung Carl IX befallde att låta förfärdiga
några tusende sådana, för fästningarna i Lifland.
De brukades både af koppar och jern, och synas
hafva haft omkring 6 lisp:ds vigt.

Pouget, Johan Nikolaus, var född i
Stockholm d. 25 Nov. 1687, af Franska föräldrar.
Fadern var nemligen drottning Ulrika Eleonoras
kammartjenare och hofskomakare, Jean P., hvilken,
såsom katholik, år 1694 flyttade till Köpenhamn,
för att åtnjuta större frihet i utöfningen af sin
religion. Sonen, som hade lust för studier, blef
af Österikiske ministerns i Stockholm
legationspredikant, vid dennes hemresa från Köpenhamn,
medtagen till jesuiter-seminariet i Lintz, hvars
föreståndare var Galdenblad, och af honom,
såsom landsman, omfattad med mycken välvilja. Här
tillbragte han 10 år, blef prestvigd 1709 och
1712 promoverad till filos. theol. doktor, hvilken
akt bivistades af påfven sjelf, som gaf honom en
ansenlig skänk. Han skickades nu, som pastor, till
katholska församlingen i Utrecht, och 1715 till
Hamburg, såsom legations-predikant hos kejserlige
ministern grefve Fuchs. År 1716 gjorde han en
resa till Köpenhamn, för att besöka sin gamle fader,
vann mycket förtroende hos dervarande katholiker
och anställdes såsom prest derstädes. Under tiden
hade hos honom uppstått tvifvelsmål om katholska
lärans sanning. Han meddelade sina skrupler åt
professor Dürkop, samtalade mycket med denne,
och reste, på hans råd, till Lybeck, der han,
Trefaldighets-söndagen 1719, i S. Petri kyrka
offentligen öfvergick till Lutherska läran och tog
nattvarden efter dess ritual. Fick tillåtelse att
predika, gjorde det med mycken framgång och
kallades 1721 till predikant vid S:t Annæ
klosterförsamling i Lybeck. Denna tjenst lemnade han
likväl efter ett års förlopp, emedan församlingens
föreståndare ville föreskrifva honom vilkor, dem
han ej kunde antaga, sysselsatte sig med barns
undervisning och reste 1724 öfver till Skåne att
hälsa på sin syster, som var gift med pastorn vid
Tyska församlingen derstädes. Han anställdes vid
densamma såsom aftonsångs-predikant, prestvigdes
och förrättade tjensten till allas belåtenhet ända
till 1729, då han kallades till komminister vid
Tyska församlingen i Stockholm. År 1731 blef
ban kyrkoherde i Catharina församling, men dog
redan 1733 d. 12 Juli af slag. Var en lärd,
välsinnad och om de fattige omsorgsfull man.

Poutu, eller Pontu, Bengt, bonde i Kyro
socken af Österbotten, ställde sig i spetsen för en
deputation af allmoge, som, i Augusti månad år
1596, reste öfver till Stockholm, att hos hertig
Carl klaga öfver de kongl. truppernas hårda
framfart och folkets olyckliga belägenhet. Här fick
han det besked, att allmogen borde sjelf skaffa sig
rätt. Sådant läto bönderna icke säga sig tvenne
gånger, utan reste hem. Här samlade de sig
under den ofvannämnde Bengts befäl, förklarade
uppenbar fejd emot konungen eller egentligen emot
Fleming, af hvars ryttare han isynnerhet anföll
och nedergjorde flera partier. Slutligen blef han
likväl sjelf gripen af konungens befallningsman i
Österbotten, Abraham Melchiersson, och förd till
Åbo, der han dog i fängelset.

Prag. Denna stad intager elt utmärkt rum i
30-åriga krigets historia. Detta börjades der och
slutades derstädes, och äfven under dess lopp
tilldrog sig här en händelse, som blef af stor vigt
för Sverige. Efter det olyckliga slaget vid
Nördlingen, trodde nemligen kurfursten af Sachsen tiden
vara inne, att gifva vika för sitt vankelmod och sin
afund, samt, ulan att tillfråga Svenskarne, afsluta
en serskild fred med kejsaren. Efter långvariga
underhandlingar ingick han fredsslutet d. 20 Maj
1635. Häri bestämdes väl en försoning med alla
Tyska stater och furstar, men hvarifrån undantogos
Würtenberg och Pfaltz, samt de, hvilka ej ville
deltaga i freden. Om Sverige gjorde det, skulle
det få en miljon riksdaler i skadestånd, men eljest

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:12:26 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skl/3/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free