Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pipskål ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
238
Privilegium.
Privilegium.
rande obligationer 16,608 och ntelöpande
kreditsedlar 571,613. Mälareprovinsernas bank:
riksmynt 273,136 och ntelöpande kreditsedlar 885,126
R:dr. Götheborgi bank: riksmynt 493,220, och
ntelöpande kreditsedlar 1,390,000. Samtlige
privatbankerna bade således, vid 1848 års slut, en
sammanlagd, utelöpande sedelmassa af 10,521,304
R:dr. 1 deras kassor fanns en sammanlagd
tillgång å riksmynt af 3,710,199 R:dr. När denna
afgår från den ofvannämnda summan, återstå
således 6,811,205 R:dr, hvarmed privatbankerne ökat
den otelöpande sedelstocken i landet.
Privilegium kallas en lag eller genom lag
bestämd förmån, som icke gäller för medborgare i
allmänhet, utan blott för någon viss klass, eller
korporation, eller enskild person. Ett privilegium
medför alltid en förmån, från hvilken hvar och
en annan medlem af samhället är utesluten. Så
snart deremot privilegium utsträckes till alla,
upphör det att vara privilegium och antager arten af
allmän lag. Så t. ex. då ridderskapet och adeln,
vid 1809 års riksdag medgaf hvar och en Svensk
man rättighet, att köpa och besitta säterier,
upphörde säteriernas besittning att vara ett adeligt
privilegium, men förlorade icke derföre alldeles
egenskapen af privilegium; ty de företräden, som
säterierna åtnjutit framför andra egendomar,
fortfara ännu. Skillnaden är, att detta privilegium
numera är fästadt vid sjelfva jorden, icke vid
ägarens stånd. På privilegier grunda sig de olika
stånden i samhället. I senare tider hafva
privilegierna småningom blifvit minskade, genom
eftergifvenhet för tidehvarfvets fordran, hvilken riktar
sig emot alla sådana undantagslagar och yrkar
lika rätt för alla medlemmar i staten. Men de
gamla riksstånden i Sverige hafva likväl
förbehållit sig, genom den 114 $ regeringsformen 1809,
att deras privilegier ej må afhändas dem, utan alla
fyra riksståndens sammanstämmande beslut. Intet
riksstånd kan således, utan sitt eget begifvande,
förlora något af sina privilegier. Dessa privilegiers
historia är till mesta delen ståndens egen. Det
största är visserligen det, att utgöra elt eget
riksstånd, och således utöfva en fjerdedel af all
rikets ständers magt. Detta är, bvad beträffar
ridderskapet och adeln, samt borgare- och
bondestånden, det enda nu återstående privilegium af
vigt. Ridderskapets och adelns historia, under
senare begge århundraden, innehåller beständiga
förluster af privilegier, derigenom att folket i
allmänhet blifvit delaktigt af adelns gamla
företräden. Adelns äldsta privilegium var frälsefribeten
för dess egendomar, emot vilkor af rusttjenst, och
ifrån delta, hvilket härleder sig ända ifrån Magni
Ladulås tid, steg detta stånd till allt större
företrädes-rättigheter. Under Kalmare föreningen erhöll
det förmånen att ensam äga tillträde till
konungens råd, att fä befästa sina gårdar, o. s. v.
Under konung Erik XIV tillkom säterifriheten,
under konung Johan III fick adeln rättighet att
bibehålla sin adliga värdighet, äfven om den icke
ägde frälsegods och gjorde rusttjenst. Under
konung Carl XI förlorade adeln en stor del af sin
verkliga magt, genom konungens envälde, hvilket
gjorde den politiskt beroende, och genom reduktionen,
som beröfvade den högre adeln en stor del af dess
egendomar. Men privilegierna inskränktes icke,
ehuru de, genom nyssnämnde orsaker, förlorat en
stor del af sitt värde. Adeln bibehöll ännu sin
rätt, att ensam innehafva rikets högre embeten
och all privilegierad jord. Men år 1789, i
sammanhang med förenings- och säkerhets-akten,
beviljades alla klasser rättighet att förvärfva
frälsejord, och 1809 utsträcktes denna rättighet äfven
till säteriegendom. Nu återstår hufvudsakligen:
representations-rätten vid riksdagarne, och rättigheten
att i vigtigare rättegångar dömas endast af
hofrätt, icke af nnderdomstol. Adelns privilegier äro
flere gånger förnyade i äldre tider, sist är 1723.
livad som innehålles i denna akt, hvilken bär
namn af adelns privilegier af år 1723, är
otvifvelaktigt af privilegii natur, och kan icke
upphäfvas, utan ståndets eget bifall. Deremot kan det
om-tvistas, huruvida någon förmån, som icke innefattas
deruti, kan anses för privilegium. Detta bar
blifvit yrkadt, i fråga om den olika arfsrätten för
man och qvinna, hvilken adeln i våra dagar velat
anse för privilegium, men påståendet lemnades
utan afseende af konungen, då ban gaf sitt bifall
till de öfriga ståndens beslut: att upphäfva denna
olika arfsrätt. Den behandlades således icke
såsom privilegium, utan såsom allmän lag.
Borgareståndet bar dels sin representationsrätt, såsom
allmänt ståndsprivilegium, dels de serskildta
städerna hvar och en sina privilegier. Det kan dock
sättas i fråga, huruvida dessa senare böra
betraktas såsom ståndets privilegier, eller såsom enskildta
städers rättigheter, d. v. s. huruvida de kunna
upphäfvas, såsom andra lagar, eller blott efter alla
fyra riksståndens och konungens gemensamma vilja.
Bondeståndets privilegium är att utgöra ett
riksstånd; för öfrigt är bondeståndet icke ett
privilegieradt stånd, utan den allmänna grund,
hvarutur de privilegierade klasserna uppväxt.
Presteståndet hade under katbolska tiden stora
privilegier, såsom att vara befriade från skatt och tunga,
samt att äga en egen lagskipning. Dessa
privilegier gingo förlorade vid reformationen, men det
protestantiska presterskapets ställning bestämdes
genom nya, ehuru inskränktare privilegier på
drottning Christinas tid och senast 1723, på samma
gång som adelns. Presteståndet njuter, utom sitt
dellagande i riksmötena, det vigtiga privilegium, att
dess löneförmåner äro detsamma försäkrade, med
privilegii natur, och således ej kunna fråntagas
detsamma, utan dess eget begifvande. Till detta
privilegium bör äfven, att enkan och barn af
presteståndet hafva rättighet till nådår. Under de
presterliga privilegierna inbegripas äfven de allmänna
läroverken. Frågor om ståndsprivilegier kunna
väckas vid riksdagarne, och behandlas såsom andra
riksdagsärender, men ingen rubbning i privilegierna
ske, såsom anfördt är, utan alla ståndens bifall.
Detta är klart, men deremot icke hvad som är
privilegium eller ej. Detta visade sig vid 1844
års riksdag, då fråga uppstod om den olika arfs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
