Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Puke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Regna.
Regnér.
293
utan öfverfall bonom, si att ban måste taga till
flykten. Regin for di till konung Hjalprek i
Danmark och blef dennes vapensmed. Det var der
ban |arde känna den unge Sigurd, son af Sigmund
Völsingsson och stjufson till Hjalprek. For denne
yngling fattade Regin ett sådant tycke, att ban
utsåg bonom till sin hämnare. Han berättade för
Sigurd, hvarest Fafner hade doldt sitt gnid, samt
uppeggade bonom alt bemägtiga sig delsamma.
Regin förfärdigade derjemte åt Sigord ett svärd,
hvilket fick namn af Gram och var det yppersta
stridsvapen i bela nejden. Härpå foro de båda
att oppsöka Fa|ner. (Se vidare bärom art. Reidmar.)
Regan, ett konsist, pastorat af 3 kl. i Finspångs
härad af Linköpings län och stift, men en del af
lockoen liggande inom Skyllerstads bärad af
Örebro län, består af 33^ förrn, hemman,
uppskattade till 137,67? R:dr. Folkmängden steg år 18Vä
till 1,558 personer, hvaraf 329 bodde inom
Örebro län. Arealen är 36,450 tunnl., hvaribland
4,180 äro sjöar och kärr. Afståndet från
Norrköping och Linköping är ungefär 6 mil, men
postgången på Norrköping. Kyrkan, som ligger vid
Regnasjöns vestra strand, ombyggdes 1 785 och
har en altartafla målad af Hörberg, samt ett
orgelverk af Slrand. Altarklädet är märkligt som
ett konststycke i sitt slag, föreställande
nattvardens instiftelse; det är väfdl i Wadstena.
Allmogen, hvars förnämsta näringsfång är åkerbruk och
boskapsskötsel, förmår likväl icke derigenom
förskaffa sig tillräcklig bergning, utan måste, genom
kolning och sågning af bräder, bereda sig den
felande tillgängen. Folkel är enkelt och okonstladt
till sina seder. Likväl förvarar socknens historia
minnet af ett der begånget ohyggligt brott, då
församlingens kyrkoherde, prosten D. Söderman,
en natt i Juni månad 1809 anfölls af 2 eller 3
bofvar, dilkomne i afsigt att stjäla, men som, då
de sågo sig upptäckte och funno motstånd, gåfvo
prosten 30 knifstygn, hvaraf ban dog följande
dagen, och hans hustru förlorade ena ögat, blef lain
i bögra armen och rubbad lill förståndet för sin
återstående lifstid. Den döende mannen ville, på
tillfrågan: om ban kännt de brottslige? icke svara
något bestämdt. De ba också aldrig blifvit med
visshet kände, ehuru misstänkte. — Socknen
tyckes ha ett sundt läge, ty pä 30 år ba inga
smittosamma sjukdomar der yppat sig, ehuru sådana gält
i trakten rundt omkring. 1 socknen finnas ännu
(1849) 3 personer öfver 90 år. Den 15 Dec.
1787 dog der torparen Anders Olssön i Botten vid
120 års ålder så frisk och stark, att ban kort
före sin död kunde gå till och från kyrkan,
ehuru vägen var lång och svår. — Hur Gnnas några
jättegrytor och några gamla ödelagda grufvor. —
I socknen ligga säterierna Regnaholm, med en
ovanligt stor och väl inrättad trädgård, samt Svarttorp.
Eo gästgifvare, Nils Renström, bar år 1809 till
församlingen donerat Hellestads gästgifvargård, med
villkor, att en tredjedel af arrendet skulle tillfalla
socknens allmänna fattigvård och två tredjedelar
användas till lön it skolmästaren samt understöd
ät fattiga skolbarn.
Regnér, Muataf, född d. 11 Okt. 1748 i
Fif-velstads socken i Östergötbland, der fadern var
komminister. Blef 1767 student i Upsala och
utmärkte sig der genom sina vittra anlag samt blef
en af ledamöterne i sällskapet: Apollini sacra,
ingick 1774 i kansli-kollegium, der ban avancerade
till expeditions-sekreterare, blef ledamot af
vilter-bets-akademien samt af vetenskaps- och
vitterbets-samhället i Götheborg, lian bade, kort efler sitt
inträde på tjenstemannabanan, till den af Gjörwell
utgifna tidskriften Samlaren insändt ett poem
öfver Fnshgheten på orimade alexandriner, soin ådrog
sig Sotbergs uppmärksamhet. Denne förmådde
honom att pä Svenska ofversätta Fredrik den Stores
Let/res .tur Id mo ur de ta patrie, som tillsändes den
höge författaren. R. hade mycken beläsenhet, en
bildad smak och varm kärlek till vitterheten, men
inga högre skaldeanlag. Hans största vittra
förtjenst är således verkligen bans metriska
öfversättningar ur Ovidius orb Horatius. För öfrigt
bar ban författat icke mindre än nio poemer,
belönta af åtskilliga samfund, och deribland
heroi-den: Gustaf Wasa till Hemming Gadd, som af
Svenska akademien år 1788 erhöll stora priset,
hvilket sedan 1802 tilldeltes svaret på akademiens
prisfråga: Om Ålderdomen ar efter Naturens
Inrättning etl tillstånd af forlorad sällhet eller blott
ett tillstånd af ombylta föremål der/öre?
Sistnämnda år erhöll ban äfven Lundbladska priset för sin
afhandling om metriska versifikalionen. Hos
skolungdomen gjorde ban sig känd och värderad
genom sin skrift: Forsla Begreppen af de nödigaste
Vetenskaperna, som både under hans lifstid och
efter hans död erhållit mångfaldiga upplagor. Har
för öfrigt utgifvit: Sammandrag af Ki onologten;
Tankar om Svenska Theatern och Forslag hit dess
upphjelpande; Svenska l’ai nassen, vitter tidskrift;
Vitlerhelsnojen, 2 delar; var redaktör af Post- och
Inrikes Tidningar från 1 7 & V till sin död den 22
Alars 1819. Ilans son,
Regnér, Adolf, protokolls-sekreterare, född
1799, är känd såsom utgifvare af åtskilliga
tidskrifter, såsom: Atlmànna Opinionens Oryan,
hvilken ulkoin 1810; Altman Politisk Journal;
Sofro-syne, ett blad för Svenska fruntimmer; Tiden;
Tidens anda; Lycurgus och Argus IV. De tvenne
första ba isynnerhet blifvit märkliga, genom de
åtal, som mot dem anställdes. Den
förstnämnda aktionerades d. 7 Aug. 1810 för en artikel,
hvilken likväl icke ansågs såsom af urbota
beskaffenhet, hvarföre namnsedeln icke bröts, utan
boktryckaren dömdes till 800 R:dr böter för
lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar. Den
andra, eller Allm. Pol. Journ., innehöll år 1811
en artikel Om möjligheten af Finlands återförening
med Sverige, hvilken d. 14 Sept. åtalades inför
Svea hofrätt, ehuru saken icke borde dit, dä den
anklagade ej var adelsinan. Aktör sade i sitt
an-märkningsmemorial "att det icke vore några
strofer eller uttryck, som utgjorde åtalets föremål,
utan sjelfva afhandlingen och företaget, att i en
tryckt skrift för allmänheten framlägga ett ämne,
som vore till sin natur ömtåligt." Det var sålunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
