Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Puke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
896
Re lin.
RelinakjOld.
neral-majoren Henrik R:s tio söner, som
uppräknas i faderns friherrediplom, var född i Revel 1647,
blef 1666 fänrik vid öfverste Günterbergs
Skånska dragonregemente. Såsom major vid Karelska
dragonerne deltog ban i Carl XI:s Danska krig
och blef illa sårad i slaget vid Lund. Dog i
Wiborg 1696. — En af bans bröder, Hann
Henrik, öfverste för Karelska dragonerne, stupade i
slaget vid Narva 1700.
Rehn, Johan Erland, bof-intendent, ledamot
af målare-akademien och R. af W. 0., född 1717,
död 1793, var en ganska utmärkt arkitekt, ebnru
bans stil beskylles för att vara mera täck och
smånätt än storartad. Hans lavyrer hafva ett raskt
manér och äro utförda med mycken säkerhet. I
Clara kyrka i Stockholm är ett monument
uppfördt öfver honom. Boije tror, att han var
broder till den här nedan följande, men sådant är
obestyrkt.
Helin, Ulor, född d. 1 Dec. 1723 i Stockholm,
der fadern var bryggare. Sonen egnade sig at
konsterna, lärde sig mönster-ritning för
fabrikerna och bevistade flitigt undervisningen i
målare-akademien, der ban gjorde goda framsteg.
Vid 31 års ålder anställdes ban såsom ritare i
aotiqvilets-arkivet, den siste, som innehade denna
plats, och i hvilken ban gjort mycken nytta. Har
efterlemnat en mängd ritningar af monumenter,
munkskrifter, grafstenar och klädedrägter,
särdeles från de norra orterna. Dödsåret obekant.
Helln||er|;, Zaeliarian, hette förut Renhorn
och var född i Skelefteå i Westerbotten d. 24 April
1634; blef först lakej hos Carl Gustaf, som han
följde under hans fälttåg, och sedan dess munskänk;
anställdes derefter som kammartjenare bos hans
son, hvilken, efter tillträdet till regeringen, år
1673 utnämnde honom till hof-intendent och
uppböjde honom i adligt stånd. Han skref sig till
Rensta, Wessberga och Zachrisberg, hvaraf kan
synas, att den fordne lakejen blifvit en både
betydande och rik man. Dog d. IS Jan. 1688.
Rehnhorn, Anders, hette förut Hansson och
var broder till den likaledes adlade Bengt
Reen-felt. Blef 1631 simpel soldat, men tjente sig upp
till kapten vid Dalregementet, i hvilken
beställning ban adlades 1646. Blef sedan major och dog
1651 utan manliga arfvingar, då ätten utgick med
honom. Drottning Christina donerade, efter hans
död, till Upsala akademi, de gods, som varit
honom förlänade.
HehnskjMld, fterdt, af en gammal Westfalisk
ätt Rhen v. HelTenbrink, bette förut (»erdt
Antoni. Stamfadern, Haus, skall år 1572
kommit till Sverige, der ban aflidit 1615 på Bratballa
i Westergötbland. Enligt Stjernmans matrikel skall
likväl den ifrågavarande Gerdt, "för religionens
skuld", begifvit sig från Westfalen till Sverige, der
ban anställdes som kammarskrifvare i räknekammaren,
blef sedan kamrerare hos Axel Oxenstjerna i
Frankfurt och slutade som regeringsråd j Pommern samt
universitets-kurator i Greifswald. Dog d. 20 Juli
1658. Han upphöjdes 1639 i adligt stånd, då ban
antog namnet Rehnskjöld. Hans adliga ätt utgick
med sonsonen, kaptenen vid gardet Fram
Anton R., som stupade ogift vid Klissow d. 9 Juli
1702. Den upphöjdes likväl till greflig, fortlefde
ännu i 20 år och bade sin största glans af andre sonen,
Hehnskjüld, Carl <*ustaf, född i Greifswald
d. 6 Aug. 1651. Denne gick, efter slutade
studier i Lund under Pufendorfs ledning, vid 22 ärs
ålder, i krigstjenst som fänrik vid gardet. Som
löjtnant gjorde ban 1676 sin första bragd, då ban
fördref Danskarne från en skans vid Tostebro,
hvarför ban belönades med kaptens fullmagt, deltog
sedan i de följande fälttågen och utmärkte sig i
hvartdera af de tre stora slagtningarna, samt
befordrades efter hvar och en, så att han efter den tredje,
den vid Landskrona, blef öfverstlöjtnant. Efter
krigets slut biträdde ban konungen med
indelningsverkets ordnande och gick sedan en tid i Wilhelms
af Oranien tjenst, hvarifrån han återkom 1695.
Utnämndes då af Carl XI till general-major och
af hans efterträdare till general-löjtnant, guvernör
i Skåne och friherre. Vid landstigningen på
Seland anförde han venstra flygeln och fördref
fienden. Då arméen sedan öfverfördes till Lifland,
följde ban konungen på amiralsskeppet. Vid
landstigningen i Pernau stego begge med kärnan af
hären på en jakt, som blef så öfverlastad af
menniskor och hästar, att den började sjunka; för att
lätta den, sprang R. på sin häst, störtade i sjön
och simmade, icke utan stor fara, i land. Hao
följde sedan konungen under alla årens fälttåg och
var den, till hvilken Carl satte det mesta
förtroendet bland alla sina officerare, emedan hans
lynne och taktiska begrepp mest öfverensstämde med
konungens., Hans system var nemligen alt låta
mannamodet och den personliga kraften afgöra allt,
ett system, soin i nio år visade sig segrande, och
som man ej kan neka, har ganska mycket för sig,
ehuru det ej vid alla tillfällen är användbart.
Genom det vann han emellertid sin slörsla seger, den
vid Frauenstadt. Här angrep han den 16,000 man,
efter andra uppgifter 20,000, starka Ryska och
Sachsiska hären, som var väl förskansad och bade
ett talrikt artilleri, hvaremot Svenskarne blott
voro hälften så starka och utan kanoner. Efler en
timmas strid bade likväl icke allenast segern
förklarat sig för dem, utan deras fiender voro nästan
belt och hållet tillintetgjorda. Den förenade
arméen förlorade 7,000 man i döda och sårade, 7,600
fångar, 74 fanor och 31 kanoner; Svenskarne
deremot endast 400 man döda och 1,400 sårade.
E-mot denna glanspunkt i R:s historia kontrasterar
på elt nedslående sätt den olyckliga slag|ningen
vid Piillava, hvars förlust man hufvudsakligast
till-räknat honom. Det bör likväl erkännas, att
berättelserna derom äro skrifna af bans fiender., och
att, just då Ryssarne börjat vika, gafs en
befallning till en förändring i rörelserna, som bragte
allt i förvirring och hvaröfver både R. och
Lewenhaupt råkade i yttersta bestörtning. R. red då
till konungen, som väl afsagt sig befälet, men var
med öfverallt i elden, och frågade om orderna
utgått från honom? Härpå svarade Carl nej, men
blef röd i ansigtet; det var då som R. utbrast:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
