Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Puke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hehnsund.
ReiaNolihforai.
297
"Ja, si gör Herrn altid. Jag får intet göra som
jag vill. God gifve Herrn ville låta mig råda."
Fälles i Rysk fångenskap behandlades ban af
Czaren bättre, än de llesta andra fångarne och tilläts
qvarslanna i Moskwa, hvarest ban understödde
sina kamrater så mycket möjligt var och höll fritt
bord för dera unga officerare, hvilka ban derjemte
undervisade i krigskonsten. Efter Carls återkomst
till Sverige, bönföll grefvinnan Rbenskjöld om sin
mans ntlösning, hvilken också ägde rum, men ej
förr än 1718. Han fick nu befälet öfver Skånska
arméen och skyddade landet mot Danskarnes
anfall. Af den nya regering, som följde på Carl
XJl:s, omfattades ban med välvilja, och vid
Fredriks kröning satte ban kronan på dess hufvud.
Konungen rådfrågade bonom ofta och kallade
honom till sig alt följa bonom på sin resa kring
landet. R. begaf sig då på vägen till Kungsör,
men sjoknade pä gästgifvaregården Läggstad i
Södermanland och dog d. 29 Jan. 1722 af
blodspottning. Ilan var nu 70 år, och bans bröst skadadt
af ett stycke af en granat, som vid Wiprechts
belägring träffat det. Begrofs i Storkyrkan i
Adler Salvii graf. Det är tydligt, att denne man
måste erbålla alla slags utmärkelser och
hederstecken. Ilan hade således efler hand blifvit general,
fältmarskalk, kongl, råd och grefve; men som ban
icke efterlemnade några barn, utgick ätten med
bonom.
Rehnsund, elt jernbruk, som år 1828
privilegierades att anläggas i Norrbottens län,
förmodligen i Öfver-Kalix socken, och hvarest för 4
härdar skulle smidas 1,800 skepp:d slångjern af eget
tackjern. H. M. Konungen skulle bli anläggningens
ägare; men enligt 1845 års Stämpelbok var bruket
då ännu icke bygdt.
Reichel. Carl lireide von, af en Tysk
adelig ätt, gick 1703 i krigstjenst och bevistade de
Brabantska fälttågen från denna tid till 1711, då
ban kom i Svensk tjenst som öfverstlöjtnant vid
Bassewitzska dragonregementet, med hvilket han
deltog i slaget vid Gadebusch; blef sedan öfverste
för Wismarska dragonerne, upphöjdes 1719 i
adligt stånd, men tog 1723 afsked och gick i
llol-steinsk tjenst, der han anställdes som envojé vid
Svenska hofvet från 1729 till 1731.
Återkommen härifrån, råkade ban i Holstein "uthi betryck
och häckte", man vet icke af hvad orsak, och
qvar-hölls der til) 1743, då ban ändtligen på en bög
persons förbön blef frigifvet| Dödsåret är obekant.
Reichenbach, Hiiklas Rudolf vou, född i
Erfurt på 1660-talet, gick först i kurfurstens af
Mayntz tjenst och kom 1693 till Sverige, då han
skickades alt som ingeniör bese fästningarna i
Lifland och undervisade mänga officerare derstädes i
fortifikationen; blef fången af Ryssarne i en
drabbning d. 5 Dec. 1700, men åter fri och fortsatte
sin undervisning ända till Revels eröfring 1710,
då ban flydde öfver till Sverige. Här anställdes
ban som tygmästare i Carlskrona, blef sedan
öfverstlöjtnant vid artilleriet derstädes och adlad 1717.
R. af S. O. 1748, men dog redan följande året
ogift, och slöt sjelf sin adliga ätt.
Reichenbach, Hallzar Philip, född d. 9
Jan. 1744 i Nyköping, der fadern var
apotbeka-re, blef 1770 kirurg och hospitalsläkare i
Södertelje, och fick assessors titel. Dog d. 17 Mars
1817. Hans son,
Reichenbach, Anders Philip, föddes i
Stockholm d. 4 April 1775, blef 1802 kirurgie
magister, regements-läkare vid lifgardet till bäst,
hvarifrån ban tog afsked 1828, assessor och R. af
W. O. Dog 1841.
Heidartyr (myth.). Ett Thors tillnamn.
Reidgothaland (myth.). I bedentima kallades
allt det fasta land som ägdes af Odén
Reidgotha-land, men öarne på andra sidan sundet kallades
Ejgotbaland.
Reiduiar (mylh.). Den underbara sagan om
Reid-mar utgör urtypen eller grundtexten till den i
forntidens poesi sä märkvärdiga Gjukunga- eller
Nifl-ungavisan, innehållande berättelsen om en ryktbar
och lysande ätts öden, samt alla dess medlemmars
bedröfliga slut.
Reinien, Johan Arendt von, var född i
Lifland och tjenstgjorde under 30-åriga kriget bos
de Svenske ministrarne, bos bvilka ban vid
fredstraktaterna i Munster och Osnabruck bestridde
mar-skaiks-embelet. För dessa "förtjenster" ihågkoms
ban 1674 med ett adelsdiplom, då en
marskalks-staf sattes i vapnet.
Heimemholiu, en liten holme i Mälaren vid
Stockholm, hette förut RNkiieliolmen, men
bytte namn då den tillföll rådmannen Anders
Rei-mers, som på dess odling och försköning använde
mycken kostnad och möda. Vid slutet af sin
lefnad gjorde ban den till ett slags fideikommiss åt
en af sina döttrar.
Reinhardt, Peter, tullbevaknings-kontrollör och
kustföreståndare i södra tulldistriktet, bar blifvit
bekant genom sin tragiska död. Ilan hade
nemligen utmärkt sig såsom en ganska nitisk och
skarpsynt efterspanare af förbrytelser emot tullagarna,
och derigenom gjort sig både fruktad och batad
af alla ortens lurendrejat och tullförsnillare. Han
hade också blifvit varnad för deras hämdeanslag,
och särdeles genom ett anonymt bref 1831, hvari
det som skedde nästan ordagrannt förutsades, men
på hvilket allt ban ej fäste något afseende.
Natten mellan den 27 och 28 Juni 1832 väcktes ban
i sin boning ntanför Landskrona af en person, som
knackade på fönstret ät trädgården, såsom bans
angifvare vanligen gjorde. R. steg upp, gick till
fönstret och frågade den utanför stående: hvad
ban ville och hvarifrån ban var? Denne svarade:
från Helsingborg och lossade i detsamma på
honom ett skott, som gick från högra bröstet ut
genom ryggen, och hvars kula fastnade i väggen.
R. sprang ut i köket, der ban nedföll, och lefde
ända till den 5 Juli, då ban afled 41 år gammal.
Ilan var gift icke långt förut. Händelsen gjorde
ett oerhördt uppseende i bela landet och
efterspaningar anställdes med mycken verksamhet; men
mördaren bar aldrig kunnat upptäckas.
Heinlioldsforsii. Se: Brunnsberys-verken, Del. I,
sid. 192.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
