Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Puke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Religion.
Rellingeborg.
med aska och brända ben. Rektanglarne träffas
alltid i samband med ättehögar och andra
graf-tninnea.
Religion är orsprangligen ett Latinskt ord
betydande ett sätt att känna och dyrka ett högre godt
väsende, d. v. s. Gud. De äldsta innebyggarncs,
hvilka stodo på bildningens bögsta trappsteg, kän<
■er man icke, men att de haft någon synes
tydligen af deras begrepp om ett lif efter detta,
hvarom deras sed att bos den döda insätta i
grafven bans vapen, födoämnen, m. m. bär vit|ne.
Kelternas eller Bronsfolkets religion var Druidisk
hvars bufvudkarakler var dyrkan af solen eller
solguden Balder, och efter hvilken ännu många
qvarlefvor Iräffas i allmogens föreställningar och
fordomar. Denna religion bade äfven andra
naturföremål för sin dyrkan, såsom träd, m. m.
särdeles Idegranen, Rönnen och Misteln, hvilka ännu
anses af allmogen såsom heliga och ägande en
magisk kraft. Jemte denna herrskade Tborsdyrkan,
som äfven var en natur-religiun, men tillhörig
andra stammar. Asa-religionen tillhörig
Norræna-stammen, var en sammanblandning af flera kuller,
äfven af Balders- och Thorskulten, hvilkas gudar
upptogos i densamma, inen underordnades en
öf-vergud, Odin, hvars söner de Gesta gudarne
före-gåfvos vara. Om dessa religioner, se vidare
He-dendomen. De utträngdes här i Norden, men ej
fullständigt, af kristendomen i 10 och II seklerna
hvilkens katbolska form i 16 seklet gaf vika för
den Lutherska, som nu är Sveriges herrskande
statsreligiun. Såsom en af de i norden herrskande
fordna religioner, torde man äfven böra upptaga
Hertbnskulten, hvars bögsla väsende var gudinnan
Herhus eller Hertha, och som äfven synes hafva
varit en naturdyrkan. Den bar uteslutande tillhört
Sveriges sydligaste provinser.
Religionsfrihet blef först i senare tiaer med
någon större utsträckning beviljad främmande
tros-förvandler. Plakatet härom utfärdades d. 2V
Januari 1 781. Judarne undantogbs dock bärifrån,
men fingo sig den sedan beviljad och sednast år
1838. Religionsfriheten är dock icke absolut ulan
begränsad. De som tillhöra en annan än vår
statsreligion, den lutherska, till hvilken konungen alllid
måste bekänna sig, få icke befordras till embeten
och tjenster, icke inrätta offentliga skolor, eller
söka utbreda deras lära genom missionärer
härstädes, icke inrätta kloster eller antaga munkar, icke
beller anställa offentliga processioner o. s„ v.
Deremot få de bygga egna kyrkor, nyttja klockor,
kalla egna lärare och efter bästa säll inrätta sitt
kyrkoväsendc, saint i allmänhet åtnjuta
medborgerliga rättigheter till och med dellaga i
riksdagsmanna val, ehuru endast de af reformerta
bekännelsen äro valbara. Smädandet af deras
religion och störandet af deras gudstjenst är vid strängt
straff förbjudet. Giftermål emellan en främmande
trosförvandt och en lutheran är icke förbjudet,
men bör af presterskapet afrådas. Är mannen af
luthersk bekännelse, skola barnen ofelbart i
densamma uppfostras, men är qvinnan af denna lära
»kall förening före vigseln Iräffas om den bekän-
nelse, i hvilken de blifvande barnen skola
uppfödas. Vigseln skall förrättas med de inom begge
makarnes församling brukliga ceremonier. Ingen
luthersk prest får eljest påtruga, här bosatta,
främmande trosförvandter, sin tjenst vid
religions-förrättningar. Mubaniedaner och hedningar äro i
ofvannämnda plakat om religionsfriheten icke
inbe-gripne. För Judarne är, såsom ofvan nämnden,
särskildt stadgadt.
Religiousråd. Då Gustaf I blef missnöjd med
Lutherska presterskapet, som dels tillät sig klander
öfver hans regerings-åtgärder, dels gick alliför
våldsamt till väga vid undanrödjande! af påfvedömels
qvarlefvor i landet, fattade ban den tankan, att
upphäfva biskopsvärdigheten och ställa kyrkan helt
och hållet under den verldsliga styrelsen. För
sådant ändamål inrättade han 1539 elt s. k.
retigi-onsràd, sammansatt af några få personer, som
skulle ombesörja kyrkoärenderna och i spetsen för
hvilket ban ställde kronprinsens informator, Georg
Norrman (se detla ord, del. 3, sid. 62). Denne
blef då i sjelfva verket kyrkans öfverhufvud,
besökte stiften, förhörde presterne, af- och tillsatte
kyrkoherdar o. s. v. Endast erkebiskopen
benämndes af konungen biskop, men de öfrige ordtnarier.
Hela den nya inrättningen varade likväl icke länge.
Religionsöfning. Se: Gudstjenst.
Reliker kallas hvarjehanda qvarlefvor, såsom ben,
bår, och andra lillhörigbeter efter afledna
personer, som ansetts heliga, och hvilka |inskrefvos
en mot allt ondt skyddande kraft, hvarföre de af
den fromma vantron högt. skattades. Man bar dem
på sig, såsom osvikliga ainuleter. Vid hvarje
helig byggnad nedlades i murarne eller annorstädes
dy lika helgedomar, hvilkas värde skattades högre
i samma mån de helgon, efter hvilka de voro
lemningar, ägde ryktbarhet och anseende. Uti de
gamla kyrkorna ser man i altarborden en
fyrkantig fördjupning, som tjent till förvaringsrum för
dylika. Man tillskref dem äfven en undergörande
förmåga, hvarföre de, enligt kyrkomötens beslut,
egnades gudomlig vördnad, hvilken de ännu i
ka-tholske länder åtnjuta. De ryktbaraste reliker
norden ännu äger qvar äro S:t Eriks ben, hvilka
förvaras i elt silfverskrin, som står på högaltaret
i Upsala domky rka.
Retlen, elt häradskrifvare-boställe uli Skee
socken i Bohuslän, äger flera märkliga fornlemningar.
Enligt sägen skall der i fordna dagar hafva stått
en kyrka, hvilken tradition ock nyligen blifvit
styrkt af en gammal bandskrift, hvilkeo omtalar
"Rellina socken." Rudera efler kyrkan visas ännu
på en böjd, soin betäckes af stora aflånga
ättehögar.
Rellingeborg, eller som det ursprungligen lärer
hetat: Re||llingeborg, har varit etl gammalt
fäste på Fogdön i Mälaren, 2,000 alnar från
stranden på en öfver allt skogbeväxl bergshöjd. Af
dess ringmurar återstå ännu lemningar, uppförda
af kullerstenar. Öfversta ringen håller i
genomskärning i längden 108 och i bredden 75 alnar,
med ingången åt nordvest. Mellersta ringmuren
bar sin ingång åt öster, men den nedersta, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
