Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runamo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
404
Rustmästare.
Rutencrants.
emot att jordbrokarne uppsätter bäst och karl med
beklädnad och beväring. Detta är således något
8nnat än den gamla ruittjensten, soin bestod i
skattejordens förvandling till frälse emot villkor af
rustning; bär är åter fråga om kronojord med
röstning ander motsvarande fribet från räntor till
kronan. Åboer på rnstbåll betraktas i afseende
på eganderätten lika med kronobönder i allmänhet.
Utom dessa rustbåll finnas äfven berustade säterier,
d. a. säterier som, med åtnjutande för öfrigt af
säterifriheter, dock bära rusthållssky Idigbeter. Detta
förhållande uppkom derigenom, att konung Carl
XI vid sin stora redaktion återgaf åt sina ägare
vissa nnder kronan hemfallna säterier emot
förbehåll att de åtogo sig rustning och egendomen
ikläddes krononatur. Slutligen finnas ock
skatterust-hnll, nemligen kronorusthåll, som genom skatteköp
erhållit skattejords natur.
Rustmästare var lägsta uoderofficersgraden vid
infanteriregementerna, hvars innehafvare bade
åliggande att hålla tillsyn öfver gevärens rengöring
och underhåll. Denna grad är numera afskaffad
(se vidare: Underofficerare).
Rustorps säteri. Se: Jerstorps socken.
Rusttjenst uppkom i Sverige under konung
Magnus Ladulås. Den bestod uti skyldigheten att
uppsätta bäst och karl med alla vapen till rikets
försvar. Rusttjensten var ett fritt åtagande, som
hvar och en jordägare ägde rätt att ikläda sig,
om han så ville. Den motsvarades af
frälsefrihet, så att den, som ville besitta sin egendom
såsom frälsejord, var skyldig att utgöra rusttjenst
derför, och den, som rustade, erhöll frälsefrihet,
såsom en deremot svarande förmån. På detta sätt
uppkom frälseståndet och grundade sig på
rust-tjeost. Detta stånd blef hvad vi kalla adel.
Häruti ligger således rusttjenstens politiska betydelse,
att den grundlade ett privilegieradt stånd; dess
statsekonomiska betydelse visar sig åter i
uppkomsten af en egen jordnatur, frälset, och slutligen
har rustningen äfven i militäriskt afseende varit af
mycken vigt, såsom utgörande grundvalen för
rikets försvarsverk i äldre tider. Dess politiska
karakter förlorade den, då en obesuten adel började
uppstå, hvilket isynnerhet inträffade, sedan konung
Joban HI:s adelsprivilegier erkänt adelns rätt att
behålla adelig sköld äfven utan att äga frälsejord
med derå häftande rusttjenst. Under 1600-talet
blef en sådan obesuten adel allt mera vanlig.
Såsom grund för landets försvar förlorade
rusttjensten sin vigt när man började sätta
fäderneslandets säkerhet i utskrifning af manskap och
slutligen i stående regementer. Denna öfvergång till
det nuvarande försvarssystemet tillhör 1600-talet,
isynnerhet slutet af detta århundrade, då konung
Carl XI fullständigt genomförde företaget att bilda
en stående krigsbär. Men den ekonomiska sidan
af rusttjensten är ännu synbar i den olika
beskattningen på frälse- och skattejord. Den förra är
den jord, för hvilken rusttjenst fordom utgjordes
eller som erhållit sådan jords friheter; den senare
är den gamla skattdragande, ofrälse jorden. Na
mera utgår icke rusttjenst in natura, men deremot
är frälsejorden icke alldeles fri ifrån all
beskattning, eburu lindrigare betungad än skattejorden.
Medan rusttjensten in natura annu utgick eller
åtminstone skulle utgå, var dess regleriog föremål
för täta naderbandlingar emellan konungen och
adeln. Konung Gustaf I införde en vigtig
föräq-dring genom stadgandet att rusttjensten skalle
åtgöras i män af ägande förmögenhet, så att den
som ägde ett visst räntebelopp borde rasta, och
de som ägde mera, rustade i förhållande till sia
större eller mindre ränta. Detta belopp, för
hvilket rusttjenst borde utgöras, förändrades flere
gånger i följd af adelns bemödanden. Slutligen på
1700-talet bestämdes, att rusttjenst borde utgöras
af en mundering för hvarje 580 markers ränta,
om godsen voro i en mans hand, och 500
marker, om de voro delade emellan flere ägare.
Truppen, som uppkom derigenom, kallades adelsfana.
Den appsättes numera aldrig, utan i stället för
rusttjensten erlägges en deremot svarande bevillning.
Denna åter uträknas efter rasttjeastlängderna, som
äro en art jordeböcker för frälset.
Ruta. i forn-Svenskan: springa hit och dit.
Rutefjäll i Herjedalen på Norska gränsen,
uppgifves af Tuneld 1794 såsom svårt att besöka vid
oväder, under den regniga och kalla årstiden,
emedan man vid fjällets fot icke vet hurudant
vädret är på dess böjd, hvarför det ofta bänder, att
den resande måste vända om, när ban hunnit ett
stycke uppföre. På höjden är en fiskrik insjö,
så mycket märkvärdigare, som den ej får något
tillflöde från högre liggande orter, utan ansågs af
Hjerne hafva uppkommit genom smält snö och regn.
Men hvarifrån har sjön då fått sin fisk?
Huteiicrantz, Magnus, var naturlig son af
Gustaf I:s dottersson, hertig Gustaf Magnusson af
Sachsen, Engern och Westfalen ocli Anna Lillie
till Ökna, dotter af riksrådet, ståthållaren öfver
Södermanland och lagmannen i Wermland, Knot
Knutsson L. Ofvannämnde Magnus, som skref
sig till Ilaleqved, blef öfverstlöjtnant vid Helsinge
regemente, dömdes til) döden för åtskilliga i
Tyskland begångna brott 1636, men förskonades till
lifvet. Dog 1640. Hans son,
Rutencrautz, Carl, adlades 1671 som kapten
vid Jemtlands regemente, blef sedan major och 1705
öfverstlöjtnant, då ban tjent kronan i 50 år. Hans
ätt är utgången, och bör, enligt matrikeln, ej
förblandas med tvenne andra adliga ätter af samma namn.
Den ena stiftades af en Henrik Rutencrantx,
som 1566 fick ett kongl bref på anläggandet af
saltpetersjuderi-iorättningar i riket, eller med en
annan, härstammande från ca Johan
Cotheni-us, som adlades 1651, och kallades Rulenberg,
men heter i registraluret Rutencrantt. De båda
sistnämnde blefvo ej introducerade och man vet ej
om det var den ofvannämnde Rutencrantz, Carl,
eller en annan med samma namn, som, vid
Danskarnes infall i Jemtland 1678, från kl. 8 om
morgonen till 10 om aftonen, försvarade sig på
Ovikens kyrkogård, då han slutligen nödgades
gifva sig, när landshöfdingen i Norrland Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
