Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runamo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
406
HutatrØm.
Ruuth.
följd, att rättegången nedlades och R. i stället
utnämndes till kyrkoherde i Ladugårdslands
församling. lian blef väl således sjelf en medlem af
konsistorium, men bade derigenom snarare retat
än afväpna| sina kollegers vrede. Nya
förföljelser anställdes mot bonom; man lejde spioner, som
skulle, gömda bär och der i kyrkan, uppteckna
ordalag i bans predikningar, och deribland utmärkte
sig isynnerhet bans egen klockares hustru. Sjelfva
komministern i församlingen, Muhrbeck (se delta
ord) var bans motståndare, eburu af öfvertygelse.
Så tillställdes emot bonom den ena processen
efter den andra, och, ehuru aktningsvärda vitlnen
uppträdde på bans sida, församlingens stora
plu-ralitet förklarade sig för honom och emot bans
lefverne icke fanns det minsta att anmärka, blef
ban likväl 1765 af hofrätten dömd till embete|s
förlust och landsflykt, hvilken dom af rådet
stad-fästades, ehuru med en svag pluralitet. Härtill
bidrog likväl äfven partinitet, ty Ruthström var
Hatt, och Mössorna voro rådande. Han begaf sig
nu till Köpenhamn, der ban blef väl emottagen
och hvars tbeologiska fakultet förut gillat en af
bans predikningar, som ban bänskjutit till dess
bedömande, när bon af Stockholms kosistorium
förklarades kättersk. Sedan reste ban till Hamburg,
der ban vistades i 2 år, och der diaconus Evers
afgaf de bästa vittnesbörd både om bans lära och
lefverne. Men äfveo nu var hatet emot honom
ej blidkat. Man sökte hemma svärta hans
handlingar, liksom bans meningar, och utspridde om
bonom de förklenligaste rykten, bland andra det,
att ban förgifvit en källarmästare, som var bans
vän och testamenterat honom sin förmögenhet, mot
hvilka ovärdiga beskyllningar Rutbström dock
segrande försvarade sig. Då Hattpartiet blef rådande
vid Norrköpings riksdag, år 1769, tilläts bonom
återkomma; men äfven nu lade sig presterskapet
nästan enhälligt emot bans insättande i embetet och
man lärer äfven lyckats ingifva Gustaf III några
misstankar mot bonom, så att ban lät arrestera bonom
på kongl, slottet d. 20 Aug 1772, och ban dog i
fängelset d. 27 Okt. s. å. utan att få tillgodonjuta
den upprättelse, hvarom ban just då fått löfte.
R., som kallas tbeol. doktor, utan alt man vet när
ban blifvit del, var äfven Svensk poet, och bar
författat Sions nya Sånger, som utkommo i
Köpenhamn flera år efter bans död. Som ett
bevis på i hvad anseende han stod i församlingen
anföres i ett bref i Dagligt Allehanda för den 26
Juli 1770, att under hans embetstid voro bänkar
och gångar alltid fulla med åhörare och kollektema
ovanligt rikliga; att församlingen visade sin
välvilja för bonom genom byggandet af ett nytt
pastorsboställe, af ett fattighus, en skola på
Djurgården och ett nytt orgelverk i kyrkan, näns son,
HntstrUui, Carl Harger* var född i
Stockholm d. 22 Nov. år 1758, blef student i Upsala
1772 och magister 1783, ägnade sig åt
naturhistorien och vitterheten, vann 1789 och 1790
vit-terbets-akademiens högsta pris för inskrifter och
förslag till sinnebilder, företog tvenne resor till
Lappmarken, och, med vetenskaps-akademiens un-
derstöd, en utländsk resa till Danmark, Tyskland,
England och Holland, hvarunder ban 1793
promoverades till med. doktor i llarderwijk; blef, efter
hemkomsten, botanices demonstrator och med.
adjunkt i Upsala, fick 1798 kallelse att vara
sekreterare i Franska bushållssällskapet, men afsade sig
denna utmärkelse jemte dermed förenade förmåner,
ehuru ban icke hade några motsvarande’ att
påräkna hemma. Blef ändtligen sekreterare i
landtbruksakademien samt i vitterhetsakademien,
hvarmed förenades riksantiqvarii-befattningen; fick titel
af medicinalråd, pryddes med Nordstjerne-orden
samt dog ogift d. 13 April 1826. R. var en
redlig, frisinnad, sanningsälskande och ganska
mångkunnig man; men frågar man, hvad ban gjort för
att förtjena det namn af snille, han länge bade,
och det val till ledamot i alla lärda och vittra
samfund, hvarmed han hedrades, så bar man svårt
att besvara denna fråga Han bar författat det
ofvannämnda förslaget till inskrifter, öfversatt
Ovi-dii fabel om Phaèton, som infördes i Svenska
akademiens handlingar, såsom värd högsta priset, men
hvilket den ej kunde erhålla, emedan den
inlemna|s för sent, samt hnr skrifvit några recensioner
i läkaresällskapets handlingar, Stockholms Posten
och andra tidningar. Mången har likväl gjort så
mycket och vida mer, men ändå ej fått namn af
snille, eller blifvit ledamot af alla akademier.
Hans skrifter, utom de ofvannämnda, äro: Positiones
nonullæ physiologicæ, medici et organici argumenti,
och Spiceleg. plant, cryplogam.
HUtz, Lildeke, anföres 1375 bland Albrekts af
Meklenburg råd; en af de mänga Tyskar ban drog
in till riket.
Ruuth. Med detta namn ba pä riddarhuset
funnits en greflig, en friherrlig och 4 adeliga
ätter, nemligen: Ruuth I Finland, Ruuth i
WeatergUthlaud, Ruuth, Barnholds och
Ruuth, Jakobi, slägter. Den förstnämnda lf
dessa var ursprungligen Dansk och inkom till
Sverige med Peder R., som 1559 adlades af
Gustaf I, då ban tillika fick Borgå i Finland till
förläning. Hans sonson, Carl Berthilsson II.»
introducerades på riddarhuset 1627. Ilan blef,
efter 36 års krigstjenst, år 1650, öfverste och
kommendant i Landsberg, emedan ban, för sina svåra
blessyrer, ej kunde användas i aktiv tjenstgöring
eller göras till general-major af infanteriet,
hvilken utmärkelse var bonom ämnad. Han dog utan
söner, då ätten med honom utgick pä svärdssidan.
Den andre Ruuth i WestergOthlanil, lärer
icke haft något gemensamt med de öfriga ätterna
af samma namn. Dess stamfader, Wlli
Ras-inuudaaon, adlades 1590, och hans son, Pehr,
introducerades 1640. Äfveo denna ätt är
utgången. Rådmannen (på ett annat ställe kallas ban
borgmästare), i Wiborg, Han» Jakobsson
Ruuth, hade, tillika med sin broder, Peder,
förlorat sitt adelsskap emedan de gått i
borgerligt stånd och trädt i ofrälse giften. De lära
således ba bärstammat från den äldsta af
Ruuth-ätterna, den i Finland. Då likväl sedan de
aristokratiska åsigterna blefvo mindre stränga, fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
