Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Salverpianus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Scheffer.
Scheffer.
405
ringen såsom en skicklig och användbar
embetsmän. Följden bäraf blef, att ban vid 1719 års
riksdag inkallades i sekreta-utskottet och
uppböjdes i friherrlig! stånd. Han var en af de fà som
sökte motverka mynttecknens våldsamma
nedsättning, hvarigenom så många skulle ruineras, såsom
fallet också blef. Är 1723 blef ban president i
Svea hofrätt, hvilket embete ban innehade till sin
död d. 19 Febr. 1731, efterleinnande namnet af
en upplyst och rättskaffens domare. I anledning
af det Dippelska oväsendet tillsattes en
kommission, hvari Scheffer blef ordförande, och hvars
resultat blef konventikelplakatet af ar 1726,
hvarmed S. visserligen bade de bästa afsigter, men
som blifvit vid mer än ett tillfälle alltför illa
ut-tydt och tillämpadt. Var 1727 på riksrådsförslag,
men undanbad sig denna värdighet. Hans äldste
son,
Scheffer, Carl Fredrik, var född i Nyköping
d. 28 Mars 1713, trädde, endast 16 år gammal,
i kongl, kansliet, dèr han fick det förtroende att
fora protokollet i rådkammaren, företog sedan en
ntländsk resa, följde grefve Tessin på dess
beskickning till Frankrike och derefter
underbandla-rena till fredsslutet med Ryssland 1742, samt
utnämndes 1745, endast 30 år gammal, till minister
vid Franska hofvet. Ett bevis på tidernas
förändring i anseende till embetens vigt och
betydenhet är, att Scheffer först år 1748 erhöll fullmagt
som kansliråd, hvilken plats då ansågs som en
befordran för den, som i tre år varit minister i
Paris. År 1751 inkallades han i rådet och
återvände nu hem. Då Hattarne störtades och
Mössorna blefvo de enväldigt rådande, skiljdes Tessin
från sin befattning som kronprinsens guvernör och
denna uppdrogs i stället åt friherre Scheffer. Att
han, som emot den höge elevens och hans
föräldrars vilja snart sagdt påtvangs dem, likväl kunde
förvalta sitt kinkiga uppdrag, lika mycket till
deras som ständernas tillfredsställelse, vittnar
fördelaktigt, ej blott om bans förstånd och jemna
sinnelag, utan jemväl om denna karakterens renhet
och upphöjning, som bjuder en aktning, hvilken
äfven den finaste klokhet ej i längden kan
bibehålla, om den icke understödes af andra
egenskaper. Prof på denna aktning erhöll ban, då ban
vid sitt embetes nedläggande, år 1762, vid
hvilken tid den 16-årige prinsens uppfostran ansågs
fulländad, af ständerna tilläts behålla
guvernörslönen för sin öfriga lifstid och 1766, då han vid
kronprinsens förmälning af dess fader upphöjdes i
grefligt stånd, hvari ban dock ej lät introducera
sig. Emellertid undgick Scheffer icke det, på denna
tiden för alla statsmän och offentliga personer
vanliga, ödet, att vara en lekboll för partiernas
nycker och omskiftande åsigter, samt att vara det i
desto bögre grad, jn högre förtjensten och
anseendet voro. Således förklarades han vid 1760
års riksdag hafva förlorat ständernas förtroende,
återfick det några månader senare, föll ånyo år
1765, då man till och med, brytande ett äldre
löfte, fråntog honom guvernörspensionen, men
återställdes i sin fordna rätt år 1769, hvarvid han
likväl, varnad af egen och andras erfarenhet,
undanbad sig den plats i riksrådet man för tredje
gången ville anförtro bonom. llan tillbragte sina
återstående dagar i lugn och afled d. 27 Aug.
1786. Ehuru icke egentlig litteratör — ty de
skrifter ban utgifvit äro till det mesta
öfversättningar eller imitationer — var han likväl en
upplyst vän och värdare af vetenskaper, vitterhet och
Svenska språket. Ilan valdes således till ledamot
i vetenskaps-akademien, inkallades af drottning
Lovisa Ulrika till den af henne inrättade
vitter-hets-akademi, i hvilken ban, vid dess
återupplifvande, var den äldste, och då Svenska akademien
stiftades, blef ban en af dess förste ledamöter,
hvilken utmärkelse ban likväl endast några få
månader åtnjöt. Vitterbets-sällskapet i Götheborg
valde honom äfven vid dess stiftelse, till sin
beskyddare. Man tillägger honom, kanske utan skäl,
någon böjelse för Fransysk flärd och ytlighet,
hvilket tycke han skulle ha inympat på sin höge
elev. Hans förnämsta skrifter äro: Anmärkningar
vid J. J. Krygers tankar om Svenska fabrikerna;
Tillståndet nast före riksdagen {765; Commerce
Epi-stolaire enlre un Jeune Prince et son gouverneur;
Åminnelsetal öfver riksrådet grefve Gabriel Seth;
Efterrättelse rörande Gustaf II
.s och Prins Fredrik
Adolfs utrikes resa 1770—i771; om Sveriges [-nuvarande rikedom och valmdga, m, m., utom en mängd
tal i de akademier, ban tillhörde, och vid flera
andra tillfällen (se: Lottoniter-orden). Hans yngre
broder,
Scheffer, Ulrik, var född d. 5 Aug. 1716,
ingick, efter studiernas slut, i
kommerse-kollegi-um 1733, blef hofjunkare 1736, men inträdde,
vid Finska krigets utbrott, i arméen som löjtnant,
och tjenstgjorde hos generalen grefve Lewenhaupt.
Gick, efter krigets slut, i Fransk tjenst, gjorde
1744 års fälttåg i Tyskland och de följande årens
i Flandern, samt avancerade till öfverste för
regementet Royal Suedois. I Sverige blef han
general-adjutant, öfverstlöjtnant vid Jemtlands
regemente och R. af S. O., men qvarstod i Franska
arméen till 1751, då ban tog afsked och blef sin
broders efterträdare som Svenskt sändebud i Paris.
Reste hem till Sverige för att bivista 1755—
1756 års riksdag och beskylldes för att derunder
ba yrkat på stränga åtgärder emot Brahe och dess
medskyldige, samt till krigsförklaring emot
Preussen, hvartill ban skaffade Franska subsidier. Blef
öfverste vid kronprinsens och sedan vid
Westgö-thadals regemente, rapellerades från Paris 1769,
blef riksråd och kansliråd, Kom. af S. O.,
seraf.-riddare och 1771 grefve, men tog icke heller
iu-troduktion, gick ur riksrådet d. 7 Maj 1772, men
återkallades dit dagen efter revolutionen, till hvars
verksammaste befordrare han hört, och blef tillika
kanslipresident. Tog afsked från dessa embeten
1783 och dog d. 4 Mars 1799, då den
friberr-liga Schefferska ätten utgick med honom. Ilan
ansågs vara af ett redbarare och allvarligare lynne
än sin äldre broder, och Gustaf III kallade honom
det bästa hufvudet i sin konselj. Ilan var
sparsam både som minister och menniska, nekade att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
