Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Serafimer-orden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SlIUlNkef.
Slllliofvel.
523
fal Iran. Sedermera steg den i allmänhet, så att
1793 utfördes 303,000 tunnor sill, och 1796,
60,850 fat Iran. Detta ar högsta
utförselsbeloppet. Ännu 1306 exporterades 210,000 tunnor sill;
men 1808 endast 3,000 och 2,790 fat Iran. Från
denna tid har förhållandet börjat omvändas,
särdeles från 1815, då båda dessa varor börjat böra
till de ständiga införselsartiklarna, så att t. ex.
1837 infördes 205,0U0 tunnor sill, och 1841,
328,000 kannor Iran. Orsaken till sillens
försvinnande från Bohuslänska kusten föranledde många
gissningar. Klan trodde sig isynnerhet Gnna två
sådana: det myckna skjutandet i skärgården under
tiden af sillens vistande derstädes, hvaraf den
rädda fisken skrämdes och förjagades, samt
utkastandet i sjön af den till trän pressade sillens
afskrä-de, grumset. Den förra anledningen trodde nian
sig lätt kunna hjelpa, genom ett förbud mot skotts
lossande i skärgården under fisktiden; den senare
anledningen var svårare att undanrödja. Klan
påstod, dels att sillen skvdde de illa luktande
lemningarna af sitt eget slägte, dels att detta grums
förtärde all vegetation på hafsbottnen, sä att
dylika ställen ännu efter 40 års förlopp af fiskare
kallas: dödbottnar. Man förbjöd redan 1766
grum-sets utkastande i hafvet, och 1779 föreslog
landshöfdingen i länet, understödd af
kommerse-kolle-giurn, detta förbuds förnyande och en
uppsynings-mans öfver fiskerierna tillförordnande. Ar 1783
gick man ännu längre, och det beslöts, att alla
trankokerier, belägna pä kala klippor och berg i
öppna sjön, så alt grumset derifrån ej kunde
he-i|vämligen bortföras och nedgräfvas, skulle
förbjudas, hvilket också skedde med 120 stycken. Nu
anhöllo ägarne om en ordentlig vetenskaplig
undersökning, hvars resultat blef, att grumset icke
var menligt för sillfisket. Det säges bärom i
Holmbergs "Bohusläns Historia": "Undersökningsmännen
mutades, vittnen köptes, och till de lärde åtföljde
stora presenter de små sillgruinsburkame, och
huf-vudsumman af allt blef, att både de lärde och de
olärde svuro på, att grumset, i stället för att
vara menligt för sillen, tverlom vore för densamma
högst nyttigt, såsom ett begärligt födoämne!!!
Trankokerierna fingo nu stå qvar, likväl med
åliggande, att bålla täta grumsdammar; men i
bottnen på de.sa anbragte man häl med lurkor, som
uppdrogos då dammen blef full, och grumset drefs
ut i hafvet, lika bra som förut." Alla handlingar
i detta mål trycktes på intressenternes bekostnad
under titel: Tranyrumsakten. — Under den tid
fisket varade, bade regeringen, enligt dä gällande
slatsekooomiska åsigter, trott sig böra med flera
slags föreskrifter och premier uppmuntra sillGsket.
Ända till 3 d:lr s:mls premier, d. v. s. 4 R:dr
K:gs, utsattes för hvarje saltad tunna sill, och
man beräknar, att staten från 1752 till 1787
härpå uppoffrat 635,000 R:dr. År 1812 gjordes elt
nytt försök att uppmuntra denna näringsgren och
50,000 K:dr utsättes till befordrande af sillfiske
på djupet, men hvilka blefvo utan nytta. —
Erfarna personer påstå, att, äfven under den tid
fisket som mest florerade, drefs det på ett oför-
ståndigt och ändamålsvidrigt sätt, ty de stora
vaderna eller notarna, hvilkas begagnande äfven
uppmuntrades genom premier, tillspärrade bela vikar,
då så mycken sill instängdes att den ej kunde
dragas i land ulan skockades mot stranden, der den
dog och förrottnade, hvaraf fiskplatsen
förderfva-des. Ännu mera skall detta vara fallet med det
småsillfiske, som nu drifves i skärgården, och hvari
1843 fångades 80,000 tunnor. Maskorna i de
begagnade notarna äro nemligen så fina, att äfven
det späda sillynglet, den s. k. slaggen, deri
fångas. Soin denna ej kan till något annat
begagnas, säljes den till svinföda och gödsel, hvaremot,
oin den kunde utslippa genom gröfre inaskor, skulle
den växa till och i sin män bidraga till stag|ets
fortplantning. Huru stor förlusten är af denna
oriktiga method, kan inhämtas deraf, att en enda full—
bildad sill lägger ärligen 50,000 ägg. — SillGsket
var visserligen i hög grad vinstgifvande för riket
och för många enskilda, samt dess upphöraode en
lika stor förlust för båda; men i anseende till den
moraliska och ekonomiska vinsten för ortens
invånare och allmoge, hysa många en alldeles
motsatt mening. Redan under den ofvannämnda
lyckligaste perioden 1586 — 1587, göra Danske
författare en högst afskräckande skildring på
sedlighetens tillstånd derstädes, isynnerhet under
sillfàng-sten. Samnia företeelse lärer ha återvändt under
enahanda förhållande i förra århundradet. Härom
säger Holmberg: "Det tygellösa lefverne, som
under sista stora sillfisket fördes i skärgården och
på stranden, öfvergår allt begrepp.
Välgerningar, otukt, svordomar och det gräseligaste fylleri
öfvades dag och natt. Från morgon till qväll
rag-lade fiskaren och arbetaren i huset, på bryggan
och i bålen, och nättema firades de afskyvärdaste
Orgier — och huru kunde förhållandet väl vara
annorlunda’? Hit samlades ju många tusen
arbetare af båda könen från alla landsändar — för det
inesta a|skum —, hvilka för vanära eller
oduglighet icke kunde stanna i sin hemort; ingen
polisupp-sigt gafs, eller ens kunde gifvas, och de sjelfva,
uti hvilkas bänder den var anförtrodd, neddrogos
oemotståndligt uti de rasande lasternas hvirfvel.
När sedan fisket log slut, då stannade det aldra
samsta skräpet qvar, och vidmakthöll det
moraliska dödstillstånd, uti hvilket en del af skärgården
ännu befinner sig." Det är derföre en temligen
allmän tanka bos alla förståndiga Bohusländningar:
"lind låte sillen aldrig komma tillbaka!"
fttillhofvet i Stockholm. På en tomt å
Blasiibol-inen vid Ladugnrdslandsviken, som drottning
Christina skänkt riksrådet |lennan Fleming, men en
handlande Classon sedan inköpt 1723, hade denne
der anlagt ett skeppsvarf, hvarvid i många är
större, och mindre fartyg blifvit byggda. Sedan
varfvet nppliört, inrättades der 1790, på kongl,
befallning, ett s. k. Stlihof eller en nederlagsplats för
all lill staden kommande sill och annat lakegods,
i afsigt att undvika den elaka lukt detsamma
plägade medföra. Men denna inrättning upphörde snart,
emedan den öfverklagades af både köpare och
säljare, såsom för dem medförande tvång och kost-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
