Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skara ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skjöldebrand.
ral Björnstjerna, afsluta konventionen i Moss.
Inkallades 1815 i statsrådet, blef cbef för
kronprinsen Oscars hof, general, grefve, excellens, R af
Seraf.-orden och Carl XIII:s orden, inspektör
öfver andra infanteri-inspektionen; tog afsked från
statsråds-embetet 1828. Dog d. 23 Aug. 1834,
ej af koleran, men just då sjukdomen börjat gå
i Stockholm, hvarför hans begrafning måste ske i
tysthet. Var tvenne gånger gift, då han ena
gången gjorde ett förnämt och andra gången ett rikt
parti. Om hans möte med sin första fru beter det
i bans biografi af Wieselgren i Biogr. Lex., att
då han såg presidenten baron von Höpkens sköna
dotter, "ländes en af de starkaste kärlekseldar, vi
i nyare tider vela omtala, i begges hjertan." Hans
andra fru, som öfverlefver honom, är dotter af
grosshandlaren i Celle, Ennes, och
öfverbofmästa-rinna hos II. M. drottningen. Hans
förhoppningsfulla son i första giftet, Carl Krik S., cbef för
andra lifgrenadier-regementet, general-adjutant, R.
af S. O. med St. K. och kammarherre, dog 17 år
före honom, troligen genom följderna af en i
Norrige erhållen blessyr, d. 31 Mars 1817, vid
endast 36 års ålder. — S. var ledamot af alla
Svenska akademier och kunde i dem alla sägas
försvara sin plats. Han var för sin person en
hederlig och välsinnad man, men till sina egenskaper
en polybistor, så bemma i litet af hvarje, att ban
ej kunde bli utmärkt i nägot. Han var militär,
statsman, tecknare, poet, musikus och har
utgifvit saker i alla dessa ämnen, men hvaraf troligen
intet kommer att gå till efterverlden mer än bans
Voyage piltoresque au Cap Nord och hans
Discrip-tions des calaracles de Tiollhatta. Med all sin
goda vilja och sina kunskaper var ban elt temligen
medelmåttigt statsråd. Likaledes var han torr och
och safllös både som författare och
musikkoinpo-sitör. Icke desto mindre har han skrifvit icke
obetydligt både i vitterhet och musik. Det bästa af
hans vittra arbeten är förmodligen skådespelet
Herman von Unna. Hans öfriga vitterbetsstycken äro
bjeltedikterna Odin och (Itislaf Eriksson,
tragedierna: Hjalmar och Carl Xll.s död, öfversättning af
Tassos Jerusalem, af Lucani Pharsaha, första
sången, och af Byrons Childe Harold, musiken till
dra-men Warheck, till melodramen Tanor ed och
Clortn-da, till Hjalmar och Carl XI/ samt till operetten:
Det Kantiska Giftermålet. Äfven bar ban författat
en skrift kallad: Försök om Kavalleriet;
Påminnelser vid Plåtens Afhandling om Kanaler och har i
manuskript efterlemnat sina Memoirer, som
förvaras förseglade i vitterhets-akademien. — Hans
yngre broder,
Skj öl de brand, Hebr Erik, föddes d. 8 Dec.
1769, och ingick, efter slutade studier, i
kom-merse-kollegium. Sändes 1794 som
konsulat-sekreterare till Algier, der ban en tid var vice
konsul; blef 1799 expeditions-sekreterare i kongl,
kansliet och utnämndes 1815 till landshöfding i
Södermanland, hvarifrån han 1824 flyttades till
general-tulldirektörs-befattningen, soin för bans
person upphöjdes till presidentsvärdighet. Blef R. och
sedan Koin. af N. O., samt 1819 friherre. Dog d.
Skogar. 567
11 Nov. 1826. Några månader före sin död gifte
ban sig med enkan efter den rike grosshandlaren
och bruksägaren Bengt Magnus Björkman, född
Levin, och förstod af henne utverka sig ett
testamente till förmän för sina barn af första giftet,
hvarigenom ban kunde åt dessa efterlemna någon
förmögenhet.
Skofteby eller IiillÅu går från Hornborgasjön i
Gudhems härad i Westergötland genom Skånings
och Kinnefjerdings härader och förenar sig med
Lidan, ^ mil frän Lidköping vid
Skofteby, 1 mtl. säteri rusthåll, som har en
vacker belägenhet på en udde, der de båda åarna
sammanflyta, J mil från Lidköping, är väl bygdt,
bar en förträfflig jordmån, godt fiske och en
ansenlig fruktträdgård. Denna egendom förekommer
år 1584 i skiftebrefvet mellan drottning Catharina
Stenbock och hennes systrar och svågrar, då en
fru Margaretha bodde der, hvilken omtalas i
nämnda handling. Ilär bar fordom stält en kyrka af
samma namn, men som nedrefs år 1783.
Skogaholm» jernbruk i Svennevads socken i
Nerike, 3^. mil från Örebro, anlades först af
lagläsaren Zacharias Andersson, som 1641 derpå
erhöll privilegium. Från bonom köptes det af
krigskommissarien Simon Simonsson Rosenberg, som
redan ägde Skogaholms landtegendom. Det
öfvergick sedan till presidenten friherre Wennerstedt,
som betydligt utvidgade både bruket och
egendomen, men hvilket i ännu större skala skedde af
bans son general-majoren W., hvilken bär anlade
en Engelsk park och en stor trädgård, samt
flyttade båda stångjernshamrarna tillsammans till elt
ställe. Gården omgi|ves på två sidor af Skogasjö
och en genom ägorna gående å, som kommer från
sjön Tisaren, gifver tillfälle till ett betydligt
ålfiske, saint drifver 3 mjöl- och sågqvarnar. För
närvarande smidas bär vid 5 härdar 2,090 skepp:d
stnngjern, hvarföre i hammarskatt betalas 17 skepp:d
16lisp:d. Ilär är äfven ett manufaktursmide.
Bruket har eget tackjern. Afsättningsorten är
Stockholm. Bruksstämpeln är C. IV. S. Äges af
intressenter, och disponeras af G. von Post.
Skoynr, stora, hafva frän äldsta kända tider
funnits öfverallt i Sverige, lemningar från de
förhistoriska tidehvarf, dä bela landet troligen utgjorde
en enda sammanhängande skogstrakt. Det
medlersta och sydliga Småland utgjorde ännu i S:t
Sigfrids tid i It.te århundradet cn nästan
ogenomtränglig tjock skog. Det vestra Småland,
vest-Ilallnndska gränsen, äfvenså, och kallades länge
Finnskogen. Denna skog var ganska vidsträckt och
sammanhängde med de stora skogar, som skiljde
Westergötbland från det nuvarande Bohuslän och
Dalsland, hvilket sistnämnda landskap var helt och
hållet beläckt af skog och derföre länge kallades
Markbygden, d. v. s. skogsbygden. Uti
Westergötland, der nu den skoglösa Falbygden är, funnos
i forntiden de flera dagsresor långa skogarna Öster
Fa lan och Vester Falan. Södra delen af
Östergöthland begränsades af den djupt in i
Småländska bergstrakten sig sträckande stora skogen
Hola-ved, öfver hvilken ingen främling vågade sig.
Del. II/. 72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
