Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slagsvärdet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Solberga.
Soldater.
ställe slagen deröfver (se vidare: Åtarp). Adr.
Falköping.
Solberga, vid Götha elf. Der blef år 1250 en
fred s|älen emellan Sverige och Norrige,
hvarigenom säkerheten i handeln emellan båda rikena
stadfästades, äfvensom ett giftermål fastställdes
emellan Norrske konungens son, prins Håkan och
Birger Jarls dotter Richissa. Ett bland
fredsvillkoren var, alt intetdera riket skulle bistå det
andras fiender, ett stadgande, som förnämligast hade
afseende på Danmark, hvarest då för tiden flera
oroligbeler ägde rum. Är 1302 hölls på samma
ställe en sammankomst emellan Svenske konungen
Rirger, Norrske konungen llàkan, hertig Erik af
Sverige, grefve Jakob af Halland och Wilzlau,
herre af Riigen, då en traktat ingicks, att båda
konnngarne skulle bistå och komma hvarandra till
undsättning på egen kostnad, så ofta behof deraf
gjordes, och alt dervid all förmån och skada skulle
vara gemensam och lika för dem begge.
Solbfr^a var fordom ett nunnekloster af
ßern-hardiner- och Cistercienser-orden i södra förstaden
af Wisby. Redan år 1246 säges detla kloster,
genom ett af biskop Lars i Linköping utfärdadt
gåfvobref, som 2:ne år derefler stadfästades af
påflige legaten, Wilhelm af Sabina, hafva erhållit
en donation af S:t Olofs allare i Åkergam med
hvad derpå kunde falla. År 1319 erhöll äfven
Solberga nunnekloster af konung Magnus Smek
frihet från alla skatler jemle flera privilegier. År
13HI lärer detla kloster, vid Danske konungen
Waldemar IV:s infall ha blifvit förstördt, men
åter-upphygdt. Några lemningar af klostrets kyrka
voro ännu år 172? på stället synbara.
Soldater. Uti äldre tider, dä samhällsskicket
ännu icke var ordnadt, funnos icke eller några
soldater i den mening delta ord nu tages. Hvar och
en var då sin egen försvarare och behöfde ej
söka sk vrid annorstädes. Men under de ständiga
vikingatågen och de oupphörliga stridigheter, hvari
de serskild|a slägterne råkade med hvarandra, var
det naturligt att det personliga modet och den
egna kraften skulle få tillfälle att utmärka sig
och derigenom vinna högre anseende bos
vapenbröder, för hvilka stridens gny gällde allt och det
fredliga värfvet intet. Sålunda uppkom höfdingen,
det krigiska följets anförare. Med samhällets
utveckling och landskapsförfattningens införande
bestämdes närmare den häfdvunna grundsatsen, att
hvarje sjelfständig och friboren man borde
bidraga till landets försvar. Medborgaren blef således
krigare, förenande i sin person både fredens och
stridens sinnebilder. I de yngre lagarne
inskränktes dock denna värnepligt till fosterjordens
försvar, hvadan folkets samtycke erfordrades, om
konungen ville föra krigets fackla utom landamäret.
Del var egentligen infanteriet, som under denna
lid utgjorde arméens styrka och spelade
hufvudrolen i alla drabbningar. Något rytteri kände man
änuu ej; ty det var först under Magnus Ladulås’
tid som ett ordnadt kavalleri bildades genom
rust-tjcnslens införande. Emellan dessa båda vapen
ägde dock den väsendtliga skillnad rum, att då skyl-
digbeten alt tjena till fots var en medborgerlig
pligt, hvarifrån endast ålder och oförmögenhet
kunde frikalla, så utgjorde deremot bästtjensten
ett frivilligt åtagande, en rättighet för den
en-skildte att medelst presterande af häst och karl
forska Ila sin jord frälsefrihet. Rusttjensten
utgjorde således icke blott ett frivilligt rytteri,
grundadt på motsvarande skattefrihet, utan äfven ett
temporärt, hvars antal beständigt måste omvexla,
enär del alltid stod i den enskildtes fria val alt
afstå frälsefriheten och tjena till fots. Sedermera
kommo utskrifningarna i gång, då ett visst antal
vapenföre män måste taga till svärdet. Under
Gustaf l:s tid utsågos bestämda vapenplatser, der
krigsfolket vid påkommande fara borde samlas.
Vanligen uppbådades då hvar femte eller sjette
man; inen i högsta nödfall måste hvarenda
vapenför man gä ur huset. Några bestämda
föreskrifter i detla afseende voro dock ännu ej gifna,
hvadan utskrifningens storlek rättade sig efter
behofvet. Under denne store konungs lid begynte ock den
stående arméen att erhålla en någorlunda
ordentlig organisation, och i slutet af hans regering
utgjorde den inhemska hären redan 12,931 knektar
och 1,379 ryttare, samt 549 knektar och 296
ryttare Tyskt manskap. Denna krigsmakt
underhölls dels af årslön, dels genom inqvarlering, som
på den tidens språk kallades att ligga i
borglä-ger. Af ett kongl, beställningsbref d. 9 Okt. 1555
s\nes, all ibland de inhemska erhöll hvar
höfvidsman öfver knektarne, motsvarande den nu
brukliga henämningen kaplen, i månadspenningar 6 mark,
hvilka då utgjorde omkring 2£ R:dr i silfver, och
hvar befallningsman, eller löjtn.mt 5, hvar knekt
4 mark, en skytt eller med skjutgevär beväpnad
ryltare 8 mark. För denna aflöning borde
krigsfolket sjelfva underhålla sig. Men jemle den
inhemska bären fanns äfven utländskt krigsfolk, som
åtnjöt högre sold. Under de följande konungarne
användes äfven i arméen myckel utländskt
värf-,vadt manskap, särdeles Tyskar och Skottar. En
ny, eller rättare: en gammal inrättning begynte
nu äfven alt uppkomma, nemligen landtvärnet, om
hvars upprättande till inrikes tjenst Carl IX
förordnade, "medan han med krigsmaklen låg ute mot
fienden." De, som ulskrefvos till dello landtvärn,
skulle njuta en viss eftergift i skatten och vara
frie från gästning och skjuts; dock synes bela
denna inrättning hafva stannat vid blotta förslaget
derom. Flvad åter kavalleriet beträffar, sä fanns,
utom rusttjenslen, redan i Gustaf I:s tid ett slags
indeldt rytteri, hvilket konungen underhöll pä
kronans hemman. Genom en "ordning huru rjtteriet
hädanefter skall hållas" af d. 24 Okt. 1603
organiserade Carl IX denna inrättning, bestämde
fa-nornes eller sqvadronernes storlek till 120 man
för hvardera, samt huru med solden i fred och
krig jemte utrustningen skulle förhallas. Hvar
hofman eller ryttare under fanan skulle hafva
duglig bäst, ett skottfritt harnesk, två korta och två
långa bössor, ett godt rappeer, god sadel och tyg.
För att uppmuntra till krigstjenst, erböd
konungen derjemte frälserätt ål alla ofralse, som på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
