Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stjernborg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Storjungfrun.
Stormvaaar.
733
verkställa arbetet; men detta befanns, efter någon
tids förlopp, så föga lönande, att det åter
öfvergå fs.
Storjunsrrun en täckt stenkolsfyr, som ländes
första gången d. 7 Okt. 1838, ar belägen på en
skogbevuxen ö med samma namn och omkring 300
alnar från stranden, med 31 fots höjd öfver
vattenytan. Den är bvilrappad, hvarföre den äfven är
ett ypperligt sjömärke om dagen. Lågan brinner
88 fot öfver vattenytan, och är synlig på 3J mils
afstånd. Nordvest från fyrtornet, hvilket på alla
sidor, utom den södra och östra, är omgifvet af
en lägre skog, står ett rödfargadt boningshus med
atbus, hvilka, jemte {iskarekapellet, synas till sjös.
Fyren är uppförd till rättelse för kustfarare, som
norrifrån erna sig till Gefle, men hufvudsakligast
på det att, med rättelse af densamma, under
undvikande af det farliga Finngrundet, äfvensom af
de grundklackar, hvilka ligga utanför
Storjungfrun, må kunna sätta tillförlitlig kurs på Orskäret
och inloppet af Öregrundsgrepen. Fyren är belägen:
Lat. N. 61"9’56" Long. O. om Ferro 35°30’.
Long. O. om Greenwichs meridian 17°20’I5".
Storjunkare. Ännu under konung Adolf Fredriks
regering berättar kyrkoherden Högström, att i
Lappmarken sådan vidskepelse varit rådande, att folket,
ehuru till namnet döpt och kristnadt, dock i
hemlighet tillbådo stockar och stenar. Flerestädes
under sina resor i Lappmarkerna påträffade ban
beläten af träd, merandels uppnedvända björkrötter,
hvilkas öfversta ändar voro ined yxa täljda likasom
till form af hufvud, hvaremot sjelfva stubben
utvisade en kropp med fötterna. Sådana afgudar
stodo antingen ständigt pä sina vissa ställen och
hedrades då årligen med offer, vid de tillfällen då
Lappen kom dem nära, eller uppsattes de hvarje
år höstetiden på de platser, der Lappen slagtade
sina renar, eller ock upprestes de pä ansenligare
berg eller höjder, der de af en stor mängd
Lappar på en gång besöktes och hedrades. Sädana
afgudar synas hafva varit af flera slag, men den
störste, som de mest firade, plägade få nainn af
Storjunkaren.
Storkeu (Ciconia) hörer till vadarne och har en
näbb som är mycket längre än hufvudet samt rät
och spetsig; benen äro höga och nakna högt
öfver knäna; tvenne arter deraf finnas i
Skandinavien: den hvita och svarta; den senare är
sällsyntast. Hvita Storkar förekommer temligen
allmänt i södra Sverige, och uppehålla sig så väl i
skogstrakter som på slättbygden. Är hos oss föga
skygg och har bog och vacker flygt, lians längd
är omkring 3 4 fot. Ilan bygger sitt bo på åsen
af ett hus eller på elt stympadt träd, och
uppbryter derifrån i Augusti månad, för att i stora
skaror flyga öfver till Afrika. Den svarta Storken,
som endast har bröst och måge hvita, men på
öfriga delar af kroppen är svart, träffas någon gång
i Sveriges sydligare landskaper, men tillbör
egentligen östligare trakter. Båda arierna lefva Bf
grodor, mullvader, rältor, ödlor, regnmaskar,
snäckor o. s. v.
Storkyro, en by i Österbotten; der hölls d. 19
Febr. 1714 en för Svenskarne olycklig drabbning.
General-majoren Armfelt, som skulle skydda
landet för Kyssarnes anfall, och som redan, i
anseende till sina ringa stridskrafter, måst utrymma
bela södra Finland för den påträngande Ryska
öfvermakten, beslöt, emot alla de öfrige
befälbaf-varnes råd och tillstyrkan, att der våga en
afgörande drabbning, huru mycket än trupperne ledo
af den starka kölden. Ilan angreps snart af
fienden och fotfolket, kämpade länge rned sådant mod
och .ytterlig förbittring, att segern en stund
tycktes luta åt Svenskarnes sida; men då rytteriet
försummade rätta ögonblicket att komma till
undsättning, måste infanteriet draga sig tillbaka med stor
förlust, så att knappt bälften undkom. Isynnerhet
led fotfolket ett stort nederlag på sina officerare,
af hvilka icke mer än tio funnos qvar efler
striden. Svenska arméen måste efter denna olyckliga
drabbning utrymma hela Österbotten och draga sig
uppåt ända till yttersta gränsen af detta landskap.
Storkaitea-eirven i Skelefteà socken i
Wester-botten, slingrar sig genom en stor by af samma
nainn, som har ett ganska vackert läge och skall
vara den bästa hamnen i hela Westerholten,
hvarföre det år 1666 var fråga om att bit förlägga
den då nyss af en vådeld förstörda Piteå stad.
Stormhatt, Lara, fore sitt adlande kallad l^ara
Eriksson, var född 1588. Beträdde först den
civila tjenstebanan och blef 1606 kammarskrifvare
i räkningekammaren; men egnade sig sedan åt
krigsståndet, inom hvilket han, genom ett särdeles
mod och lysande lapperhet, efterhand tjente sig
upp ifrån de lägsta graderna till höga
värdigheter. Är 1613 ingick han såsom gemen vid ett
regemente till häst, och blef 1617 sergeant vid
hertig Carl Filips lifregemente. Sedan
befordrades han 1618 till löjtnant, 1621 till kapten
och 1623 till regementskvartermästare.
Utnämndes 1628 till major vid Södermanlands regemente
och 1633 till öfverstlöjtnant derstädes.
Förordnades vidare I 643 till slottslofven på Iwanogorod,
1645 till slottsbauptinan på Nöteborg, och 1657
till kommendant på Nyköpings slott. Adlades 1643.
Dog d. 18 Okt. 1657. Han var en af de många
hjeltar, hvilka fostrades i Gustaf Adolfs
krigareskola, och hvilkas bragder endast derföre blifvit
mindre prisade, att de fördunklades af ännu större
hjeltars mera lysande bragder.
Stormkransar kallades en art kulor, som
brukades i 1500- och 1600-talets krig. De
utgjordes af en art påsar eller bollar, som fylldes med
krut och dylika brännbara ämnen, omlindades med
garn och beströkos med tjära och beck. Deras
andamål var att antända föremål, hvaremot do
slungades.
Storuistycken kallades pä 1500-talet elt slags
större skjutpjeser eller kanoner, förfärdigade af
jern eller koppar, med hvilka stora jernkulor
af-skötos. Stormhattar åter voro ett slags mindre
kanoner, lill hvilka endast blylod användes. De
omtalas bland flottans bestyckning.
Stormvasar. Så finnas Wasa-ättens medlemmar
benämnda af flera Danske genealogister, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>