Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stjernborg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
738
Siraodahalau.
Strengnäs.
gas i Uplandslagen, att allt hvad som bergås af
sjönöd börde rätta ägaren till, men troligt är dock
icke att våra förfäder i dylika fall alltid visat
större misskundsambet an deras grannar, och alt
konungarne i norden vetat betjena sig af
strand-rätten, synes af berättelsen om buru Harald
Gorm-son i Danmark tillegnade sig ett Isländskt fartyg,
som strandat på Danska kusterna, jemte allt det
deri befintliga rika godset.
Strandskatan (Ilæinalopus oslralegus), hörer till
Vadarne, bar näbben längre än hufvudet, med härd,
rät och vigglikt tillskärpt spets, är svart på öfre
delen af kroppen, ined bakryggen och underlifvet
hvita. Hennes längd är 16 J tum. Hon
förekommer pä Skandinaviens bafskuster, särdeles pä
steniga ställen, och träffas stundom äfven vid
We-nern och Wettern samt andra insjöar. Hon
lefver af maskar, insekter och musslor, flyger lätt
och bortflyttar om hösten.
Strandvrak kallas på bafsstränderna uppkastadt
gods efter förolyckade fartyg. Bergningen af
skeppsbrutne och af slrandvrak har tillhört
dykeri-kompaniet, men är, efter dess upplösning, lemnadt
at den enskilda omtankan och välgörenheten. (Se:
Dykeri.)
Streck inur, Streckvärja, Strijkvärn voro
gamla namn på vissa delar af fästningsverk.
Streck-innr kallades den mur eller vall, som gick långsåt
sidorna af fästningen; hvarje sida bade sin
streck-inur. Streckvärja eller Strijkvärn åler voro torn
eller rundelar, som med sina skott beströko
muren och utgjorde dess skydd. De kommo
efterhand nr bruk, i den mån man lärde sig inse den
större nyttan af s. k. 1’aslejer (bastioner).
Ulan-för dessa verk gick fästningsgrafven rundtomkring,
och denna åter var ofta försedd med Stakel eller
1’lankverk.
Streling, Joliun, son af kyrkoherden E.
Stre-ling, föddes 1693. Blef 1725 magister, 1727
konsistorii-notarie i Wexiö, 1730 konrektor och
1731 rektor vid Wexiö skola. Prestvigd 1741,
blef han sedan prost i Norrviddmge och 1771
professor. Afled 1773. Var, enligt Ödmann, en
liten mager gubbe, lätt som en vante, och lopp på
gatorna qvickt som en djekne. Som rektor
hotade han den djekne, som drunknade under
skridskoåkning, med "våt stut." Dä bans söner gjort
något pojkstreck, straffades de genom att lå
botpsalmer till utanläxor. nan brukade läsa
Hebreiska efter Opitii method, och hann gemenligen pä
en termin blott att genomgå bokstäfverna. Var
alltid af ett fromt och mildt sinnelag. Hans
Gram-tiialica Latina befriade vår ungdom först frän det
onödiga besväret att lära Latin i en lärobok på
Latinska språket. Få läroböcker hafva bibehållit
sig i våra skolor så länge som denna; nu inera
är den dock föråldrad, äfven med Sjögrens
omarbetning.
Strelovius, Johannes Kicolui, en
Gottlän-ning, född i Wisby, blef ännu ej 20 år gammal,
1607, utnämnd till pastor i Walt och Hogren, samt
1628 prost i Norra Tredingen, och 1630 prost i
Medel-Tredinge. Ar 1633 lät ban nli Köpenhamn
trycka sin Gulhlanditka Chröniko, hvilken han nti
ett vidlyftigt företal dedicerade till konung
Christian IV i Danmark. Denna krönika synes enkom
vara sammanskrifven för att behaga Danskarne och
deras konung, hvarföre öfverallt deruti den
historiska sanningen fått stå tillbaka för orimliga
dikter och gissningar. Till belöning härför
utnämndes ban 1644 till superintendent pä Gottland, och
blef ban sålunda den siste Danske superintendenten
på denna ö.
Strengnäs, en gammal nppstad i Södermanland
pä en udde i Mälaren vid det sund, som skiljer
fasta landet från Tosterön, der allmänna
segelleden framgår, 8£ mil landvägen och 7 mil
sjövägen frän Stockholm. Namnet tros bärleda sig från
en skog, kallad Streny, som sträckte sig ända
fram till näset. Här var i hednatiden ett
offerställe, der ortens invåuare höllo sina årliga
sam-tiug och idkade sin byteshandel. Den första gang
det omtalas i historien var, då S:t Eskil år 1O90
bär mördades (se: Eskil, S:l). Till försoning för
detta inord anlades sedan Benediktinernes kloster
på det ställe, der Eskil stenades, och biskop
Andreas lät 1412 bygga elt kapell på den plats, der
ban stod dä ban först blef slagen, och hvarest en
sten, färgad med bans blod, då ännu skall ba
legat qvar. De kristne presterne och munkarne
bemäktigade sig snarl den vigtiga orten, och
började här bygga en domkyrka, hvartill biskop
Vil-helmus under sin embetstid, mellan 1160 och 1208,
lagt grund. Hon blef likväl icke färdig förr än
1291; men på sjelfva invigningsdagen bände,
genom någon vårdslöshet med vaxljusen, eller, enligt
nndra uppgifter, genom äskan, alt elden förstörde
öfra delen af byggnaden. Hon återställdes väl,
men blott långsamt, och först 1448 var tornet
alldeles färdigt. Hon nfbrann åter 25 år derefter
1473, hvarefter bon tillbyggdes med det
praktfulla högkoret, hvarom biskop Rogge isynnerhet
bade förtjenst. Han lät äfven på sin bekostnad i
Brüssel förfärdiga den gamla allarlaflan, som var
af upphöjdt arbete och ansågs för ett
mästerstycke, men som nu är undanflyIlad. Denna
domkyrka är belägen pä största höjden i staden, och ger
en majestätisk anblick åt sjösidan. Den är nu 150
alnar lång och 28 alnar bred. Tornels böjd
intill murens slul, är 75 alnar, spirans ined hanen,
50. Tornet är således, i anseende till höjden, det
5:te af rikets kyrkors. Ilon har undergått Qera
förändringar, dels till följd af vädeldar, som
skadat henne, såsom 1556 och 1630, dels till följd
af de reparationer och förändringar, .som ansetts
nödvändiga, men hvilka alla icke varit
förbättringar. En sådan ägde rum |inder Joban Hl:s tid , då
höjden minskades med 16 alnar, till stor skada
för dess utseende, och sist frän ären 1814 till
1818, då kyrkan väl blef något ljusare, men
kanske icke vackrare. Isynnerhet ba konstkännare
tad-lat förändringen med orgel-läktaren — I denna
kyrka är Carl IX begrafven, och konungens bild
till bast i riddar-rustning pryder grafven. Hans
måg, pfaltzgrefven Joban Casimir och bans son,
Gyllenhjelm, hvila här. Den sistnämndes grafkor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
