Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svecia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
802
Svedberg.
Svedberg. 802
skrifter så fort, som ban författade. Hans
"Schib-boletheller Svenska språkels ryckt och rickliyheC,
ett verk, som kostade bonom mångårig möda, bar
betydligt bidragit till språkels renhet och
regelbundenhet, och oaktadt allt det klander han fick
uppbära af Iliärne o. fl. för sin ortografi, är hans
förtjenst om modersmålet dock obestridlig, och af
den på bans tid gängse flärden att inmänga
fremmande ord från andra språk, bära bans skrifter
knappast ett spär. Svedbergs stil låter äfven sluta
till beskaffenheten af hans umgänge.
Hufvudka-rakteren var allvar, men likväl icke sådant, som
dömmer hvarje glädjeyttring otillàtlig. Ilan fann
i likhet med så många andra af kyrkans
allvarligaste män, en stor förnöjelse i musiken. Af sjelfva
forsarnes brus och qvarnarnes gång erindrades
han om den himmelska musik, hvartill ban fann
grundtonen i uppenbarelseboken och hvarje afton
kom sedvanligen hans goda vän, doktor Hesselius,
till honom samt spelade för bonom psalmer på sin
basfiol. Man bar många anekdoter om den
fromme biskopens något stora lättrogenhet, såsom att
ban, då en klockare en afton, vid det biskopen i
en kyrka förrättat sin aftonbön, uppstigit i
tornet och ropat: "Svedberg! i morgon skall du dö",
tagit detta för en tillsägelse från en god ande, och
skyndat bem att beställa om sitt bus. Sjelf
berättar ban följande tilldragelser: En gång
framfördes till bonom en piga, vid namn Kerstin, som
var mycket underlig och förställd, och bad honom
i kraft af sitt embete frälsa henne från hennes
anfäktningar och plågor. Svedberg bad med henne
på knä och läste öfver henne, och hon blef genast
"sund, glad och alldeles befriad." Tre år derefter
kom samma piga till bonom på Brunsbo och ville
tjena bos bonom, samt blef äfven antagen. Der
kom en gång en annan piga i gräl med henne,
hvaraf hon blef så förbittrad, att hon gick till
kölnan att röka ihjel sig. "Mot kl. 2 ankar det
mig", säger Svedberg, "der jag sitter i min
bok-kainmare i mina studier och skrifver. Mig ankar
det mer och mer oin denna Kerstin, när jag dock
ingenting hade att ängslas öfver, icke heller visste
hvad sig ined henne tilldragit. Jag blef i
bastig-het öfver henne illa bekymrad, som bade jag fått
eld i mig. Jag frågar hvar Kerstin vore?
Svarades, att ingen sett henne, bon måste vara i
kölnan. Dörren var i lås, rökco slog ut ur alla
bål och springor. Då dörren blef uppbruten, fanns
Kerstin liggande öfverst på lafven, i tjockaste
röken framstupa, att vi af röken snart hade blifvit
förqväfda. Hennes annar och ben voro utsträckta.
Jag ropar, jag skriker; ingen rörelse, ingen röst.
Vi lägga henne i säng, såsom en stock. Då
suckade jag och ropade till henne med hög röst:
Kerstin, vaka upp och slätt upp i Jesu Kristi
namn! straxt vederfås hon och reser sig upp och
begynte tala. Sedan styrker jag henne med Guds
ord och gifver henne en god dryck Rhenskt vin;
derpå gick bon och gjorde sina sysslor." På ett
annat ställe fullföljer han: "Utaf detta mätte det
vara utkommet, som öfverallt här i riket, ja ock
utom riket, i Holland, England och annorstädes,
om mig hördes 1712 och 1713, att jag skulle
hafva utdrifvit hin onde genom elt litet bål på en
fönsterruta, som till mig bär på Brunsbo skall
hafva varit kommen i en kavaljers skepnad, och
diskurerat med mig om Sveriges dåvarande
tillstånd och hvad för en ända kriget taga ville;
eller ock af det, som nu i sanning följer: Här var
i Skara i Henda socken en stor missgerningsqvinna,
som för sina grnfveliga missgerningar skulle vid
galgen aflifvas. Hon ville ingalunda tillstå och
bekänna missgerningen och undergå döden.
Ändtligen efter långt och svårt arbete, som presterne
hade med henne, sändes hon till mig här på Brunsbo
med vakt. Jag tager henne för mig i min
bok-kammare, och talar med henne af Gods ord det
bästa jag bade lärt och pä det bevekligaste jag
kunde, och kommer till slutet med henne, att bon
alltsammans och mer till bekänner och bjerlligen
ångrar. Jag försäkrar henne, i förmägo af mitt
embete, om förlåtelse. Dagen derefter gick hon
frimodigt till döden. Gudi allena ära! En tid
derefter fördes en besätter kring landet. När vi om
sommaren kommo ur Asaka kyrka, säg jag en
stor bop folk stå i ring på kyrkogården, men
frågade intet efter hvad på färde var. Men när
vi kommo bem, frågade jag min betjent hvad det
var. Svarades, det var en besatt, den tio karlar
förde, och när ban fick se mig, sade ban: du gråa
gubbe med korta håret, gjorde inig det stycke,
du togs en stek af mig, der skall jag betala dig
för. Den besatte sade sedermera, alt ban bade
varit i följe med synderskan, när bon fördes till
Brunsbo, men kunde intet komma längre med henne
än till porten, der han måste stanna. Så talade
den orena anden, och när qvinnan kom ut igen,
bade ban ingen makt mera med henne. Làfvade
nu en gång betala delta. Betalningen var
förmodligen denna, att ban fick af Gudi såsom
öfver Job tillstånd att med häftig vådeld år 1712
i Februari månad förgöra Brunsbo gård med all
min egendom. Elden begyntes om midnattstid i
samma kammare, der synderskan omvändes. Men
derigenom vann ban icke mycket, ty Gud har
gifvit mig sedan, såsom sin vän Job, dubbelt och
långt beqvämligare bus och boningar." Biskop
Svedberg var trenne gånger gift. Hans berättelser
om sina tvenne första giftermål äro ganska
karakteristiska. Om sin första hustru, Sara Behm,
yttrar ban, "alt eburu hon var assessorsdotter
och kyrkoherde-hustru i Upsala, dertill med af stor
rikedom, klädde hon sig aldrig efter
förmögenheten öfver hofva. När alla skulle den tiden draga
den syndiga och förargeliga hufvudhonaden, som
kallas "Fontariye", nödgades bon följa bopen åt
och så bära; men då bon fick böra alt en ko på
Gottland hade med mycken pino, qval och vånda
och ömkeligt bölande burit fram en kalf ined
fon-tange, så tog bon sin och sina flickors fontanger
och kastade dem i elden, görande ett löfte, att
hon och barnen, så länge de voro under hennes
makt, aldrig skulle bäran mer." Om sin andra
buslru berättar han följande: "Orn
Andersmässo-dag 1697 bade jag i en välsignad slund bröllop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
