- Project Runeberg -  Svenskt konversationslexikon / Tredje delen. N - S /
808

(1845-1851) Author: P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svecia ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

808

Svedenborg:.

Svedenborg. 808

något af vigt att meddela. Drottningen svarade
då, att ban gerna i allas närvaro kunde
underrätta benne om hvad ban bade att säga; men efter
den försäkran, att bans uppdrag endast var stäldt
till II. Maj:t och för öfrigt af den beskaffenhet,
att det inför fleras öron icke kunde uttalas, ingick
drottningen i ett annat rum, sedan bon likväl
befallt riksrådet Schwerin att följa sig, men stanna
vid dörren. Då förde Svedenborg drottningen till
fonden af rummet och sade: "Eders Maj:t befallte
mig att helsa sin aflidne broder, då jag råkade
bonom; detta bar nu skett, och till bevis derpå,
bar ban gifvit mig förtroende om följande: Eders
Maj:t tog vid sin hitresa afsked af denne sin
salige broder pä Charlottenburg, den och den
dagen samt den och den timman på eftermiddagen.
Men då Eders Maj:t återkom i det länga galleriet
af nämnda slott, mötte ni åter eder broder, som
tog Eders Maj:t vid handen och förde eder till ett
fönster, der ingen kunde höra samtalet, och då
sade prinsen — — — —" Hvad prinsen yttrat,
hviskade nu Svedenborg till drottningen, som,
betagen af förvåning, genast derefter började att
må illa. Drottningen bar väl aldrig berättat hvad
Svedenborg tillhviskat henne; men bon har sjelf
derå gånger bedyrat, att det varit noggrannt
samma ord, som bennas salige broder sagt henne, och
hvilka voro af den beskaffenhet, att ban omöjligen
under sin lefnad för någon menniska kunde hafva
upptäckt dem. Lika förvånande, men ej mindre
ofta och säkert intygad, är händelsen med
Holländske ministern Martevilles enka i Stockholm.
Hennes man afled 1760, och någon tid derefter
infann sig en guldsmed med räkning öfver en
förfärdigad silfverservis, hvilken den icke alldeles i
de bästa omständigheter efterlemnade enkan visste
vara betald, ehuru hon ej kunde igenfinna det
erhållna qvittenset. Dä guldsmeden hotade med
stämning och hon fruktade att nödgas ånyo betala en
för henne ganska kännbar penningsumma, beslöt
bon att våga sista försöket, och bedja Svedenborg
fråga hennes aflidne mans ande oin det förkomna
betalningsbeviset. Hon berättade också för honom
ganska troget alla omständigheter, och efter
några dagar lemnade Svedenborg det svar ifrån
mannen, att qvittenset, tillika med andra angelägna
papper, blifvit inlagdt i en lönnlåda af bans
fordom begagnade skrifpulpet, der det äfven
igeu-fanns, enligt hvad legations-sekreteraren Letocard,
såsom utredningsman af Martevilleska sterbhuset,
sedan både skriftligen och muntligen försäkrat.
Lika säkert bevittnad är äfven följande händelse:
En dag, då Svedenborg från England återkommit
till Götheborg, var ban, tillika med flera andra
personer, bjuden till aftonmåltid hos sin gamle
vän, direktör Sahlgren. Alla voro till en början
ganska muntre; men plötsligen förstummades
Svedenborg, och på bans ansigte syntes tydliga spår
af bedröfvelse. Då man nu trängde sig omkring
bonom, för att få veta orsaken bärtill, sade ban:
"En eldsvåda har utbrustit i Stockholm på
Södermalm i Mariatrakten." Derefter bestämde ban
noga den riktning, som branden hade tagit, sade bu-

ru länge den skalle fortfara, och anmärkte tillika,
atl bans egen gärd, ehuru belägen midt emellan
lågorna, skulle blifva räddad. Genast utspridde
sig ryktet oin denna berättelse kring bela
Götheborg, och några dagar derefter erhöll man bref
från Stockholm, hvilka i allt, ända till den minsta
omständighet, bekräftade den. Under sin sista
sjukdom, hvilken började ined lamhet jultideo 1771,
förlorade ban sina andeuppenbarelser, en
omständighet, hvilken satte honom i den största ångest,
så att ban ofta skall hafva utropat: "0! min Gud,
har du då slutligen öfvergifvit din tjenare!" Vid
slutet af Februari fick ban dock sin siareförmåga
så vida tillbaka, nit ban för sin värdinna skall
hafva bestämt sin dödsdag alt inträffa en månad
derefter. Sedan var ban lugn, och ehuru bans
kroppskrafter dagligen minskades, bibehöll ban
dock fullkomlig redighet till sin dödsstund. En
prest, vid namn Mathesius, hvilken alltid visat sig
fiendtlig emot Svedenborg, utspred sedan, att han
på sotsängen återkallat bela sin lära och
förklarat alla sina syner för blotta förvillande dikter af
fantasien; inen soin detta nf Svedenborgs
beundrare ansågs såsom en smädelse, blef bans värd
uppkallad inför Lörd Mayorn i London, der han
pä sin cd aflade ett sådant vittnesbörd om
Svedenborgs sista stunder, som här ofvanföre blifvit
anfördt. Svedenborgs umgänge var alltid muntert
och glädtigt, ehuru derjemte ärbart och lärorikt.
Bjuden lill någon förtrolig vän, satte han sig
gerna bland de öfrige gästerne vid elt präktigt
kalasbord och drack då äfven väl ett eller par glas
vin; men var för öfrigt alltid ganska måttlig i
mat och dryck. Lemnad åt sig sjelf, lefde han
för det mesta endast af starkt sockradl kaffe,
mjölk och bveteskorpor, samt drack då ingenting
annat än vatten. Då och då lät ban väl tillreda
måltider, förnämligast af kötträtter, och lät i sitt
lusthus duka för flera personer, ehuru han hos sig
icke hade något synligt fremmande, och af maten
förtärde ban sjelf lika litet, som hans omärkliga
gäster. Till sin uppasserska skall han öfver ett
så besynnerligt förfaringssätt hafva lemnat den
förklaringen, att andarna, hvilka utgjort bans
bordsällskap, väl icke smaka af det egentligen
animaliska, inen njuta så mycket mera af den fina
eteriska ånga, soin plägar uppstiga frän det
vällagade köttet. Svedenborgs utseende beskrifver
Tessin såsom mycket liknande bans fader, med
den skillnad blott, alt ban var af mindre
kropps-längd. Hans ögon voro svaga, bans by blek,
men öfver hans något breda mun syntes elt
vänligt leende och bela hans uppsyn uttryckte en af
inre lugn härflytande fryntlighet. Efter den
tidens sed, bar ban på hufvudet en yfvig, men icke
lång peruk, och till den öfriga kroppen var ban
vanligen klädd i en ljusblå eller gredelin, framtill
helskuren lång sammetsrock, med underkläder af
svart taft, strumpor och skor, samt i dessa stora
spännen af guld. Han var alltid väl emottagen i
alla samqväm, ty ban talade gerna, väl och
sinnrikt, utan att inblanda något af sina
föreställningar, dem ban aldrig ville påtruga någon menni-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:12:26 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skl/3/0806.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free