Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svecia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sveriges regenter.
Sveriges regenter.
827
männa bästas vårdslösa handhafvande; 5) ett
oförsigtigt förtroende till utländskt sinnade, och 6) en
fördömelig afund pà våra egna, som igenom
bepröfvad frejd, vetenskap, mandom och skicklighet
gjort sig till det bästa välförtjente."
Sveriges regenter. Fä länder kunna nppvisa
en sä lång regentföljd som Sverige, och ej
många hafva äfven haft ett sä stort antal utmärkte
män i spetsen for sig. De gamle konungarne af
Ynglinga-ätten och (Jpsala-ätten kunna dock icke
egentligen räknas till Sveriges re genter, emedan
de endast herrskade öfver Svea välde, och andra
samtida regenter då funnos bland Götherne och
södra Sveriges folkslag, men hvilkas namn och
bedrifter inga häfder förvarat för efterverlden.
Dessa Uppsvea-konungar voro: Odin, ISiord,
Yngve Frey, Fjolner, Svegder, Vanland, Wisbur,
Do-malder, Domar, Dygve, Dag den Vise, Agne
Skepps-bo, Alrik och Erik, Alf och Yngve, llugleik,
Jo-rund, Aune den Gamle, Eigil Tunnadolgr, Ottar
Wendilkrake, Adils, Östen, Yngvar llarra, Braut
Anund, Ingjald Illråda, Upsala Erik, Anund eller
Emund, Erik Emundsson VVäderbatt, Björn, Olof
och Erik Segersäll. Efter Ingjald Illràdas död
herrskade Ivar Widfamne och Harald llildetand någon
tid öfver hela Sverige och sedan Sigurd Ring samt
hans son Ragnar Lodbrok öfver södra Sverige.
Genom Erik Segersälls eröfringar, kom Sverige under
en konungs välde och hans son, Olof Sköt konung,
† 1024, den förste kristne konung i Sverige, samt
dennes söner, Anund Jakob † 1051 och F.mund
Gammal, † 1061, styrde öfver så väl Göther som
Svear. Detta förhållande fortfor under den
fredlige och rättsinnige Stenkil, † 1066, under hvars
lugna regering kristendomen utbredde sig öfver
bela Götha rike, samt under den föga bekante
Hakan Röde, † 1079; men då dennes efterträdare,
den dristige Inge d. ä., † 1112, med väld ville
utrota den ännu återstående bedendomen i Svea
rike, medförde delta rikets söndring, derigenom
att Svear och Smålänningar valde sig egna
regenter i Blotsven och sedan dennes son, Erik Arsåll.
Inges söner, den gode Filip, † 1118, och Inge
d. y., † 1129, voro föga utmärkte, och herrskade
förnämligast blott öfver Westergöthland. Efter
denne senares död blef söndringen ännu större, då
så väl Svearne, som Götherne valde egna
konungar; men både den af de förre valde Ragvald
Knapböfde, och den af’ de senare utkorade Danske
prinsen .Magnus Nilsson omkommo snart, och
Sverker den Gamle, † 1156, erkändes för hela landets
konung. Under honom stadgades kristendomens
öfvervälde och upphörde nästan alldeles den fordna
bedendomen. Hans ifrigt kristne och ädle
efterträdare, Erik den Helige Jedvardsson, † 1160,
intog södra Finland, och bans mördare, Danske
prinsen Magnus Henriksson, styrde blott ett år
såsom konung. Carl VII Sverkersson, † 1167,
intagen af ett blindt nit lor kristna läran,
öfverhopade de andlige med stora förmåner, hvilket
äfven fortsattes af bans efterträdare Knut Eriksson,
† 1195, och af Sverker 11 Carlsson, † 1210,
hvilka genom frikostigbet mot presterskapet sökte vin-
na ett stöd för sitt vacklande välde. Under de
följande konungarne Erik X Knutsson, † 1216,
Joban I Sverkersson, † 1222, och Erik XI Eriksson
den Läspe, † 1250, svage och obetydlige
ynglingar, var konungamakten blott en skugga och
de mäktige andlige och verldslige herrarne styrde
godtyckligt bela landet. En af dem, Folkungen
Knut Johansson Länge, † 1234, herrskade till och
med, efter ett lyckadt uppror, såsom erkänd
konung. Med Folkunga-ältens uppstigande på
thronen, återställdes för någon tid konungamaktens
anseende, väl ej genom den svage och vällustige
Waldemar, † 1302, hvilken visade sig alldeles
oskicklig till regent, men genom bans kraftfulle
fader, den namnkunnige Birger Jarl af Bjälbo, †
1266, hvilken i sexton år styrde sin sons rike,
såsom dess jarl och förmyndare, samt genom den
praktälskande Magnus Ladulås, † 1290, hvilken
utmärkte sig genom en klok och djupt ingripande
lagstiftning. Hansson, Birger Magnusson, † 1321,
bar förnämligast gjort sig namnkunnig genom sin
rysliga tvist med sina bröder, hvilken, sedau
landet länge lidit af oroligbeter och svåra
utpressningar, slutade med det hemska brodermordet i
Nyköping. Under hans efterträdare, Magnus Smek,
afsatt 136-3, och dennes medregerande söner, Erik
XII, † 1359, samt Hakan, afsatt 1363, försvann
nästan all konungamakt och de mäktige verldslige
och andlige herrarne styrde oinskränkt öfver
landet, hvilket de betraktade såsom sitt prisgifna byte.
Detta ledde slutligen till inkallandet först af den
utländske konungen Albrekt af Mecklenburg, afsatt
1389, under hvilken riket fick erlara alla de
menliga följder ett fremmande herravälde medför, och
sedan af den Danska drottning Margaretha, † 1412,
hvilken, under sken af en nära förening emellan
de trenne nordiska rikena, genom den
namnkunniga Kalmare-unionen, gjorde Sverige till ett
Danskarnes lydrike, som styfmoderligt behandlades.
Hennes efterträdare, Erik XIII af Pommern, afsatt
1439, var Sveriges måhända uslaste regent, hvars
långvariga regering var en kedja af orättvisor och
förtryck, samt deraf alstrade uppresniugar.
Kristoffer af Bajern, † 1448, svag och liknöjd,
kunde ej återgifva landet lugn och ordning, hvarföre
Svenskarne ändtligen, trötte vid den förderfliga
Kalmare-unionen, valde sig åter en inhemsk
konung i Carl VIII Knutsson, † 1470, men hvilken,
mera äregirig än verkligt stor, föga mäktade
återställa landets lugn och sjelfständighet, samt,
tvenne gånger afsatt, måste se sitt rike än i
händerna på den rofgirige Christian I af
Oldenburg, afsatt 1463, än ett byte för en orolig och
herrsklysten erkebiskop. Med den ädle
riksföreståndaren Sten Sture d. ä., † 1503, började
landet återvinna sin fordna sjelfständighet, men ehuru
ban genom en mängd nyttiga inrätlningar och en
kraftfull styrelse beredde dess lycka, måste ban
dock för någon tid, till följd af de mäktige
herrarnes egennyttiga och förrädiska stämplingar,
vika för den gode, men svage Johan II eller Hans,
afsatt 1501. Den krigiske och kraftfulle
riksföreståndaren Svante Sture, † 1512, och hans son,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
