Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svecia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svenerna.
Svinet.
831
Sveverne, en Tysk folkstam hvilken nti Tacili
tid bebodde länderna emellan Elbe och Weicbsel,
saml ännu i början af sjunde århundradet dyrkade
den gamla Wodan i Schweitz, voro sannolikt
beslägtade med de Göther, som bebodde de södra
delarna af Sverige. Cæsar kallar dem det största
och tappraste folk af alla Germaner. En del af
dem åtföljde sedan Vpodaleroe och Alanerne till
Spanien. Af de qvarvarande tros Schwaben hafva
fält sitt namn.
Sviagritt benämnes i sagorna en mycket stor och
väl arbetad guldring, hvilken ägdes af konuug
Adils i Upsala och länge gått i arf bos bans
förfäder, de gamle Upsala-konungarne. Denna
guldring ansågs för det yppersta smycke i bela
norden, och var vida berömd. Då konung Adils en
gång af den namnkunnige konung Rolf Krake i
Danmark erhållit dennes tolf förnämste kämpar till
bistånd, under en fejd med en Norsk konung, Ale,
hvilken äfven besegrades på isen af sjön Wenern,
fordrade kämparne, efter vunnen seger, att bland
andra kostbarheter äfven bekomma ringen Sviagris.
Adils vägrade att utlemna den. När de till
Danmark återvändande kämparne berättade detta för
Rolf Krake, beslöt denne att sjelf hos konung
Adils utfordra den lofvade, men svekfullt förhållna
ersättningen för kämparnes biträde, lian red då
opp till Upsala, hvarest ban ej blef särdeles väl
emottagen af Adils; men hans moder Yrsa,
konung Adils drottning, lemnade bouom, utan
konungens vetskap, vid afskedet ett stort
dryckeshorn, uppfyldt med gyllene ringar samt andra
kostbarbeter, och underst i hornet låg ringen
Sviagris. Vid afresan eftersattes Rolf och bans
kämpar af konung Adils med hans män, då Rolf,
under ridten öfver Fyrisvall ned till stranden, efter
hand utkastade på marken de i hornet förvarade
dyrbarheterna, med hvilkas upplockande de
förföljande något uppehöllo sig. Dä slutligen konong
Adils sjelf bann nära inpå Rolf Krake, tog denne
upp ur hornet ringen Sviagris samt kastade den
på marken, och när Adils säg detta, böjde ban
sig ned för alt med spjutskaftet upptaga den
kostliga dyrbarheten.
SvikinxHlid. Se: Kisa socken.
Sviinrnroit eller Svlneyrnro* namnes uti
Norske konungen Sigurd Jorsalafarares saga, såsom
ett ställe uti Skåne, hvilket ban under sitt
härjningståg till Kalmar, eller det s. k.
Kalmare-Le-duny, utplundrade, af barm deröfver att konung
Nils i Danmark ej efter sitt löfte gjorde bonom
sällskap på samma färd. Stället kallades sedan
Simmers och beter nn Cimbrishamn.
Svinaboilerua, ett grund vid Kullen på Skånes
vestra kust, bar blifvit märkligt deraf, att
Danske amiralen Tordenskjöld strandade bär d. 7 Dec.
1717, sedan ban haft en träffning med Svenske
kaptenen Lind. Den huckert, hvarpå T. befann
sig, togs sedan af Svenskarne, och bade om bord
dyrbara priser till ett värde af 30,000 R:dr.
SvinbUnnn är eo afart af den vanliga Uondbönan
(Vicia Faba), en kulturväxt, som både för sina
frön, bvilka nyttjas till menniskoföda, och äfven
för sin balm, som kan nyttjas till grönfodring åt
kreaturen, är af mycket värde, helst den lyckas
så väl på styf lerjord, som äfven på mossjord.
Sviuüeunvik, ett litet ställe snedt emot
Blockbus-udden vid Stockholm, så kalladt efter sin
anläg-gare, en Holländare Hans van Schwinden, som &r
1647 fick privilegium att bär bränna beck.
Sviuefot, Olof, Mäster, en broder, som man
förmodar, till den sista kalbolska erkebiskopen,
Johannes Magnus, utmärkte sig derigenom, att då
konung Gustaf 1 1528 reste upp till Upsala, för
alt låta kröna sig, var bao nog förmäten, att i
ett bref till denoe platt ogilla de regeoter, som
af Lutherske biskopar blifvit krönte. Konungen
aktade dock icke bärpå, utan tillkännagaf,
huruledes ban hyste den tro och förhoppning, att ban
och alla kristliga potentater, hvilka rätt bekände,
dyrkade och ärade Jesum Kristum, voro rätteligen
krönte, hvarföre ban alldeles intet frågade efter
en slik papistisk vantro; och kröningen försiggick.
Svinekurvuil, Jilns, af Qvalsta, son af Peder
Hansson Svinebufvud, blef 1613 befallningsman
och fogde på Upsala slott med staden och de
kongl, ladugårdarna, llan hade redan Iä74
blifvit adlad, och bans ätt, som härstammade från
en Pehr Seffresson till Fremmandeby i Dalarna,
bvilkeo lefde i slutet af 1400-talet,
introducerades 162 7 pä Svenska riddarhuset. En annan ätt,
Svinehu/vud, kallad den gamla, fanns redan i
Sverige 1325, och dit räknas Lyder Svinakula, som
förde i sitt vapen ett svart svinhufvud i guld, och
utmärkte sig omkring år 1334.
Svinet (Sus scrofa) hörer till de hofdjur, som ej
idisla (Pacbydermata , tjockhudade). Af detta
slägte finnas tvenne arter: det Tama svinet och
Vildsvinet; endast det förra förekommer nu mera i
Sverige. Såsom husdjur är det utspridt öfver bela
jorden. Det har ett grymtande läte och ett
genomträngande skrik, då det angripes eller slagtas.
I trynet bar det mycken styrka, och kan
skickligt uppböka till och med en bård mark. Eljest
äro alla dess rörelser plumpa och styfva.
Ryggen är nästan orörlig. Fargalten har vidt
utstående hörntänder. Svinets finaste sinne är lukten;
eljest är det dumt, trögt och oläraktigt. Det är
af naturen orenligt och tycker om att vältra sig
i träsk, kärr och gödselhögar. I sin snålhet
uppäter det nästan allt hvad som förekommer, och är
alls icke grannlaga; det äter till och med sina
egna ungar; dock äro ben farliga och pepparkorn
ett gift för delta djur. Man bar lill och med
exempel på, att dibarn och små baro blifvit
uppätna af svin, äfvensom att illa jordade lik af dem
blifvit uppgräfda och förtärda. För sin skarpa
lukts skull, ioöfvas de i många trakter till att
uppsöka tryffel. De kunna uppnå en ålder af 20 år,
och fortplanta sig redan vid 8 månaders ålder.
Bland alla däggdjur föder suggan de (]esta
uo-garoa, nemligen 2 —14 grisar, vanligen 2 gånger
om året. Dock vårdar bon dem föga. Många
slag-tas redan som digrisar. Af svinet kan allt
begagnas. Köttet ätes färskt, saltadt och rökt.
Inelfvorna begagoas till korfstoppning. Svinistret
nytt-Del. III. 105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
