Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Söderhviddinge ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SSderhOpiugi förening.
Söderköpings riksdag. 851
varig qvarlanfeber, bortlagenhet, tvinsot, svag
mage, matkar, ögonsjukdomar och isynnerhet
rheuma-tism samt giktplågor." Den s. k. Gräfenbergska
badkur-methoden bar bär i senare tider redan i
en längre följd af år under Ilr doktor J. 0.
Lagbergs tillsyn blifvit nitiskt tillämpad och i mänga
fall med framgång använd. — Jemte Skönberga
socken utgör Söderköpings stad ett regalt
pastorat af lista klassen.
Söderkttpiugs ftireniiig benämnes i historien
den förlikning, som, efter Danska konungen
Waldemar Atterdags infall i Sverige till Magnus 11
Smeks bistånd, afslöts i Söderköping d. 18 Nov.
1359 emellan konung Magnus och alla Sveriges
inbyggare. l)er blef då aftaladt, att den
fördrif-ne hertig Bengt Algotsson skulle för everldeliga
tider vara landsflyktig, emedan rikels män ville
bevisa, att ban var efler Sveriges lag fördrifven,
hvarföre ban ock icke borde hafva nägon frid
inom Sveriges gränsor. Men i fall konung Magnus
och bans son Häkan för sin egen heder icke desto
miodre ville förse hertig Bengt med någon
förläning, borde detta ske så långt ifrån Sverige, att
derigenom ingen skada kunde riket tillfogas. Dock
skulle hertig Bengt innan följande påsk leverera
ifrån sig alla bref och handlingar, som till honom
voro öfverlemnade, så väl dem, som bonom
enskildt kunde angå på förläningar, hvilka han af
konungen undfall, som dem, hvilka annars kunde
röra Sveriges rike. Oin hertig Bengt gjorde
något, soin vore stridande häremot, och icke ville
vara nöjd med hvad sålunda belingadt vore,
förpligtade sig konung Magnus och hans son, att de
skulle hålla sig till riket och riksens män.
Såsom för öfrigt mycken skada med rof och brand
oti riket var förorsakad för hertig Bengts skull,
hvaruti konungens son Erik och riksens män varit
invecklade, så skulle allt sådant och all förut
varande tvedrägt alldeles förglömmas samt icke
hämnas, hvarken af konung Magnus, drottningen eller
deras son konung Ilskan. Yttermera lofvade
konung Magnus alla inbyggare i Sverige och Skåne,
samt de öfriga landskapen, all kärlek, välvilja och
rättvisa, som en rätt konung och herre är
skyldig att visa sina tjenare och undersåter, dock
kronans rätt alltid förbehållen. Denna kärlek och
välvilja skulle innefatta kyrkor, kloster och deras
förmän, riddare, svenner, klerker, bönder och
köpmän, hvilka alla skulle hägnas och skyddas vid
rätt och landslag. Ändtligen, såsom inånga under
den förra ofreden förlorat sina gods med orätt,
och konung .Magnus icke bade tid att denna
gången afgöra alla sådana tvister, skulle två gode
män med lagmannen i orten pröfva och afgöra
målen, och domen sattas i verkställighet sex
veckor efter dess afkunnande, vid 40 markers plikt
för den olydiga, dock skulle ingen
rättegångskostnad yrkas eller ersättning äskas för hastar,
mat och foder. Denna öfverenskommelse
bekräftades med konung Magnus Erikssons, drottning
Blankas och konung Håkans sigiller.
Söderköpings lierreiiag bolls 1436, kort
efter sedan konung Erik XIII af Pommern under re-
san till denna stad ifrån Stockholm lidit
skeppsbrott, och medan ännu ryktet allmänt gick, att
ban dervid vådligen omkommit. Både Svenske och
Danske herrarne hade i stor myckenhet förfogat
sig till Södeiköping, sjelfve konung Eriks
slottsfogdar bade äfven församlat sig dit. Riksmarsken
Carl Ivnutsson begaf sig dit i sällskap med Erik
Puke, hvilken nu åter ställde sig såsom hans
uppriktige vän, samt höll, omgifven af ett talrikt
antal Svenske adelsmän frän närliggande orter,
sitt högtidliga intäg i staden under spel af pipor
och basuner. Sedermera ankoin riksdrotset Krister
Nilsson Wase. Slottsberrarne blefvo då
sammankallade och marsken föreställde dem, att det nu
vore tid, i anledning af Kalmare dagtingan, att
afträda fästningarna, hvarmed konungen sjelf bade
gjort hörjan genom Kalmare slotts öfverlemnande.
Slottsberrarne ville likväl icke beqväma sig
härtill, under förevändning, att de ej kunde göra
sådant, innan man blifvit säkert underrättad om
konungens öde. Sådant, dröjsmål behagade icke
marsken, hvilken lät dem förstå, att oin de gjorde
någon svårighet härvid, såge ban sig nödsakad
alt försäkra sig om deras personer. Denna
påminnelse verkade en fullkomlig öfvertygelse. Olof
Finne öfverlemnade Släkeholm, Folke Axevall,
Mathias von Kålen Elfsborg och Henrik Clausson
Åbo. Johnn Fleming, befälhafvare på Stäkeborg,
var den ende, som ännu gjorde motstånd,
pockande och hotande; men äfven han nödgades slutli—
ligen gifva vika och lemna ifrän sig denna
fästning. F.rik Nilsson, slottsherre i Stockholm,
lärer förmodligen icke varit närvarande på
Söderköpings herredag; men icke desto mindre biet
äfven denna lastning uppgifven, då drolset och
marsken efter herredagens slut återkommit till
Stockholm. Pä sådant sätt kom nu bela Sveriges rike
i Svenska händer, undantagandes Gottland, som
ännu en lång tid måste vidkännas utländskt
öfverherrskap.
Söderköpings riksdag sammankallades i
September månad 1595, af den då allrädande hertig
Carl, i trots af konung Sigismunds förbud. Sedan
der rådet och ständerna någon tid skjutit saken
frain och tillbaka sins emellan, fattade ändtligen
prester, borgare och bönder sitt beslut atl bevilja
hertigens fordringar, och äfven adeln måste
bifalla. De beslut som fattades, voro således belt
och hållet öfverensstämmande med hertigens
afsigter, så mycket mer, som ban sjelf lade lill i
riksdagsbeslutet, hvad bonoin behagade. Genom detta
bestämdes, sedan man förutskickat en bekräftelse
på rikets trohet och lydnad emot konung
Sigismund, att Upsala mötes beslut emot de påfviske
noga skulle verkställas, saml kalbolska läran för
alltid vara förvisad ur Sverige, och alla dess ännu
bibehållna ceremonier afskaffas, lians fursteliga
nåde hertig Carl antogs till allas förman och
riksens föreståndare, till dess hans majestät
konungen sjelf kunde varda till riket återkommande,
och alla lofvade att visa honom all tillbörlig
lydnad, trobet och tjenst. Ville konungen hafva
några vigtiga ärenden utförda, skulle ban derom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
