Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Söderhviddinge ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
852
Södermanland.
Slider in niilauil.
först tillskrifva hertigen och rädet. Om delta
underläts, ägde bans befallningar ingen kraft, och
hvar och en, som erhölle sådana, skulle alltid
först underställa dem hertigen och rådets
afgörande, innan de efterkommos. Likaledes blef det
förbjudet, att i några ärenden vädja till
konungen, helst denne icke bade ute bos sig sådane
män, pä hvilka ban i Svenska saker kunde lita.
Alla rättegångar och klagomål skulle derföre
endast efter Sveriges lag och inom riket afgöras.
Konungens dom, utomlands gifven, förklarades icke
äga någon kraft, dock kunde man vädja till bans
hemkomst. Hertigen och rådet skulle äga alt alla
rikets embetsmän tillsätta samt efter laga dorn
afsätta. Alla, så väl närvarande som
frånvarande, hvilka utan rättmätiga skäl nekade att
instämma i detta beslut, förklarades för orolige och
upproriske män, hvilka med all makt borde
motstås och förföljas. Slutligen förbundo sig
ständerna, en för alla och alla för en, alt ansvara
för beslutets fullkomliga verkställande. Sedan
riksdagsbeslutet var uppsatt, lät hertigen hopkalla
ständerna på torget. Der var nppförd en
maje-stätspall, frän hvilken han ämnade tala till det
församlade folket och mottaga dess hyllning. Det
var vid sådana till fä I len vanligt att först vända
sig till rådet och adeln, hvilka voro de
förnämste; men som hertigen ej var alldeles säker på
hurudant svar dessa skulle gifva, så vände ban
sig först till borgare och bönder samt frågade
dem, efter en kort framställning af mötets
anledning och beslut, om de ville en för alla och alla
för en försvara hvad der blifvit beslutadt, samt
hjelpa hertigen att straffa alla dem, som kunde
vilja stå deremot. De ropade och sorlade
allesammans: "Ja! ja! nådige herre, det vilja vi",
och derpå aflade de ined uppräckta fingrar sin ed,
att vara hertigen lydige uli allt hvad han
befallde. Derpå vände hertig Carl sig till rådet,
biskoparne och adeln, frågande dem, om de ville
söndra sig från de andra. Rådet svarade då, på
de andras vägnar, alt de ville tillsäga bans furstliga
nåde hörsamhet och välvillig tjenst uti allt, som
kunde lända konungen och fäderneslandet till gagn
och nytta. Härpå böjde hertigen handen, samt
uppmanade dem att svärja, det de skulle vara
honom lydige uti allt, som ban kunde blifva
påbjudandes. Somliga upplyfte sina bänder och svuro,
andra åter rörde hvarken band eller tunga, men
det blef dock ansedt för en allmän och giltig ed.
Genom Söderköpings riksdagsbeslut fick hertig Carl
regeringen i sina bänder med nästan lika makt,
som om han varit en verklig konung. Hela riket
blef bundet till börsamhet, och iogen kunde nu
mera sätta sig emot bonom, utan att bryta sitt
gifna löfte och sjelf fälla sin dom såsom upprorisk
och otrogen undersåte.
Süileriiiauland. Detta landskap, som intager
andra ordningen bland Sveriges provinser, bar sitt
namn af Mannabem eller Mannaland, de mäns
hemvist, som bodde söder om Upland. Dess vapen är
en svart mot böger rest grip med utsträckta
vingar i guldfält. Det ar 25 mil långt och 12 mil
bredt. Gränsar i norr till Mälaren, i öster till
saltsjön, i söder till Östergöthland och i vester
till Nerike. Det ägde fordom eo egen kooung
och en egen lag. Den siste af dess konungar
var Granmar, som inbrändes med sin måg,
Hjord-vard, af Ingiald Illråda, eburu lljordvards son,
Hcrmunder, någon lid fick styrelsen öfver landet.
Södermanlands lag öfversågs, förbättrades och
stad-fastades, under Magnus Erikssons minderårighet, af
dess förmyndare-regering. Landet ligger högre
öfver hafvet än Upland, men är mera jordbetäckt
och i allmänhet fruktbarare, och åkerbruket der
drifvit till betydlig böjd. Till ortens egenheter
bör, att svanor bär fordom företrädesvis
uppehöllo sig, hvarför lagen lill och med vid lifsstraff
förbjöd att fälla dem. Landskapet är mindre
malm-rikt än Upland, men bar dock betydliga
malmtillgångar. Här bar i fordna dagar varit en
ansenlig kopparbergslag (se: Tunaberg) och omkring
Nyköping finnas både jern- och kopparmalmer.
Marmor träffas i Stora Malms och Wingåkers
socknar, grön och hvit samt röd och bvit, och
kalkberg finnas bär och der. Till betydligare skogar
räknas Glysamo, hvarest en jiitlinna blifvit
begrafven och bennes graf ännu visas; Dunkersheden,
Magdestigen, Biemo, Gr it mo och T ju tå», der en
runsten är upprest till minne af Tjules höfding,
Spjuter. Bland berg anmärkas Frubergel (se detta
ord), ett i Bälinge socken, ett vid Jula säteri,
Storgårdsbergel vid Nyköping, med en jättegryta,
Hot nsberget och Jung/ruherget i Mörkö socken.
Landskapets behag och fruktbarhet ha förmått flera
enkedrotlningar att här välja sitt lifgeding, och
åtskilliga bertigar ha burit titeln af Södermanland.
Sådant var fallet med hertig Carl Filip, Carl XIII
och konung 0*car före deras oppstigande pä
thronen. Verklige hertigar deremot voro Magnus
Ladulås och Carl IX. — Provinsen delas i 3
trakter : det egentliga Södermanland, Söderlorn och
Rekarne, hvilkas invånare något skilja sig trän
de andra till uttal och klädedrägt. — De
betydligaste strömmar i landskapet äro: Alyköpmgti»,
hvarigenom sjön Långbalsen utlöper i hafvet;
Bergshammarsån, som kommer från Kol morden och
vid Svanviken faller ut i saltsjön; Thorshattaån,
som ofta stält stilla och utgör Hjelmarrns
föreningslänk med Mälaren; Ake/ors, med hvilken
detsamma inträffar; Trosaån, som kommer från
åtskilliga sjöar i Åkers socken och slutligen faller
ut i hafvet. Dessa äro de betydligaste, men man
räknar dessutom 12 andra mindre, såsom:
Bjork-viksån, Forsaström, Wadsbrodn, m. fl. De
betydligaste sjöarna, utom Mälaren och Hjelmaren, äro:
Bd/ven eller Bogen, som påstås innehålla 365
holmar, och hvari fångas en välsmakande fisk,
kallad "Mal", som judarne äro förbjudne alt äta;
Al-bosjön, W elången, Drefviken, Langhalsen, Skrtujön
i Ärla socken, utmärkt för sitt klara vatten,
Wing-åkerssjön, Eknaren, Flelen , Missteln i Gryts socken,
som bar ett ymnigt braxenfiske, hvarför den blifvit
kallad: "Ilerr Öknas vislbus", m. fl., utom en mängd
smärre, hvaraf 24 finnas endast i Dunkirs socken.
Större delen af Södermanland utgöres af Nykö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
