Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tabellverket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Taijarden.
Talman.
3
deras majestäter, som voro närvarande. Medan
konungen samma dug satt vid middagsmåltiden,
inlopp underrättelse att pastorn aflidit, dä Carl XI
genast proponerade den unge predikanten att
"konservera" prestbuset, hvarmed denne var nöjd och
fick då af konungens egen band fullmakt, med
befallning alt ofördröjligen låta viga sig till prest.
Befordrades sedan till Eckerö pastorat, och fick
tillika enkedrottningens kallelse att såsom hennes
hofpredikant predika vid Drottningholm, då bon
vistades der. Munktorps pastorat i Westmanland
blef ledigt; Taijarden anhöll bos konungen derom,
och erhöll det. Sedan fick ban befallning alt
predika pä Strömsholm, så ofta konungen uppehöll
sig der. Någon tid derefter förelog ban med
konungens tillstånd och understödd af hederliga
respenningar, en utrikes resa till Tyskland och
Holland. Efter lycklig hemkomst, lät ban i Munktorps
kyrka bålla offentlig tacksägelse till (iud för
lycklig resa. Till Upsala skänkle ban elt kosthart
urverk, orb i Munktorp lät ban på egen bekostnad
uppbygga en präktig kyrkport. Som pastor höll
han i sin församling sträng ordning med
gudstjensten och undervisningsverket. Han alled d. 18 Aug.
1708 och begrofs i Munktorps kyrka framför
altaret. Hans yttersta vilja var, alt nyckeln till
grafven skulle kastas in, sedan kistan blifvit
dit-satl, på det bans ben màtle få ligga orubbade.
Hans sonson,
Taijariteii, (ånwtaf t doll’, född d. 2 5 Jan.
1755, blef 1779 magister i Upsala, 1783
prestvigd till buspredikant hos riksrädinnnn Gyllenborg
och samma år hofpredikant bos berlig Carl af
Södermanland. Förordnailes 1786 till
gymnasie-ad-junkt i Westerås, samt blef 1707 logices & me—
taphysices lektor derstädes. Blef slutligen 1807
prost och kyrkoherde i Skinskatleberg. Han
gjorde sig känd såsom poetisk författare, och erhöll
af Götheborgska vetenskaps- och
vitterhetssamhället tvenne pris för sina poemer öfver Fiskeriet na
samt Altmanna skadespels verkan på sederna. Delta
samhälle kallade honom äfven till sin ledamot.
Sedermera utgaf han skaldestycket: Rf Uyions/i ihelen,
hvilket med mycken stränghet granskades i
Stockholms Posleri; Tal pil Scansk vers, i anledning af
honungens uppstigande pä thronen 1796; >Smärre
poemer, m. m.
Talar kallades den präktiga embetsdrägt, som de
fordna riksråden plägade bära, och hvilka de
första gången buro vid konung Carl Xl:s kröning i
Upsala 1675. Talarerna bestodo af vida fotsida
röda sammetsmantlar, fodrade och hebrämade med
hermeliner. Dertill hörde äfven röda
sammelsbat-tar med hermelinsbtäm. Denna drägt ansågs då
mera lämplig än de tillförene brukade violetta och
med sobel fordrade sammetskåporna. Efter år 1720
föreskrefs det, att talarerna, till skillnad från kongl,
och furstliga mantlar, endast skulle hafva
lierme-liDshräm, men ej få vara fordrade med sådant skinn.
Riksens råd hade äfven rättighet att fä omgifva sina
vapen med talaren och rådsbatten, men dessa
prydnader fingo dä ej gå i arf. De grefliga vapnen
för ätterna Sparre af Sundby, von Liewen, Lager-
berg och voo Rosen hafva dock alltid varit
omgifna af rådstalaren.
Tallberg, Carl Kromliold, son af
ryttmästaren Johan Tallberg, som stupade i slaget vid
Lund 1676, och sonson af fältsekreteraren samt
öfver-krigskommissarien Christian Tallberg,
hvilken af konung Gustaf II Adolf adlades och
benådades med några hemman uti Ingermanland, föddes
på I 670-talet och blef 1689 volontär vid
Wester-botteos regemente, hvarefter ban genomgick alla
underotfirersgraderna till år 1700, då ban
befordrades till löjtnant vid Westgötha
tremännings-regemente till fot. Blef 1702 kapten-löjtnant och
1703 kapten. Visade flera prof af tapperbet,
deribland 17 10, då han kommenderades med 409 man
på en sjöexpedition till Nyen, hvarest han tog 80
Ryska fångar saml några priser med
viktualieva-ror och tvä metallstycken. Befordrades samma år
till major, och 1718 till öfverstlöjtnant vid Westra
Skånska regementet till fot. Erhöll afsked på
1720-talet, och afled d. 6 Jan. 1735. Är 17)9 hade ban
fålt konfirmation pä sitt adelskap.
Tallberg, Peter Renjamin, ovisst om
slägtinge till den föregående, kom 1695 i tjenst vid
de Svenska regementerna i Brabant och bivistade
der, utom åtskilliga träffningar, belägringen af
Namur 1696. Korn 1699 till Sverige och deltog
följande året i slaget vid Narva. Blef 1701
kornett vid ett dragonregemente, med hvilket han
deltog i träffningen vid Riigen, der han blesserades
i högra sidan. Uti en annan träffning samma är
blef han skjulen i venstra axeln. Befordrades 1703
till löjtnant vid Estniska adelsfanan, och bivistade
samma år träffningen vid Wäsenherg, der ban blef
blesserad i högra låret och gjord lill fånge.
Frilöste sig sjelf och var redan året derpå med oti
träffningen vid Humelhoff. Blef 1705 löjtnant vid
öfverste Nierotbs regemente. Bivistade samma år
landstigningen och träffningen vid Retusari.
Utnämndes 1706 lill regementskvartermästare,
hvarpå han var med i aktionerna vid Pernow, Pras
och Wollmar, på hvilket sistnämnda ställe ban
blef buggen i banden och skjuten i nacken. År
1710 var han åter närvarande vid Revals
belägring. Blef följande året major och deltog 1712
i träffningen vid Helsingfors. På ett slröflåg till
Hästiiäs sund 1713 blef han illa sårad i hufvudet,
men var likväl samma år sednn med i träffningen
vid Pelkenä, hvarefter han befordrades lill major
vid Österbottens fernmännings-infanleri. I slaget
vid Storkyro 1714 fick ban venstra armpipan
af-skjuten och blef fången, men frilöste sig sjelf.
Gjorde slutligen 1718 ars fälttåg i Norrige.
Utnämndes 1719 till stadsmajor i Gölbeborg or.h
adlades samma år. Få krigare hafva erhållit så
många skador i fält, som han och dock oförtrutet gått
tillbaka till striderna.
Talman kallas ordföranden i hvart och elt af de
tre ofrälse stånden vid riksdagarna. Talman för
presteståndet är alltid erkebiskopen; borgare- och
bondeståndens talmän utnämnas af konungen ibland
ståndets till riksdagsmän valde ledamöter. Detta
förbehåll, att konungen bör utse talman ibland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
