Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tabellverket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
34
Tlior.
Tliora (Borgarhjort.
skulle lösa npp malsäcken, så bade jag tillsnört
den med jernhand, hvarföre du ej kunde påfinna
medlet, att öppna den. Derefter slog du mig ined
hammaren tre slag. Det första slaget var svagast
•ch dock hade det blifvit min bane, om det hade
träfiat. Du såg vid min borg en klippa med trenne
djupa fyrkantiga bål, hvaraf elt var ganska djupt:
dessa voro märken efter din hammare. Klippan
saite jag för slaget, utan att du kunde se det.
Sä tillgick det äfven vid lekarne, dä j täflade
med mina hofmän, livad den första angår, då
Loke gjorde sitt prof, var sammanhanget detta:
ban var myckel bungrig och åt häftigt; men den
»om belle Loge (Låga), del var elden, som
förtärde lika sä väl träget som köttet. Men den
Iluge, med hvilken Thjalfe skulle löpa kapp, var
min tanke, och var det omöjligt för Thjalfe, att
mäta sig ined den. Dä du drack af hornet och
tyckte alt det icke syntes, var det minsann ett
stort under, som jag aldrig trott skulle kunna
ske. Den ena ändan af hornet slod i hafvet,
hvilket du icke såg, och när du kommer till
hafvet , skall du fa se huru mycket det är minskadt
af hvad du drack: det kallas nu ebb. Vidaie sade
ban: icke heller syntes mig mindre märkvärdigt,
all du lyfte kallen, och i sanning blefvo alla
rädda, när de sågo, alt du lyfte hans ena fot
från jorden, tv del var ingen sådan kält, som
det syntes dig, del var egentligen Midgårdsormen,
som ligger omkring all land, knappt hade han
längd, alt stjert och hufvud räckte till jorden, och
du lyfte den dock sä högt upp, alt det var blott
etl kort stycke till himmelen. Det var äfven elt
storl under vid din brottning, dä du brottades
med Elle, hvilken icke var någnn annan än
ålderdomen, ty aldrig bar någon varit eller skall
någon komma, såvida han uppnår någon högre
ålder, soin icke denna skall öfvervinna. Nu måste
vi då åtskiljas, och är det bäst för oss pä häda
sidor, nil du ej oflare kommer till mig; men om
så skulle hända, så skall jag då försvara min
borg med sådana eller andra konster, att du icke
skall kunna ||trä|la något emot mig. När Thor
börde detla tal, grep han lill sin hammare och
upplyfte den i vädret; men när ban skulle slå till
säg ban ingenslädes Utgårda-Loke. lian vände då
•in till borgen och ämnade förstöra den; men såg
endasl sköna vidsträckta slåtter och ingen borg.
— Vid alla öfriga förelag, såsom hans strid mot
Bungner, hans besök hos Geiröd och öfriga fejder
med de många förfärliga Jötnarna, framställes
Thor i Eddorna alltid såsom segervinnare.
Tlior, en forntida skånsk höfding, som säges
hafva blifvit dråpen af en Körning i Sloby,
uppgifves hrffva lemnat namn åt Thorups sorken.
Tlior af tltlre var en Norsk kämpe, hvilken drog
till Sigurd Rings bistånd emot Harald llildeland
och dellog i Bråvalla slag på den förres sida.
Tliora llorgnrlijort. konung Herröds dotter i
Öster gnlhland, är ell af den Svenska fornsagans
mest beryktade föremål. Konung llerröd, som
ansågs härstamma frän sjelfva Odin, var mycket
namnkunoig för sin lapperbet, och hans dotler, Tho-
ra, sades allmänt vara den skönaste och
förståndigaste jungfru i bela norden. Ilon fick det tillnamnet
"Borgarhjort," emedan hon satt i elt loft, omstängdt
med en skidgård, liksom en borg, och derföre, att
hon i skönhet så öfverträffade andra qvinnor, som
hjorten alla andra djur. Hennes fader bade,
enligt sagan, fäll en liten och myckel fager
lindorm i elt trollägg från Bjarinaland, och denna
skänkte han ål sin dotler. Ormen låg i början
uti en liten ask; men snart begynte han växa så,
att han ej mera fick ruin i asken. Slutligen växte
ban så mycket, att ban ej rymdes i kammaren,
ulan låg rundtomkring skidgården och var så »tor,
alt hufvud och stjert nådde tillsammans, lian blef
tillika så argsint, att ingen tordes gå in till
jungfrun, mera än den, som gaf ormen mat, och
förtärde ban en bel oxe i målet. Konung llerröd
tyckte sig hafva mycken mebn af allt detta, och
gjorde slutligen det löfte, att ban skulle gifva sin
do|ter med en slor hemgift åt den man, eho det
vore, som kunde dräpa ormen. Detta löfte
spordes vida omkring, men så stor var allas fruktan
för ormen, alt ingen vågade försöka vinna den höga
lönen. Konnng Sigurd Kings son, den femtonårige
Bågnar, var vid samma tid en fullväxt yngling,
som for omkring med godt manskap på sina
härskepp och ansågs redan vara en makalös kämpe.
Han hörde äfven konung llerröds löfle omtalas; men
lalsade, soin han ej gåfve någon »kt derpå.
Emellertid läl han göra sig en underlig klädnad af
ludna skinn; denna läl ban koka i beck, sedan
draga i sanden och slutligen torka. Sommaren
derpå styrde han ined sina skepp lill
Östergölb-land och lade dem der in i en vik. Tidigt i
gryningen en morgon pälog Bagnar sin heckade
skinnklädnad och gick ensam upp pä landet, begifvande
sig till Thoras jungfrubur, lian såg då hvar
ormen låg, stötte lill bonom med sitt spjut, och
innan ormen bann forsvara sig, gaf Ragnar
bonom den andra stöten med sådan kraft, alt
spjutet gick tvärt igenom ormen, hvilken ryckte till sä
hårdt, alt spjutskaftet brast af. Ormen
sprutade väl eller öfver Bågnar och ville bita honom,
men den härda skinnkladnaden hindrade delta.
Ormen bade emellertid fält sitt hanesår; inen gjorde
i sin dödskamp etl så slort gnv, all hela
jungfruburen darrade deraf. Då vaknade qvinnorna i
löftet, och Thorn tillade ut genom vindögat på
väggen, lör att efterse hvad det vore. Hon såg
dä derutanför en storväxt man; men som det
ännu var helt skumt, kunde hon icke klart skönja
hans anletsdrag Ilon frågade derföre, hvem det
vore och hvad ban ville, hvartill Bagnar svarade
med följande qväde:
För vånå qvinnan och visa
Ville jag lifvet våga.
Fjällfisken fick dödssår
Af femtonårig yngling.
Derpå gick ban bort och log ined sig det
afbrutna skaftet, medan sjelfva spjutet säll qvar i
såret på ormen. Tbora undrade, om det varit en
menniska eller ett troll, helst hans växt var sà
jättelik. Om morgonen blef allt detla berättadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
